En sista lindring, ända in i slutet.

”Hon fick äntligen ro”. Göran berättar om sin frus sista tid och hur medicinsk cannabis lindrade smärtan

Efter år av svår sjukdom, operationer och smärta fick Görans fru till slut lindring tack vare medicinsk cannabis. Nu berättar han om hennes sista tid i livet, om kampen mot vården och om dropparna som gjorde skillnad.

– ”Hon sa det själv: Jag har inte så ont nu. Och det märktes direkt. Det var som att hon äntligen fick ro”, säger Göran.

En lång sjukdomsresa

Görans fru levde i många år med komplikationer efter en omfattande canceroperation som genomfördes redan på 1980-talet.

– ”Hon opererades i Örebro och de fick bort tumören, men behandlingarna på den tiden var mycket tuffare än idag. Det satte sina spår. Efter några decennier fick hon problem med fistelgångar, tarmvred och andra följdsjukdomar. Till slut hade hon bara ungefär en meter tunntarm kvar.”

Hon levde med stomi, näringsdropp på nätterna och återkommande infektioner. Under de sista åren blev smärtan värre och mer svårhanterlig.
– ”Hon hade ont bara av att röra sig i sängen. Det var fruktansvärt att se.”

Trots starka smärtstillande läkemedel som morfin och kortison blev smärtorna inte lindrigare.
– ”De gav allt möjligt tabletter, injektioner, plåster. Men det hjälpte inte. Hon fick bara fler biverkningar.”

Till slut började Göran söka andra alternativ. Genom bekanta fick han höra talas om dronabinol och cannabidiol, medicinska former av cannabis.
– ”Jag kontaktade Aurea Care i Stockholm och vi fick kontakt med en läkare där. Vi skickade alla journaler och fick till slut medicinen utskriven inom högkostnadsskyddet.”

Den första gången de gav henne dropparna minns Göran tydligt.
– ”Hon hade precis flyttats från intensivvården till en annan avdelning. Hon hade så ont, hon skrek när jag körde henne genom korridoren. Då sa vi: nu räcker det. Den dagen fick hon sina första droppar och redan samma eftermiddag sa hon: ’Jag har inte så ont nu.’ Det var som att hela kroppen slappnade av.”

”Sjukvården var inte intresserad”

Trots den tydliga skillnaden möttes Göran av motstånd inom vården.
– ”Jag försökte prata med sjukhuset i Karlstad om möjligheten att använda dronabinol, men de var inte intresserade. De fortsatte bara med morfin.”

När hon kom hem fick hon palliativ vård genom SSIH i Arvika. Där mötte Göran större förståelse.
– ”Läkaren i hemsjukvårdsteamet sa att han inte kunde skriva ut det själv, men att jag gärna fick fortsätta ge henne det. Och det gjorde vi, öppet och helt enligt doseringen. Det var inga konstigheter.”

Effekten var tydlig.
– ”Hon hade fortfarande ett svårt sjukdomstillstånd, men hon hade inte de där fruktansvärda smärtorna längre. Hon kunde vila, hon kunde prata. Det var en värdigare sista tid.”

Mindre morfin och mer närvaro

Under de sista månaderna kunde Görans fru successivt trappa ner på sina övriga läkemedel.
– ”Hon gick från tio kortisontabletter om dagen till inga alls, och från 30 milligram morfin till 5. Det hade aldrig gått utan cannabisdropparna.”

Några biverkningar märkte de inte av.
– ”Hon blev inte påverkad, inte dåsig eller förvirrad. Hon blev bara lugnare. Det var det som var så fantastiskt.”

För Göran är det viktigt att berätta om deras erfarenhet inte för att han vill övertyga någon, utan för att fler ska få veta att det finns alternativ.
– ”Jag är ingen vetenskapsman. Jag kan bara berätta vad jag såg. Och det jag såg var att min fru fick lindring. Det är inte mer komplicerat än så.”

Han hoppas att svensk sjukvård ska börja ta frågan på större allvar.
– ”Visst, cannabis är ett narkotikaklassat preparat. Men vad är morfin då? Det är ju också en opiat. Det är en dubbelmoral jag inte förstår. Man säger att ingen ska behöva ha ont men man lyssnar inte när något faktiskt hjälper.”

”Det gick inte att rädda hennes liv, men hon slapp lida”

Görans fru gick bort tidigare i år, efter en lång kamp mot infektioner och komplikationer.
– ”Det gick inte att rädda hennes liv. Men från den dag hon började med medicinen hade hon inte samma smärtor längre. Hon fick vila.