Hoppa till innehåll
Här kommer andra delen av de utdrag ur Johan Wickléns bok som vi har fått möjlighet att publicera!
Hur blev Sveriges narkotikapolitik som den blev, och hur har den fungerat i verkligheten? I boken Vi ger oss aldrig av SVT-journalisten Johan Wicklén söker han svaret på de två frågorna.
I boken får vi möta många olika människor med olika infallsvinklar på frågan. Enligt baksidestexten är det ”gangsters, haschprofeter, hemmaodlare, politiker, poliser, predikanter, professorer och riskkapitalister som alla jagar det gröna guldet”
På ett pedagogiskt och lättläst sätt tar Wicklén oss genom historien om Sveriges ”inbördeskrig mot narkotikan”. Det börjar på 1960-talet när läkaren Nils Bejerot fick genomslag för tanken att det var önskvärt och möjligt att utrota narkotikan med en hård repressiv politik. Historien leder fram till idag, när miljardvinsterna från narkotikamarknaden har blivit den ekonomiska basen för kriminella gäng med ständigt ökande våldskapital.
Boken är från 2022, men den är precis lika aktuell idag som när den kom ut. Ingenting har förändrats på narkotikafronten i Sverige, i vart fall inte till det bättre. Gängen fortsätter att tjäna miljarder på cannabis och andra droger. Och politikerna vågar inte dra upp huvudet ur sanden i narkotikafrågan.
Cannabis i Fokus publicerar här ett utdrag ut Vi ger oss aldrig. Vi har valt kapitlet ”Världens bästa drog”, där författaren tittar på vad som gör cannabis till en sådan populär drog. Forskare får berätta hur de ser på drogen ur olika perspektiv, och brukare får berätta varför de väljer att använda den. Utan pekpinnar. För något är det ju som gör att så många människor faktiskt uppskattar cannabis.
Stort tack till Johan Wicklén för en informativ och viktig bok som alla som på något sätt berörs av narkotikapolitiken bör läsa.
Detta är andra delen av 3:
De nyktra ”överlevarna” som gjort knarkkarriär och kommit ut på andra sidan, som nu är rena och kan fungera som varnande exempel, eller de högljudda aktivisterna – de som bekräftar stereotypen av en cannabisrökare och i allmänhetens ögon får representera alla som någon gång haft THC i blodet. För den stora massan välfungerande cannabisrökare finns däremot inget att vinna på att prata öppet om sitt bruk. Riskerna är för stora. Reella sociala, ekonomiska och juridiska konsekvenser kan vänta.
Och just här kanske man också hittar förbudspolitiken, och framför allt kriminaliseringen av det egna brukets, största framgång: ställd mot väggen utan bevis på att den politik man fört varken minskat bruk eller skador, vare sig på individ eller samhälle, kan man alltid peka på politikens normerande effekt – att man har sänt ”rätt signaler” och lyckats upprätthålla bilden av narkotikabruk, och narkotikabrukare, som något udda.
En betydande anledning till att alkoholen behandlas annorlunda handlar självklart om kultur och tradition. Alkohol är det centrala rusmedlet inom vår kulturkrets och de flesta av oss har socialiserats in i drickandet. Den första fyllan var kanske långt ifrån en behaglig upplevelse, men vi lärde oss med tiden, inte bara att uppskatta smaken och berusningen utan även att vara misstänksamma mot dem som valde att inte använda drogen.
Att alkoholen är så inflätad i vårt kulturella DNA innebär också att den omöjligt kan behandlas på samma sätt som de illegala drogerna. Allt kan inte handla om beroende, skador, död och kriminalitet. När socialminister Lena Hallengren säger att det inte finns något positivt med narkotika är det få som reagerar, men skulle hon säga samma sak om alkohol hade hatstormen rullat in. Som kollektiv vet vi att det inte stämmer.
Om narkotika i princip alltid framställs som problematiskt eller farligt, kan och får alkohol vara kul. Drickandet kan handla om njutning och avslappning, om traditioner, om att höja humöret när livet är kämpigt eller om att hitta rätt vin till helgens parmiddag. Att vara lite smålullig är för många en förutsättning för att kunna härda ut i vissa sociala sammanhang, och hur många vänskaper, kärleksförhållanden eller lukrativa affärsöverenskommelser kan vi inte helt eller delvis tacka den statligt sanktionerade drogen för?
Att svenskarna uppskattar sin fylla är heller ingen hemlighet. I en rapport från CAN bekräftas bilden av att alkohol framför allt är ett berusningsmedel och att det i svensk alkoholkultur än i dag finns en hög social acceptans för att både dricka och uppföra sig berusad – något besökare från andra kulturer genom åren tvingats bevittna med skräckblandad förtjusning. Ty i Sverige är det så, som kåsören Richard Fuchs har formulerat det, att man inte anses vara full ”om man kan ligga på marken utan att hålla i sig”.
Enligt rapporten dricker svenskarna framför allt för att förstärka positiva känslor eller för att höja stämningen i sociala sammanhang. Vi dricker helt enkelt för att det är roligt och för att vi gillar känslan av att ta ett glas. Sverige som land sticker också ut jämfört med övriga Europa genom att en så stor andel av befolkningen motiverar sitt drickande med att ”bli full”. För övrigt en annan intressant språklig klyfta: av alkohol blir man full, av narkotika – oavsett vilken – blir man hög.
Genom att se på alkoholen som den drog den faktiskt är kan man också dra en annan viktig lärdom, nämligen att drogers effekter på människor varken behöver vara bestämda eller förutsägbara. Vilket kan vara hjälpsamt för den som försöker navigera sig fram i en drogdebatt fylld av förenklingar och tvärsäkra påståenden.
1984 släppte den amerikanske psykiatern och drogforskaren Norman Zinberg sin inflytelserika bok Drug, set, and setting, där han beskriver hur drogeffekter styrs av en komplex härva av farmakologi, psykologi och kultur – eller ”drug, set, and setting”.
”Drug” handlar om drogens specifika farmakologiska effekt, dess styrka och dos. ”Set” handlar om individens personlighet, attityd, humör, fysiska och psykiska hälsa, gener samt förväntningar på drogens effekt. ”Setting” handlar om den fysiska, kulturella, sociala och politiska miljö där användningen sker. Alla dessa faktorer kan alltså påverka inte bara den akuta effekten av en drog, utan även hur väl människor lyckas kontrollera sitt bruk över tid.
Zinbergs uppdelning står sig än i dag. Inom den moderna drogforskningen finns en samsyn om att man behöver ta hänsyn till flera faktorer om man vill försöka reda ut drogers effekter och skadeverkningar, helt enkelt lyfta blicken från de enskilda preparaten och i stället fråga sig: Hur används de, av vem och i vilka sammanhang?
Eller som författarna till den svenska läroboken Alkohol- och narkotikaproblem uttrycker det: ”Mycket forskning tyder på att de kemiska processerna inte är fullt så avgörande för drogupplevelsen som många tror. Effekterna beror på drogens egenskaper i kombination med individens personlighet, aktuella mående och sinnesstämning, det sociala sammanhanget, vilka eventuella andra droger som finns i kroppen samt individens tidigare drogerfarenheter och förväntningar.”
Den som tvärsäkert vill dra raka linjer mellan olika droger och specifika fysiska och psykiska effekter får alltså problem med sin trovärdighet. Visst är det så att olika droger har en uppsättning karaktäristiska och generella effekter, men frågan är vilka som är objektivt mätbara och vilka som är inlärda?
För att illustrera detta kan man titta närmare på alkoholen utifrån ett ”set”- och ”setting”-perspektiv. Att alkoholens effekt kan variera kraftigt mellan människor är uppenbart för i princip varje svensk. En öl i soffan efter en hård arbetsdag kan verka sövande och avslappnande. Det första glaset champagne på festen kan få oss att bubbla av glädje. Alkohol kan förstärka eller dämpa känslor, få oss att släppa hämningar, bli kåta, börja gråta eller slåss.
Vi vet också att det rus en person upplever kan skifta stort vid olika tillfällen, trots att dosen är densamma.
Placera dig själv i följande situation. Du är nydumpad och sitter på golvet i en kal lägenhet. Det ekar av ångest, både i rummet och i ditt huvud. Du dricker en flaska vin och några öl, till middag äter du en sladdrig och halvljummen micropizza.
Föreställ dig nu i stället en perfekt sommarkväll. Du dricker exakt samma mängd alkohol, men runt dig har du dina bästa vänner och ditt livs kärlek. Ni äter en fantastisk middag och semestern har precis börjat.
Säkerligen kommer upplevelsen av drogen alkohol att skilja sig mellan de båda situationerna – drogens kemi är bara en del av helheten.
I själva verket verkar många av beteendena vi förknippar med alkohol vara inlärda. Förutom att stora mängder kan leda till kräkningar, medvetslöshet och andra förgiftningssymptom har forskarna hittat få entydiga effekter av drogen. Slutsatserna brukar landa i att våra rusreaktioner, utöver en kort fas av inledande upprymdhet följt av fumlighet, sömnighet och nedsatta intellektuella förmågor, mestadels handlar om just inlärda företeelser.
Det handlar till exempel om vilket beteende som är okej under ett rus och vilka förväntningar som finns på hur människor ska reagera när de är ”höga” på alkohol – något som skiljer sig mellan olika länder och kulturer. Ta till exempel den i Sverige vedertagna sanningen om att alkohol leder till aggression. Självklart, eller hur? Inte alls.
I vissa berusningskulturer, till exempel i Skandinavien, Storbritannien, USA och Australien, förknippas alkohol med antisocialt beteende och våld. I länderna runt Medelhavet är alkohol däremot inte förknippat med aggressivitet. Att det är kultur snarare än kemi som är förklaringen bekräftas också i välkontrollerade studier, där försökspersoner i kulturer där alkohol anses leda till aggressivitet tenderar att bli aggressiva även om de bara får placebo.
Den svenska läkaren och alkoholnestorn Bo Löfgren menar att man kan beskriva ruset som en parentes. Att man inom parentesen har tillåtelse att avvika från den vanliga ordningen och att det här parentesbeteendet är förknippat med beteendeförändringar, framför allt i länder i norra Europa.
I södra Europas vinzon är alkohol snarare en del av matkulturen och man ser berusning som varken eftersträvansvärt eller socialt accepterat. Samma drog, men olika kulturell och social ”setting”.
Eller som Bo Löfgren uttrycker det när han sammanfattar decennier av forskning och kliniskt arbete med människor med olika grad av alkoholproblem: ”Ingenting tycks vara självklart när det kommer till rusbeteende.”
Och just detta, att ingenting är självklart, är kanske det viktigaste att ha med sig om man på allvar ska titta närmare på vilka egenskaper hos cannabis som gjort drogen så populär.
Missade du första delen? Klicka här!
