Hoppa till innehåll
Inte en plakett. Inte en medalj.
Utan en bong i glas – från High Times.
I samband med att han marknadsför Blue Moon, Richard Linklaters nya film där Ethan Hawke spelar Broadway-textförfattaren Lorenz Hart, stannade skådespelaren upp för att tacka sin långvarige samarbetspartner. Samtidigt delade han med sig av ett minne som säger mer om hans karriär än de flesta utmärkelser under en vanlig prissäsong.
– Mitt allra första skådespelarpris jag någonsin vann var en bong från High Times Magazine, berättade Ethan Hawke för The Hollywood Reporter. Han syftade på sin roll i Tape, som utsågs till ”årets mest stenade prestation”.
Sedan lade han till något som säger minst lika mycket:
– På något sätt gör det faktum att det var en ”Stony” att hela min ungdom känns bekräftad.
Det där var inte ett slentrianskämt. Det var en tidskapsel.
The Stonys var inget skämt
I början av 2000-talet drev High Times sitt eget parallella prisuniversum: Stony Awards. Det var en kväll där cannabiskultur, independentfilm och musik möttes – utan att be om tillåtelse från Akademien.
Steve Blooms reportage från den tredje årliga Stonys-galan 2002 känns som en rapport från ett alternativt Hollywood. Snoop Dogg tände upp lokalen och sa till publiken: ”HIGH TIMES – ni är äkta som gör den här prisgalan.” George Clinton var där. Ice-T var på plats. Cannabis Cup Band spelade långt efter midnatt.
Och mitt i allt detta vann Ethan Hawke priset för bästa manliga skådespelare för Tape.
När han klev upp på scenen, rapporterade Bloom, sa Hawke: ”Det här är det första priset jag någonsin vunnit i hela mitt liv.” Sedan såg han sig omkring i lokalen och satte ord på vad det faktiskt betydde. En Stony, menade han, validerade på något sätt hela hans ungdom.
Det är svårt att föreställa sig ett mer typiskt High Times-ögonblick. En indieskådespelare, iförd cowboystjorta, som tar emot en bong som pris i en fullpackad musikklubb på Times Square.
Det var ingen parodi.
Det var kultur.
Från ”årets mest stenade roll” till Oscarsnominerad
Spola fram drygt två decennier och Ethan Hawke är i dag Oscarsnominerad för sin tolkning av Lorenz Hart – ena halvan av Rodgers and Hart – i Blue Moon. Rollen krävde både fysisk förvandling, röstträning och flera års tålamod. Han har själv beskrivit den som en av de mest krävande i sin karriär.
Men när han ombads att blicka tillbaka på sin resa tillsammans med Richard Linklater, nämnde han varken Sundance, Berlin eller Akademien.
Han mindes bongen.
Det säger en del.
Ethan Hawke har byggt sin karriär på långvariga samarbeten och krävande roller. Han och Richard Linklater möttes i början av 1990-talet och har varit i ständig dialog sedan dess. Ur den vänskapen har filmer vuxit fram – långsamt, medvetet och utan stress. Stony-priset för Tape hörde till den tidiga eran, då independentfilm fortfarande kändes rå, personlig och ofiltrerad, och då High Times var en av få publikationer som var villiga att uppmärksamma prestationer som mainstreammedier helst undvek.
Själva priset kan ha varit respektlöst i formen.
Erkännandet var det inte.
High Times mitt i smeten
Det som **Ethan Hawke**s kommentar i tysthet avslöjar är hur djupt rotad cannabiskulturen alltid har varit i seriös konst. Inte som ett skämt, utan som ett lager. Regissörer, skådespelare, filmteam och manusförfattare har rört sig i den världen, vare sig de velat tala öppet om det eller inte.
Snoop Dogg uttryckte det rakt på sak under samma gala 2002: ”Vi behöver fler prisgalor som den här, för varje film som görs involverar droger.” Det var delvis provokation, delvis sanning. Stonys byggde på just den spänningen. De erkände det som branschen ofta låtsades inte se.
Hawke beskrev aldrig sitt pris från High Times som pinsamt eller ironiskt. Han beskrev det som meningsfullt. Som något som bekräftade vem han var just då i livet. Den sortens erkännande har en tendens att sitta kvar längre än blankpolerade statyetter.
Den långa resan
Det finns något poetiskt i den resan.
En skådespelare vinner en bong från High Times för ”årets mest stenade roll” i en klaustrofobisk indiefilm. Två decennier senare är han Oscarsnominerad för att gestalta en legendarisk Broadway-kompositör i ett stramt uppbyggt perioddrama. Den röda tråden är inte cannabis. Den är hängivenheten till arbetet. Viljan att ta risker. Lojaliteten till kreativa samarbeten.
Bongen står i början av den bågen som en blinkning från den kultur som först tog honom till sig.
Oscarsgalan må vara etablissemangets resultattavla. Stonys var något helt annat. Ett rum där reglerna var lösare och där priserna kunde fungera lika mycket som konstföremål som troféer.
Ethan Hawke har inte glömt det.
Och det har inte High Times heller.
