Hoppa till innehåll
”kriminaliseringen har inte fungerat alls. Det har inte blivit färre narkotikabrukare och inte mindre narkotika i samhället” Skriver Christian Engström i denna veckas krönika om hur bra Sveriges narkotikapolitik fungerar.
När bruk av narkotika kriminaliserades 1988 var syftet att det skulle bli färre brukare och mindre narkotika i samhället, för att på så sätt minska riskerna och skadorna av narkotika. Men det har inte fungerat, för utvecklingen sedan dess har gått i precis motsatt riktning, konstaterar forskarna i ESO-rapporten som släpptes för ett par månader sedan. Deras slutsats är att regeringen bör utreda hur bruk och mindre innehav av narkotika kan avkriminaliseras.
”Det ska vara förbjudet att knarka” var Folkpartiets (alltså nuvarande Liberalernas) slogan i valet 1988. Så blev det också, när Sverige som ett av mycket få länder samma år gjorde det straffbart att vara påverkad av narkotika. Innan dess var det redan förbjudet att inneha narkotika, men Folkpartiet och resten av riksdagen tyckte det var viktigt att skärpa lagen för att ”sända en signal”.
Fem år senare, 1993, skärptes lagen ytterligare så att man i teorin kan få fängelse om man upptäcks med narkotika i kroppen. Syftet med lagskärpningen var inte att faktiskt sätta människor i fängelse för eget bruk, för det görs i princip aldrig. Motivet var att ge polisen rätt att ta urinprov och blodprov med tvång.
Att lägga in fängelse i straffskalan (fastän det aldrig döms ut) var ett listigt sätt att runda lagarna som säger att polisen inte får ta använda hur mycket kränkande tvång som helst för bagatellbrott på bötesnivå. Nu blev det fritt fram för polisen att ta med vem som helst till stationen för ett förnedrande pissprov med motiveringen ”jag tycker du ser lite påverkad ut”. Och det är något som sker ute på gatorna tiotusentals gånger varje år.
Tanken bakom kriminaliseringen av eget bruk och den restriktiva narkotikapolitiken som helhet var att det skulle leda till
- färre narkotikabrukare
- mindre narkotika i samhället, som skulle leda till
- mindre skador av narkotika
Så blev det inte, kan vi idag konstatera med facit i hand.
Narkotikaforskarna Felipe Estrada, Albin Stenström och Henrik Tham publicerade i december förra året en rapport för ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi. I rapporten skriver de:
Sammantaget indikerar tillgängliga data över utbud av narkotika att kriminaliseringen 1988 och straffskärpningen 1993 inte efterföljts av någon mätbar minskning av vare sig gatupriser, beslag eller platser där narkotika finns till försäljning. Det är därför svårt att koppla samman kriminaliseringen med att narkotika blivit mer svåråtkomlig.
Med andra ord: kriminaliseringen har inte fungerat alls. Det har inte blivit färre narkotikabrukare och inte mindre narkotika i samhället, trots att Sverige har lagt stora resurser under många decennier på den hårda linjen.
Och när det gäller det tredje och viktigaste målet, att minska skadorna av narkotika, har den hårda politiken fungerat ännu sämre. Om den repressiva narkotikapolitiken fungerade det allra minsta borde Sverige ha lägre narkotikadödlighet än jämförbara länder, eftersom vi har en striktare narkotikapolitik än de flesta andra EU-länder.
Men Sverige är inte ett av de bättre EU-länderna när det gäller att få ner narkotikadödligheten. Tvärtom. Vi är sämst i klassen på att rädda liv. Forskarna skriver:
Det är välkänt att Sverige under flera år legat i topp vad gäller inrapporterade fall (per capita) av narkotikarelaterad dödlighet i EU. En svensk statlig utredning (SOU 2000:126) kom också tidigt fram till detta.
Forskarna påpekar att det kan vara svårt att jämföra siffror mellan olika länder eftersom statistiken ibland samlas in på lite olika sätt. Men tittar man enbart på de svenska siffrorna ger de exakt samma bild: politiken har inte fungerat och narkotikadödligheten ökar. Forskarna skriver:
Sammantaget är dödsfallsnivån i början av 2020-talet fortfarande högre än vid det nya milleniets början och därmed också klart högre än den som rådde i slutet av 1980-talet. Ökningen av narkotikadödlighet är främst ett tecken på att det problematiska bruket av opioider har ökat, en långsiktig utveckling som började för drygt 30 år sedan. Ökningen gäller såväl yngre som äldre individer.
Vi kan alltså konstatera att den restriktiva narkotikapolitiken och kriminaliseringen av eget bruk har misslyckats helt med att uppnå målen som sattes upp för politiken. Det har blivit fler – inte färre – som använder narkotika. Tillgången på narkotika har ökat – inte minskat. Och narkotikadödligheten har ökat drastiskt och ligger flera gånger över EU-snittet.
Men trots att det totala misslyckandet är uppenbart, är både regeringen och samtliga riksdagspartier fast beslutna om att fortsätta som förut. Inget parti har modet att säga att kejsaren är naken och att politiken inte fungerar. Det är ett pinsamt underbetyg för alla de etablerade partierna.
—
Läs mer:
- Bruk och straff – en ESO-rapport om kriminaliseringen av narkotikakonsumtion
- Cannabis i Fokus: Avkriminalisering av narkotikabruk räddar liv i Portugal
