Hoppa till innehåll
Tyvärr så röstades ett finskt medborgarinitiativ för legalisering av cannabis ned. I medborgarinitiativet som har behandlats i riksdagen efterfrågades legalisering, reglering och beskattning av cannabis. Så blir det nu tyvärr inte i Finland!
Demokratin talade – men makten slog dövörat till
Det finska medborgarinitiativet för legalisering av cannabis har röstats ned. Ett folkkrav på förändring har avfärdats. Ett tydligt rop på en modern, reglerad och beskattad cannabispolitik möttes av kalla händer i riksdagen.
Den 18 februari föll klubban. Det blev ett rungande NEJ.
Men det här handlar om mer än en omröstning. Det handlar om mod – eller bristen på det.
Rädsla vann över forskning
Initiativet krävde något högst rimligt: legalisering, reglering och beskattning av cannabis. En kontrollerad marknad istället för kriminella nätverk. Skatteintäkter istället för svarta pengar. Skademinimering istället för moralpanik.
Ändå valde lagutskottet att rekommendera avslag. Och när frågan nådde riksdagen var utgången i praktiken redan förutbestämd.
I maktens korridorer talas det om försiktighet. Om ansvar. Om signaler.
Men vad signalerar det att ignorera forskning? Vad signalerar det att blunda för att attityderna i samhället förändrats?
Samveten mot partilinjer
Mitt i motvinden reste sig ändå några röster.
Hos De Gröna har riksdagsledamoten Atte Harjanne krävt en drogpolitik grundad i forskning och humanism – inte i rädsla och gamla låsningar. Han kallade frågan för vad den är: en samvetsfråga. En fråga där ledamöter borde rösta enligt övertygelse, inte enligt partipiska.
De Gröna valde att släppa gruppdisciplinen. SFP signalerade samma sak. Samlingspartiet öppnade för samvetsröster – samtidigt som entusiasmen för förändring lyste med sin frånvaro. Hos SDP var dörren i praktiken stängd redan från början.
I lagutskottet var det bara två som öppet protesterade: Harjanne och Vänsterförbundets Jessi Jokelainen. De ville att riksdagen åtminstone skulle uppmana regeringen att bereda ett slopande av straffbarheten för narkotikabruk.
Två röster.
Mot en majoritet som valde status quo.
Ett nej som inte tystar rörelsen
Men låt oss vara tydliga: ett parlamentariskt nederlag är inte detsamma som att frågan är död.
Attityderna i Finland förändras. Allt fler inser att kriminalisering inte har utrotat bruket – den har bara fört det under jord. Allt fler ser att en reglerad marknad kan vara mer effektiv än förbudspolitik.
När riksdagen säger nej till reform, säger den samtidigt ja till att fortsätta på en väg som redan visat sina begränsningar.
Det här var inte slutet. Det var en påminnelse.
En påminnelse om att förändring aldrig ges – den krävs.
Finland får försöka igen.
Och igen.
Och igen.
För frågan om en human, evidensbaserad och rättvis drogpolitik tänker inte försvinna.
