Hoppa till innehåll
Forskarna Filip Gedin och Maria Lalouni från Karolinska institutet rörde upp känslor när de i tisdags morgon berättade om sin studie i TV4. Stefan Broselid har en annan syn på saken än vad som förmedlades från morgonsoffan.
För några dagar sedan så publicerades en ny svensk metastudie som rönt uppmärksamhet i både nationell och internationell media . I studien har forskarna från KI tittat närmare på placeboeffekten i 20 mindre kliniska studier som totalt omfattar knappt 1500 patienter.
Författarna till metastudien kommer fram till att placeboeffekten verkar vara unikt hög när cannabisbaserade läkemedel utvärderas för sina smärtlindrande effekter, något som andra forskare också rapporterat om tidigare. Forskarna fann att storleken på förbättringarna hos patienterna som fick placebo var nära på lika hög som hos patienterna som fick medicinsk cannabis. Bägge grupperna erhöll en måttligt till hög kliniskt relevant smärtlindring.
Hur kan då detta hänga ihop och vad betyder det egentligen att en behandling har visat sig vara ”inte bättre än placebo?” Vad har vetenskapen för förklaring till att personer kan rapportera minskad smärta efter att ätit ett färgat sockerpiller? Ämnet är komplext och ofta utsatt för missuppfattningar.
Först och främst är det viktigt att förstå vad placeboeffekten faktiskt åsyftar. Paradoxalt nog är det inte effekten av placebo i sig som ligger till grund för den medicinska effekten – annars skulle det inte vara placebo. Det är patientens tro på effekten av placebo, och förväntan att läka, som ger ett genuint biologiskt svar.
Studier har visat att sinnets förmåga att läka kroppen involverar ett antal neurobiologiska system som påverkar smärtuppfattning, inflammation och humör – tre saker som vi också vet påverkas starkt av cannabis. Placeboeffekten har också visat sig hänga samman med signalering inom hjärnans belöningskrets, vilket orsakar positiva känslor och förbättrat humör. Några av vägarna därigenom är fullproppade med cannabinoidreceptorer och aktiveras av kroppens endocannabinoider vilka när de binder skapar känslor av eufori och njutning. På liknande sätt kan fytocannabinoider som THC binda till dessa receptorer och generera positiva känslor, samtidigt som de bidrar till minskad smärtuppfattning och inflammation.
Idag vet vi att flera verkliga, mätbara, objektiva neurologiska fenomen är inblandade i placeboeffekten. Den första stora upptäckten kom tack vare en klinisk studie i slutet av 70- talet , i vilken forskarna kunde visa att placebosvar på smärta kunde blockeras av naloxon, det välkända akutläkemedlet som häver opiatöverdoser. Resultaten föreslog därför att placeboeffekten måste ha orsakats av endorfiners direkta verkan på opiatreceptorer.
2011 kom nästa stora forskningsgenombrott då italienaren Fabrizio Benedettis forskargrupp kunde visa att placebo-analgesi i andra fall är helt beroende av vårt endocannabinoida system. Genom att föst ge försökpersonerna den syntetiska CB1-antagonisten SR141716 så kunde Benedetti visa att icke-opioid-medierad placebo-analgesi verkar genom CB1- receptorer, då förbehandlingen helt blockerade försökspersonernas förmåga att känna placebo-analgesi.
Med andra ord så känner vi till två väldefinerade molekylära mekanismer som bägge har förmågan att inducera placebo-analgesi, en som involverar opiatreceptorer och endorfiner, och en som involverar CB1-receptorer och endocannabinoider.
Vidare vet vi också att en vanligt förekommande mutation i enzymet FAAH, som bryter ned endocannabinoiden anandamid, har direkta effekter på vår förmåga att inducera placebo- effekter. I en studie från 2014 så visade författarna att personer med en specifik sorts mutation vid aminosyra 129 i enzymet FAAH är väsentligt sämre på att generera placebosvar jämfört med personer som har inte har mutationen. Eftersom FAAH är det enzym som ansvarar för den huvudsakliga degraderingen av endocannabinoiden anandamid och därför en nyckelkomponent av vårt ECS, så stödjer det slutsatsen att ett dysfunktionellt ECS därför negativt påverkar förmågan att dra nytta av placeboeffekten när det handlar om just placebo-medierad analgesi.
Eftersom cannabis och placebo-effekten alltså delar molekylära verkningsmekanismer, hur ska man egentligen tolka påståendet cannabis fungerar inte bättre än placebo?
För det första blir det en otroligt intetsägande mening. Med tanke på de ovan nämnda direkta kopplingarna som identifierats mellan vårt endocannabinoida system och förmågan att känna placebo-analgesi så hävdar jag att det är mer korrekt att påstå att placebo fungerar inte bättre än medicinsk cannabis . I den aktuella metastudiens patienters fall handlar det om en imponerande måttlig till hög nivå av kliniskt relevant smärtlindring som medierats genom det endocannabinoida systemet – placebo eller inte!
