Hoppa till innehåll
Bhang, Ganja, Bollywood och den snabba förändringen i Indiens kulturella zeitgeist. Ett utdrag ur Ananda: An Exploration of Cannabis in India av Karan Madhok.
Mer än 50 år senare är öppningsscenen till låten ”Dum Maro Dum” från Haré Rama Haré Krishna fortfarande en av de mest ikoniska ögonblicken i Indiens filmhistoria. Låten förmedlade en vision av den gränslösa världen som John Lennon föreslog i ”Imagine”, utgiven samma år – en värld utan gränser och våld, full av mångfald och drömmar.
Året är 1971. Kameran zoomar in på en lerchillum i händerna på en långhårig vit man. Han tar ett bloss, och det är som om ”träffen” väcker en högre musikalisk kraft. Bhupinder Singhs psykedeliska gitarriff börjar spela. En kylig synt stiger i bakgrunden. Ett snabbt, nickande trumbeat följer. Chillumen skickas vidare, och kameran tar oss in i en stor hippieförsamling, fylld med långhåriga människor i lösa skjortor och pannband. Psykedeliska mönster blandas med sydasiatisk ikonografi och naturliga vita kläder – en hyllning till Moder Jord och Flower Power. Röken fyller luften. Ett par kysser varandra passionerat. Någon sitter i ett hörn och förbereder mer maal för nästa pipa.
Och där är hon: Zeenat Aman, hjärtat i denna epikureiska fest. Den unga skådespelerskan mimar låtens första rader, sjungna av Asha Bhosle. En rökstrimma lämnar hennes läppar. ”Dum maro dummmmmmm….”
Ta ett bloss till.
Utgiven nästan 15 år innan NDPS-lagen (Narcotic Drugs and Psychotropic Substances Act) trädde i kraft, återförde Haré Rama Haré Krishna hippierörelsen till den kultur som inspirerat den. Filmen skildrar Dev Anand – en av dåtidens största stjärnor – och debutanten Aman, som spelar syskon separerade i barndomen. Mycket av handlingen utspelar sig i Katmandu, Nepal, mot bakgrund av den internationella Haré Krishna-rörelsen och kommenterar smugglingsringar samt den ”västerländska” kulturens påverkan på Sydasiens ungdom.
Dev Anand skrev, regisserade och producerade Haré Rama Haré Krishna, men det var den 20-åriga Aman – i sin genombrottsroll som en marijuana-rökande, alkohol-drickande och hjärtekrossad hippie – som stal showen. Låten ”Dum Maro Dum”, komponerad av RD Burman, är en auditiv manifestation av ett cannabisrus – lite disco, lite rock och mycket själ.
Körens textrader kunde inte vara tydligare i sitt budskap:
Dum maro dum
Mit jaaye gham
Bolo sub-aur-shyaam
Haré Krishna Haré Rama.
Decennier av kulturell påverkan
”Dum Maro Dum” blev snabbt en generationshymn och har fortsatt att inspirera nya generationer. Låten har samplats och tolkats världen över, mest direkt i filmen Dum Maaro Dum (2011), där den moderniserades som ett snabbare ”item number”, dansat av Deepika Padukone.
Under 70-talet experimenterade den indo-karibiska diasporan med att förena indisk folk, calypso och Bollywood i den nya chutney-genren, där många låtar hyllade ganja. Samtidigt fortsatte cannabis att ha en lättsam relation med indisk film, där bhang-scener blev centrala i filmer som Aap Ki Kasam (1974), Silsila (1980) och Yeh Jawaani Hai Deewani (2013).
Cannabisens dubbla ansikte i Indien
Indisk film har länge romantiserat bhang – ofta förknippad med Shiva och religiösa festligheter – som ett oskyldigt inslag i firanden. Däremot är ganja och charas, andra former av cannabis, fortfarande förbjudna och ofta användas politiskt för att stigmatisera offentliga figurer.
Gränsen mellan spiritualitet och synd är tunn – och Dum Maro Dum står kvar som en påminnelse om en tid då cannabis var både en ungdomlig rebelliskhet och en länk till något större.
Originalartikeln hos scroll.in
