Hoppa till innehåll
Jörgen är snart 72 och vill spendera sina sista fina år med sin familj. Men vägen dit har inte varit lätt, och nu vill man ta hans medicin ifrån honom!
Jörgen är snart 72 år och har levt många år av sitt liv med en kropp som långsamt gått sönder. Det är inget han överdriver, och inget han kan “tänka bort”. Smärtan har varit fysisk, konkret och närvarande i varje steg, varje rörelse och många nätter.
1977 förändrades allt dramatiskt. Några månader efter en våldsam bilolycka brast halspulsådern, varefter avstängningen av pulsådern orsakade att en ca: 55 % -ig propp bildats mot hjärnan. På grund av detta har han inte kunnat operera vare sig rygg, där han har förtvinade diskar, eller den helt utslitna höger höft, där kroppen helt enkelt inte burit honom längre. Alla operationer stoppades av läkaren.
Den traditionella vården hade ett annat svar: tyngre och tyngre smärtstillande. Tramadol, Citodon, morfinplåster, vanligt morfin med mera. Men priset blev enormt. Jörgen utvecklade till slut allergi mot morfin. När han sedan slutade tvärt kom reaktionen som ett slag: cykliska kräkningar i 12-timmarsperioder och anfall. Det var som om kroppen inte längre visste hur den skulle fungera utan preparaten.
”Ingen läkare hade upplyst mig om att man måste trappa ner morfin när man slutar, vilket fick konsekvenser, då jag slutade från en dag till en annan.”
Utöver detta har han brottats med högt blodtryck, bältros, supraventrikulära ektopiska extraslag och till och med en godartad tumör bakom örat. Listan blir nästan absurd, men för Jörgen är det hans vardag.
Men inga operationer görs…
“Jag är för sjuk säger läkarna, de är rädda att jag inte skulle klara det.”
För snart tre år sedan fick han, efter mycket slit, medicinska cannabisoljor: dronabinol och cannabidiol och det förändrade allt.
“Innan oljorna var jag sängliggandes en lång period. Nu händer inte de där låsningarna längre.”
Han beskriver hur han i dag kan göra rörelser som läkare tidigare sagt inte borde vara möjliga. Han berättar att han går, kör bil och kan umgås med sin igen familj.
“När jag kan visa läkarna att jag kan ställa mig rakt upp, och böja mig ner så jag nästan sitter ner, då säger de att det inte ska vara möjligt. Men det kan jag. Och det är tack vare oljorna.”
Det kanske mest slående är vad han inte längre tar. I dag är det bara blodtrycksmedicin som återstår.
“Allt annat har jag slutat med.”
Han säger också att han inte haft några biverkningar av oljorna, och att han själv var skeptisk i början. Cannabis var inget han förknippade med medicin,
“När jag pratade med läkaren ville han nästan avsluta samtalet för att jag var så skeptisk. Men det visade sig vara det enda som funkade.”
Runt honom har familjen sett skillnaden. Tre barn, åtta barnbarn och ett barnbarnsbarn.
“Alla är glada att morfar eller farfar kan vara med.”
Men nu lever Jörgen med en ny oro: att behandlingen ska ryckas bort. Som fattigpensionär är sjukhuskostnader och medicinen redan dyr, men om dronabinol och cannabidiol försvinner från högkostnadsskyddet ser han ingen framtid.
“Skulle detta försvinna från högkostnadsskyddet så kommer det inte gå. Jag kan ju inte äta några värktabletter.”
Han tvekar inte när han säger det:
“Jag kan inte gå tillbaka till de tunga medicinerna. Jag klarar mig inte utan dropparna.”
När intervjun närmar sig slutet blir han ovanligt allvarlig. Det märks att det här inte handlar om politik för honom, utan om överlevnad, värdighet och tid med familjen när han säger:
“Gör allt du kan. Jag vet inte vad jag ska ta mig till om inte detta får vara kvar. Visst jag är 72 år men jag har fina år kvar med barn, barnbarn och nu barnbarnsbarn. Jag kan inte gå tillbaka.”
