Hoppa till innehåll
För den lilla skara som kanske ännu inte läst Johan Wickléns bok vi ger oss aldrig så kommer vi nu publicera ett litet utdrag ur boken i 3 delar, här kommer första delen!
Hur blev Sveriges narkotikapolitik som den blev, och hur har den fungerat i verkligheten? I boken Vi ger oss aldrig av SVT-journalisten Johan Wicklén söker han svaret på de två frågorna.
I boken får vi möta många olika människor med olika infallsvinklar på frågan. Enligt baksidestexten är det ”gangsters, haschprofeter, hemmaodlare, politiker, poliser, predikanter, professorer och riskkapitalister som alla jagar det gröna guldet”.
På ett pedagogiskt och lättläst sätt tar Wicklén oss genom historien om Sveriges ”inbördeskrig mot narkotikan”. Det börjar på 1960-talet när läkaren Nils Bejerot fick genomslag för tanken att det var önskvärt och möjligt att utrota narkotikan med en hård repressiv politik. Historien leder fram till idag, när miljardvinsterna från narkotikamarknaden har blivit den ekonomiska basen för kriminella gäng med ständigt ökande våldskapital.
Boken är från 2022, men den är precis lika aktuell idag som när den kom ut. Ingenting har förändrats på narkotikafronten i Sverige, i vart fall inte till det bättre. Gängen fortsätter att tjäna miljarder på cannabis och andra droger. Och politikerna vågar inte dra upp huvudet ur sanden i narkotikafrågan.
Cannabis i Fokus publicerar här ett utdrag ut Vi ger oss aldrig. Stort tack till Johan Wicklén för en informativ och viktig bok som alla som på något sätt berörs av narkotikapolitiken bör läsa.
Detta är första delen av 3.
Den som letar efter en magisk gräns får leta länge, framför allt för att den inte finns. Men ändå har den dragits, den linje som ska markera vilken typ av rus samhället accepterar och inte – som delar upp drogerna i två läger: substanser vuxna människor är fria att själva ta beslut kring och substanser där samma frihet inte längre gäller.
Drogerna som anses tillhöra den senare kategorin sorteras sedan under termen narkotika, där ämnen med vitt skilda egenskaper och
ursprung samlas: här finns lugnande och bedövande medel, uppiggande medel och medvetandeutvidgande eller hallucinogena medel. Här finns växter och växtdelar som använts som rusmedel i tusentals
år – cannabis, opium och psykedeliska svampar – men också nyare preparat skapade i läkemedelsbolagens laboratorier, såsom heroin, amfetamin och MDMA.
Vad som räknas som narkotika varierar dessutom mellan olika länder och kulturer. Det varierar även över tid – historiskt har det funnits perioder i västvärlden då till exempel både kaffe och alkohol varit förbjudet, samtidigt som det under andra perioder varit fritt fram för både kokain och amfetamin. I nutid är den snabba förvandlingen av cannabis legala status ett lysande exempel på narkotikabegreppets rörlighet.
Att vetenskap och objektiva farlighetsbedömningar haft en underordnad betydelse i processerna som avgör en drogs legala status är otvetydigt. Uppdelningen görs inte utifrån på förhand bestämda kemiska, biologiska eller medicinska kriterier. Det är i stället på luddiga begrepp som tradition, kultur, historia, moral och politik som man byggt den barriär som ska hålla ute det oönskade. Men oavsett hur urvalsprocessen gått till så har narkotikabegreppet betydelse, inte minst eftersom det påverkar vad man kan respektive inte kan säga om olika rusmedel i ett samhälle. I den numera klassiska boken Den goda fienden argumenterar forskarna Nils Christie och Kettil Bruun för att narkotika inte finns som »logisk kategori«, utan snarare fungerar som en »väckarklocka« som ska signalera stor fara – att ordet
används som ett vapen samhället kan klibba fast vid de droger man vill utestänga, samtidigt som det omvända gäller: ordet måste hållas borta från de allmänt använda drogerna man inte önskar kontrollera med förbud.
I Sverige blev uppdelningen glasklar 1978. Det var då riksdagen deklarerade att narkotika inte bara var narkotika, utan dessutom främmande för svensk kultur och att den aldrig skulle kunna behandlas på samma sätt som den drog vi accepterade, alkoholen. Narkotikan skulle »elimineras«. Behovet av avståndstagande var till och med så stort att vi omfamnade ett nytt ord, ett begrepp författaren Magnus Linton kallat en av den svenska efterkrigstidens politiskt mest potenta termer: k-n-a-r-k. Ett ord som fortfarande används för att bunta ihop och förfrämliga psykoaktiva substanser vi valt att försöka kontrollera med förbud.
Men trots massiva satsningar på både prevention och repression lyckades Sverige aldrig krossa knarket. Och i dag, mer än 40 år efter att riksdagen lade grunden för den restriktiva svenska narkotikapolitiken, skulle nog ingen bedömare påstå något annat än att många av de illegala drogerna, inte minst cannabis, har blivit, och kommer fortsätta vara, en del av det svenska samhället.
Något som dock inte hindrat svenska politiker från att framhärda i motsatsen. Som när Stefan Löfven under sin tid som statsminister svarade »Vi måste vara hårda. Det hör inte hemma här«, på frågan om hur narkotikaproblemet ska hanteras, eller när Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forssell basunerade ut att »narkotikan inte har någon plats i vårt samhälle«.
Samtidigt är det kanske inte särskilt konstigt att det är i de här slagorden svenska politiker landar än i dag. När man silar ned decennier av svensk nolltoleranspolitik finns fortfarande denna absoluta
sanning kvar: narkotikan, drogerna, knarket är något främmande, något man inte ska behöva resonera nyktert kring. Det räcker att reagera med magen. »Knark är bajs!«, som regeringens satsning »Mobilisering mot narkotika« förkunnade i början av 2000-talet.
Att åtta av tio vuxna svenskar använder drogen alkohol har ringa betydelse. Alkohol – liksom tobak och kaffe, två andra accepterade beroendeframkallande preparat – kan aldrig vara knark och den språkliga krumbukten alkohol och droger är så pass inarbetad att folk inte ens höjer på ögonbrynen. Det här kan man såklart avfärda som språkligt navelskåderi eller bortförklara med okunskap, men faktum kvarstår: vårt sätt att dela upp rusmedel i godtyckligt konstruerade grupper möjliggör mytbildningar kring de illegala drogerna, som i både media och officiell antidroginformation ofta beskrivs ha närmast övernaturliga krafter. Ett av de tydligaste exemplen på detta hittar man i en av de »sanningar« den svenska narkotikapolitikens tidiga ideologer och arkitekter lyckats banka in i flera generationer svenskar: att allt bruk är missbruk.
För samtidigt som riksdagen klubbade att narkotikan var främmande för svensk kultur slog man också fast att någon annan narkotikaanvändning än den medicinska inte kunde accepteras, att allt annat bruk var missbruk, som med kraft måste bekämpas. Att tala om »bruk« av narkotika blev omöjligt, både språkligt och politiskt. Historikern och kriminologiprofessorn Johan Edman som studerat riksdagsledamöternas inställning till narkotikaproblemet kallar i dag begreppet en »lingvistisk bastard i svenskan«.
Det försvann helt enkelt från den politiska arenan. Sedan dess har det enligt Edman varit ett »politiskt ställningstagande att prata om narkotikabruk, eller narkotikakonsumtion.« När det narkotikafria samhället skulle förverkligas fanns som bekant ingen plats för gråskalor. Det var entydiga budskap som gällde och det skulle inte bara vara »jobbigt att vara missbrukare«, utan också jobbigt att nyansera saker och ting, vilket många forskare och experter som valde att behålla sin kritiska blick fick erfara.
Att svenskarnas kunskap om de illegala rusmedlen påverkades av att experterna försvann från narkotikadebatten är knappast ett överdrivet påstående. Exemplen är otaliga och många återfinns i den här boken. Men när det kommer till just temat bruk/missbruk relaterat till cannabis blir det nog inte tydligare än den opinionsundersökning från tidigt 2000-tal som visade att åtta av tio svenskar ansåg att man inte kunde använda cannabis utan att bli beroende. I själva verket är cannabis mindre beroendeframkallande än många andra droger, både legala och illegala. Men precis som vid bruk av alla psykoaktiva substanser finns självklart en risk att utveckla ett beroende.
Omkring tio procent av dem som provar drogen utvecklar så småningom ett beroende och risken ökar med nästandet dubbla för dem som börjar använda drogen i tonåren. Det här betyder dock inte ett livslångt beroende – de flesta kan förr eller senare sluta på egen hand, alternativt minska sitt bruk så pass att det inte längre klassas som ett beroende. Den absoluta majoriteten av dem som använder cannabis behöver
alltså varken vård eller hjälp. Och hur illa man än tycker om den saken får man svälja att samma sak gäller även andra droger, också de mest tabubelagda som heroin och metamfetamin. Något som såklart blir ett problem för dem som framhärdar narkotikans absoluta farlighet. Om inte tesen om det oundvikliga beroendet stämmer, om det är så att människor i själva verket allt som oftast kontrollerar drogerna, snarare än kontrolleras av drogerna, blir argumentet för förbud svagare.
Återigen är det dock knappast överraskande att så många har svårt att förstå det här. I över ett halvt sekel har samhällets samlade fokus – i media, hos polisen, i forskning och i statens upplysningskampanjer – i princip uteslutande legat på skadorna drogerna orsakar eller påstås orsaka.
Något intresse för ett samtal som på allvar tar hänsyn till hela drogfrågans komplexitet, där en rad positiva aspekter också ingår, har aldrig funnits. I sin omdebatterade bok från 2021, Drug use for grown-ups, går den världskände drogforskaren Carl Hart till attack mot just detta överdrivna fokus på skador och beroende, som han menar gett en förvrängd bild av droganvändande och droganvändare – och liknar det vid den skeva syn på trafikens risker en person som vill lära sig mer om bilar eller bilkörning skulle få om hen bara kunde hitta information om bilolyckor eller hur man reparerar en bil efter en krasch.
Utifrån både sin egen och andras forskning pekar han sedan på det uppenbara: att vuxna individers drogbruk, inklusive hans eget, för det mesta är oproblematiskt. Men Hart går också längre: utöver att hävda att drogerna, i majoriteten av de tillfällen de används, orsakar liten eller ingen skada, menar Hart att visst ansvarstagande droganvändande är fördelaktigt för människors hälsa och funktion, något som i de flesta svenska öron låter som fullkomlig galenskap. Men låt oss titta på alkoholen för att förstå bättre.
Världens bästa drog II: Parentesbeteenden
Absolut, jämförelsen är rätt trött. En klyscha. Tänk killen i köket på hemmafesten, han som håller en monolog om cannabis förträfflighet jämfört med alkohol. »Det här…«, tar en klunk av sin dubbel-IPA, »borde vara olagligt«, pekar på flaskan, »cannabis däremot…«. Gäsp.
Men sudda ut honom ur minnet en stund. Eller, ge honom först rätt i sak: alkohol är en objektivt skadlig drog. Listan är lång: dödliga överdoser, cancer, demens, beroende, nedsatta intellektuella förmågor, permanenta hjärnskador, trasig lever, hjärtfel, olyckor, fosterskador, våld, mord, depression och så vidare. Om svensk media hade valt att beskriva alkohol på samma sätt som man beskriver illegala droger hade möjligheterna att snickra fantasieggande skräckrubriker varit närmast oändliga.
Att alkoholen är en av de skadligaste drogerna syns också i de studier där forskare försökt jämföra drogers samlade skadeverkningar, på både den enskilda brukaren och hens omgivning. Här hamnar alkohol i topp, tillsammans med heroin och crack, medan cannabis hamnar betydligt längre ned på listan. Men att jämföra är inte poängen här. Poängen är i stället att man kan lära sig något genom att se på alkoholen i samma kontext som illegala droger, som den drog den faktiskt är – en psykoaktiv substans som likt narkotikaklassade rusmedel påverkar människors sinnesstämning och verklighetsuppfattning. Inte för att peka finger åt dem
som väljer att berusa sig på alkohol, utan för att bättre förstå andra droger, i det här fallet cannabis. Även om ämnet berörts är det värt att ta det igen: ur ett medicinskt perspektiv kan allt bruk omöjligen vara missbruk, oavsett vilka politiska gränsdragningar som gjorts i den farmakologiska floran. Något i princip varenda svensk förstår, så länge det gäller alkohol.
Man vet mycket väl att det är skillnad på att dricka ett glas vin någon gång då och då och dagligen supa sig redlös. Alkohol kan användas ansvarsfullt och görs också det av en majoritet av dem som dricker. Det är skillnad på så kallade »rekreationskonsumenter« och »problematiska konsumenter«. I boken Hur blir man narkoman? beskriver sociologiprofessor Ted Goldberg rekreationskonsumenter av alkohol som människor som anser sig ha kontroll över sitt drickande och som inte betraktar sin konsumtion som ett problem.
De anser rent av att drogen berikar deras liv och skulle aldrig ge upp sin rätt att dricka bara för att det finns individer som inte klarar av att använda alkohol på ett ansvarsfullt sätt. Det är i den här gruppen den absoluta majoriteten av alkoholanvändarna finns – mer eller mindre i mitten på en skala där ändpunkterna å ena sidan är nykterister och å andra sidan problematiska konsumenter.
Då måste frågorna ställas: varför gäller inte samma sak andra droger och vad missar man om det bara är kring alkohol man kan föra en nyanserad diskussion om individers förhållande till rus? Skillnaden syns också i offentligheten, i såväl media som myndighetsinformation. När det kommer till alkohol utgår inte det offentliga samtalet från de problematiska konsumenterna. I stället tillåts en mångfald av tankar och idéer verka samtidigt. Människor som talar om drogen kan vara öppna och på så sätt bidra till en kollektiv förståelse för alkoholens bra och dåliga sidor. Men när det kommer till de illegala drogerna gäller det motsatta. Här finns ingen anledning att vara öppen. De som syns och hörs är ytterligheterna.
