Hoppa till innehåll
Netflix dokumentären Grass Is Greener tar med tittaren på en resa genom USA:s historia av cannabisförbud. En berättelse präglad av rasism, politisk propaganda och systematisk orättvisa. Resultatet är en både upprörande och upplysande genomgång av hur en växt blev en syndabock.
Skribenten Richard Pérez-Feria skriver: Jag har en grej med de flesta dokumentärer, det är inte helt olikt min relation till brysselkål. Jag vill aldrig titta på eller äta det, men när jag väl gör det är jag alltid glad att jag gjorde det. Det händer. Varje. Gång. Och tanken på att jag skulle se en dokumentär som redan var nästan tre år gammal – ja, låt oss bara säga att min entusiasmmätare inte direkt slog i taket.
Grass Is Greener följer hiphop-ikonen Fab Five Freddy på en ofta upprörande resa genom cannabisförbudets historia i USA. Dokumentären tar sin början i 1920-talets jazzklubbar i New Orleans, där Louis Armstrong, Billie Holiday och Duke Ellington riskerade arrestering på grund av öppet rasistisk narkotikapolitik, och avslutas med intervjuer med raplegenderna Snoop Dogg och B-Real från Cypress Hill, som reflekterar över cannabisens nuvarande situation.
Filmen, som streamas på Netflix, innehåller även perspektiv från jurister, cannabisförespråkare och aktivister. De mest hjärtskärande inslagen är berättelserna om familjer som slitits isär av USA:s utbredda och djupt orättvisa besatthet av att lagföra icke-vita personer för mindre cannabisbrott. Det är tungt att ta in.
Den engagerande genomgången introducerar tidigt sin tydliga antagonist: den extremt trångsynte förste chefen för Federal Bureau of Narcotics, Harry Anslinger. Den politiskt tillsatte Anslinger drev igenom policyer byggda på propaganda och ignorerade vetenskapliga studier som motbevisade hans påståenden. Hans kampanj riktade sig särskilt mot två grupper som än i dag kämpar för social rättvisa: afroamerikaner och mexikanska invandrare. Till och med ordvalet var medvetet. Termen ”marijuana” populariserades för att koppla drogen till mexikanska immigranter och spä på främlingsfientliga känslor. Det är lika upprörande som avslöjande. Och i dagens USA känns det tyvärr inte särskilt förvånande.
Är Anslinger egentligen så annorlunda från exempelvis Jeff Sessions, som drev en hård narkotikapolitik under den föregående administrationen? Svaret är: inte särskilt.
Men dokumentären visar också att det funnits motröster. Ett överraskande exempel är New Yorks tidigare borgmästare Fiorello LaGuardia, som beställde en rapport om cannabis som direkt motbevisade Anslingers påståenden. Trots tydliga bevis valde regeringen propaganda framför vetenskap – och rasism om och om igen.
Dokumentären drar en tydlig linje från Anslinger till Richard Nixons ”krig mot droger”, vidare till Ronald och Nancy Reagans ”Just Say No”-kampanj och till Bill Clintons hårda brottslagstiftning. Tillsammans cementerade dessa politiska beslut bilden av cannabis som något enbart destruktivt. Och mycket av det byggde på osanningar.
När filmen når fram till Jack Herers banbrytande bok The Emperor Wears No Clothes – som avslöjade många av de långlivade myterna kring cannabis är jag helt fast. När dokumentären är slut sitter jag kvar med en kristallklar förståelse för cannabisens historia, men också en ännu djupare insikt i hur orättvis det amerikanska rättssystemet har varit. Konsekvent och systematiskt.
Grass Is Greener borde vara obligatorisk visning. Inte bara för cannabisentusiaster, utan för alla som bryr sig om demokrati, rättvisa och USA:s historia. Jag är verkligen glad att jag såg denna viktiga dokumentär. Och ja – precis som med brysselkålen – blev jag positivt överraskad.
Originalartikeln på cannabisnow.com
