Åtta års fängelse för cannabisbrott – hon har missat sin sons första steg, första jul och första födelsedag

Yasquasia Delcarmen togs i förvar samma dag som hon dömdes i federal domstol. Hennes son var då elva månader gammal. Sedan dess har hon missat hans första steg, första jul och första födelsedag.

Yasquasia Delcarmen är 29 år, mamma, musiker och blivande manusförfattare. Hon höll på att bygga upp sitt liv: satsade på en kreativ karriär, studerade kommunikation och journalistik och tog hand om sin lille son. Allt stannade upp när hon dömdes till åtta års fängelse i federal domstol, följt av tre års övervakning efter frigivningen.

Hon har nu avtjänat 16 månader. Ingen kom till skada. Inget våld förekom. Brotten hon dömdes för gällde cannabis – en substans som nu är laglig eller avkriminaliserad i stora delar av USA, men som fortfarande kan kosta en ung kvinna nästan ett decennium av hennes liv och skilja en mamma från hennes barn.

Yasquasia berättar sin historia i hopp om att den ska göra skillnad. Hon hoppas att förändringen kommer snart. Här är hennes berättelse, med hennes egna ord.

Ett kreativt liv satt på paus

Före gripandet var Yasquasia på väg framåt. Hon hade i flera år satsat på en karriär som artist, fått konkreta möjligheter och börjat få medvind. Samtidigt studerade hon kommunikation och journalistik – skrivandet hade alltid varit en passion. Hon beskriver hur hon hade både talang och möjligheter, men ännu inte hade stannat upp tillräckligt för att ta vara på dem.

”Jag hade många möjligheter att verkligen göra något av det. Men jag känner att jag aldrig stannade upp tillräckligt länge för att ta vara på mina talanger.”

Drömmarna finns fortfarande kvar. I fängelset har hon bestämt sig för att börja skriva igen och satsa på manus. Artisten i henne lever vidare, men arbetar nu under helt andra förutsättningar.

Domen slog som en våg

När domen föll var Yasquasia nära att kollapsa.

”Att få ett straff på 96 månader slog emot mig som en våg. Det var så mycket att ta in. Min familj blev förkrossad. Det är ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma. Jag höll faktiskt på att svimma.”

Hon togs i förvar samma dag. Hon fick ingen möjlighet att ta farväl på sitt eget sätt, ingen tid att ställa om. Från rättssalen till en cell. Och på andra sidan en dörr hon inte längre kunde öppna väntade hennes elva månader gamla son.

Efter sexton månader väger domen fortfarande tungt. Men Yasquasia har hittat ett sätt att bära den. Hon har insett hur viktigt det är att hålla modet uppe och fylla dagarna med något meningsfullt. Hon tar en dag i taget.

Hennes perspektiv har förändrats. Inte för att straffet känns mer rättvist, utan för att hon medvetet har bestämt sig för att inte låta det bryta ner henne.

En mamma bakom galler

Om det finns en röd tråd i allt Yasquasia berättar är det hennes son. Han var elva månader när hon togs i förvar. Nu är han två år. Under tiden har hon missat hans första steg, första jul och första födelsedag.

”Det är tufft. Men det är viktigt att hålla modet uppe, så jag försöker fokusera på det positiva. Han blir väl omhändertagen. Jag har fantastiska människor omkring mig som ställer upp. Han är glad, frisk och trygg, och att veta det ger mig så mycket ro.”

Hon är tydlig med att hon tar ansvar för sina handlingar. Hon försöker inte ursäkta de val som förde henne hit. Samtidigt har hon behövt förlåta sig själv – på riktigt. Varje dag väljer hon att resa sig och arbeta för att bli den bästa versionen av sig själv, så att hon kan ge sin son allt han behöver och mer därtill när hon kommer hem.

”Min son betyder allt för mig. Jag gjorde fel och försatte mig i en situation där jag måste vara ifrån honom. Men jag har behövt förlåta mig själv och gå upp varje dag för att arbeta på att bli den bästa versionen av mig själv, så att jag kan komma hem till honom.”

Hennes son växer upp utan henne vid sin sida. Det är ett straff i straffet.

Bara att vara här

När Yasquasia får frågan om vad som är svårast i vardagen är svaret enkelt och rymmer allt: bara att vara här. Långt från hemmet, tryggheten, familjen och sitt eget liv.

Det som håller henne uppe är tron och känslan av att ha något att sträva mot. Närheten till Gud och att fokusera på sådant som hjälper henne att utvecklas ger henne kraft och hopp. I ett system som är utformat för att begränsa hennes självbestämmande försöker hon varje dag skapa utrymme att växa.

Det Yasquasia vill att du ska förstå

Om Yasquasia fick tala direkt till lagstiftare, domare, åklagare och dem som arbetar för förändring skulle hon inte be om medlidande. Hon skulle be dem att tänka djupare kring vad ett straff egentligen ska uppnå.

”Jag behövde inte dömas till 96 månader för att förstå vad jag hade gjort fel. Att sitta här i flera år för mitt första brott hjälper varken mig eller mitt barn.”

Hon tar fullt ansvar för sina handlingar. Men hon ifrågasätter tanken att flera år i fängelse är nödvändigt – eller ens effektivt – för att få någon att ändra sitt beteende. Det människor i rättssystemet ibland behöver mest, menar hon, är något som det alltför ofta råder brist på: empati.

Hon ifrågasätter också hur det federala rättssystemet fungerar. Samarbete med åklagare kan ge betydligt kortare straff, medan den som inte samarbetar kan möta lagens fulla kraft för samma handlingar. Hon har svårt att förena den ordningen med sin uppfattning om rättvisa.

”Om mitt brott är så allvarligt att ni vill straffa mig för det, men jag kan få ett lindrigare straff om jag ger er det ni vill ha – är det då verkligen så allvarligt? Det är mycket som inte går ihop.”

Sedan finns de skillnader hon ser omkring sig varje dag. Hon avtjänar ett federalt fängelsestraff för cannabisbrott som är lika långt som, eller längre än, straffen för vissa personer dömda för handel med kokain eller metamfetamin. Efter frigivningen väntar dessutom tre års övervakning.

Cannabis är nu lagligt eller avkriminaliserat i en majoritet av USA delstater och säljs öppet i cannabisbutiker runt om i landet. Ändå avtjänar Yasquasia åtta års fängelse för cannabisbrott inom det federala systemet, med ytterligare år under övervakning framför sig.

”Jag kan bara hoppas och be att saker förändras, och att det sker snart.”

Ett rättssystem i otakt

Yasquasias fall speglar ett större problem: de federala straffen för cannabisbrott har inte följt med den stora förändringen i hur USA ser på och hanterar cannabis. I en delstat kan någon gå in i en butik och lagligt köpa samma substans som har kostat Yasquasia åtta år av hennes liv – och hennes son de första åren med sin mamma. Det är inte rättvisa. Det är geografi.

Yasquasia begick inget våldsbrott. Hon var en ung mamma med kreativa ambitioner som gjorde ett misstag medan hon fortfarande försökte hitta sin väg i livet. Nu har hon avtjänat 16 månader av ett åttaårigt fängelsestraff, med ytterligare tre års övervakning efter frigivningen. Under tiden tvingas hon följa sin sons uppväxt på avstånd, genom en separation som ingen familj borde behöva uthärda.

Frågan är inte om Yasquasia bröt mot lagen. Frågan är om straffet rimligen kan kallas rättvist.

”Jag hoppas att det jag går igenom, och det andra i min situation går igenom, inte ska behöva hända fler.”

Last Prisoner Project arbetar för att hitta en advokat som utan kostnad kan hjälpa Yasquasia att lämna in en nådeansökan. Hon deltar också i organisationens brevskrivningsprogram.

Källa

Bailey, M. (2026). Federal Cannabis Sentencing Gave Her 8 Years. She Has Missed Her Son’s First Steps, First Christmas, First Birthday. High Times, 2 oktober. Tillgänglig på: https://hightimes.com/activism/federal-cannabis-sentencing-gave-her-8-years-she-has-missed-her-sons-first-steps-first-christmas-first-birthday/ (Hämtad: 5 oktober 2026).