Hoppa till innehåll
En läkare, några författare och en grön röra på små porslinsfat. I 1840-talets Paris samlades konstnärer och andra nyfikna för att prova hasch. Kvällarna blev så småningom litteraturhistoria – och fick ett rykte som överlevt betydligt längre än själva sällskapet.
Det finns middagsbjudningar där man helst vill veta vad som serveras. Hos haschklubben i Paris hade det varit en rimlig fråga redan före förrätten.
I författaren Théophile Gautiers skildring står en läkare vid ett buffébord och delar ut en grönaktig massa på små japanska porslinsfat. Bredvid ligger en förgylld silversked. Gästerna äter, får kaffe och sätter sig sedan till bords.
Gautier konstaterar själv att ordningen är ovanlig. Kaffe brukar komma efter maten, och sylt hör normalt hemma vid desserten. Men den här kvällen hade värdarna andra planer.
En fin adress för ovanliga kvällar
Sammankomsterna hölls på Hôtel Pimodan, också känt som Hôtel de Lauzun, på Île Saint-Louis mitt i Seine. Namnet kan få det att låta som ett hotell med reception och rumsservice, men det var ett privatpalats från 1600-talet. Bakom fasaden fanns förgyllda träpaneler och praktfulla takmålningar.
Under 1800-talet hyrdes delar av huset ut till författare och konstnärer. Baudelaire bodde där, liksom konstnären Boissard de Boisdenier. Det var alltså en miljö där man kunde stöta på litterära bekantskaper redan i trappan.
Här samlades en krets med ett gemensamt intresse för hasch och dess effekter. Det åts i form av en grön pasta, som i beskrivningarna liknas vid sylt. Föreställer man sig ett rum där författarna skickade en joint mellan sig får man därför justera bilden en aning. I Gautiers berättelse hade man dukat fram skedar.
Läkaren som ville förstå ruset
Bakom sammankomsterna fanns bland andra läkaren Jacques-Joseph Moreau de Tours. Efter resor i Mellanöstern hade han börjat undersöka haschets påverkan på människans psyke. Han prövade själv substansen och intresserade sig för sambanden mellan rus, drömmar och psykiska störningar.
År 1845 publicerade han Du hachisch et de l’aliénation mentale, ett arbete om hasch och psykisk sjukdom. Moreau tänkte sig att ruset kunde ge läkaren möjlighet att uppleva och studera förändringar i det egna medvetandet. Genom att själv känna hur tankar och sinnesintryck förändrades hoppades han komma närmare sina patienters upplevelser.
Han undersökte också om hasch kunde användas i behandling. Resultaten var blandade, och han fick ompröva förhoppningar när förbättringar visade sig vara tillfälliga. Det fanns alltså ett medicinskt arbete bakom intresset, även om middagarna i konstnärskretsen har blivit den mer berömda delen av historien.
För gästerna på Hôtel Pimodan fanns samtidigt något mer omedelbart att lockas av: möjligheten att uppleva det märkliga rus som läkaren talade om.
Med en läkare på plats kunde kvällen dessutom få en viss vetenskaplig värdighet. Hur mycket den hjälpte när ruset väl slog till är en annan sak.
Gautier hade gott om material
I februari 1846 publicerade Gautier Le Club des hachichins i tidskriften Revue des Deux Mondes. Där gav han läsarna en kväll som knappast liknade en vanlig författarmiddag.
Under måltiden börjar smakerna byta plats. Vatten smakar utsökt vin, kött förvandlas till hallon i munnen och Gautier beskriver hur han inte längre skulle kunna skilja en kotlett från en persika.
Senare tar berättelsen ordentlig fart, med märkliga gestalter och våldsamma skrattanfall. En deltagare har avstått från haschet för att hålla uppsikt över de andra. Till slut sätter han sig vid pianot, och musiken förändrar stämningen.
Det låter som en kväll där någon behövde behålla omdömet. Gautier hade åtminstone sett till att ge den personen en uppgift.
Men texten är en litterär berättelse, full av fantasi och ironi. Gautier skrev för att fängsla sina läsare, och de mest spektakulära scenerna behöver läsas med det i åtanke. Förlaget bakom en senare utgåva beskriver uttryckligen hur han blandade rusets upplevelser med litterär lek.
Vi har därför ingen anledning att behandla varje märklig syn som ett protokoll från middagen. Däremot säger berättelsen mycket om hur tacksamt ämnet var för en författare med sinne för det fantastiska.
Klubben växte efteråt
En sådan historia har förstås alla förutsättningar att få ett eget liv. Ett ståtligt hus, berömda författare och hasch på finporslin är svårt att konkurrera med.
Historikern Erwan Pointeau-Lagadec har undersökt vad som går att belägga bakom ryktet. Sammankomster med cannabisexperiment ägde faktiskt rum på Hôtel Pimodan mellan 1845 och 1849. Men Gautiers berättelse bidrog till att ge några kvällar mellan vänner bilden av ett hemligt drogsällskap.
Det verkliga sällskapet har med andra ord fått konkurrens av sin egen legend. Titeln låter organiserad och högtidlig, medan det historiska underlaget pekar mot betydligt mer begränsade sammankomster.
Även Charles Baudelaire förknippas ofta med kretsen. Enligt Frankrikes nationalbibliotek var han dock ingen stor haschkonsument och sannolikt oftare åskådare än deltagare vid sammankomsterna under mitten av 1840-talet.
Det är en ganska mänsklig detalj i en annars storslagen legend. Alla på en märklig fest behöver inte vara lika entusiastiska över det som serveras. Någon kan också ha kommit för sällskapet.
Till slut föredrog Gautier sina egna drömmar
Gautier blev heller ingen livslång förespråkare för att låta haschet sköta inspirationen. I en senare återblick skrev han att han efter omkring tio erfarenheter hade avstått för gott.
Förklaringen var att en författare, enligt honom, hade tillräckligt med sina naturliga drömmar och inte gärna ville låta tankarna styras av en substans. Det var alltså fantasin han ville behålla kontrollen över.
Eftervärlden har varit betydligt mindre villig att lämna kvällarna bakom sig. Nästan tvåhundra år senare läser vi fortfarande om läkaren, porslinsfaten och den gröna röran.
Gautier ville till slut ha sina tankar för sig själv. Men middagen hade han redan berättat om, och den skulle visa sig bli svår att glömma.
Källor
Gautier, T. (1846). ‘Le Club des Hachichins’. Revue des Deux Mondes, 13, s. 520–535. Tillgänglig via Wikisource (Hämtad: 4 oktober 2026).
Bibliothèque nationale de France (2021). Autoportrait de Charles Baudelaire sous l’influence du haschisch. Tillgänglig här (Hämtad: 4 oktober 2026).
Bibliothèque nationale de France (2021). Hôtel de Lauzun, 17 quai d’Anjou. Tillgänglig här (Hämtad: 4 oktober 2026).
Hachette (2011). Le Club des Hachichins. Presentation av utgåvan (Hämtad: 4 oktober 2026).
L’Herne (2013). Le club des haschischins. Presentation av utgåvan, med Gautiers återblick på sina erfarenheter. Tillgänglig här (Hämtad: 4 oktober 2026).
