Hoppa till innehåll
I Flammans senaste ledare går Leonidas Aretakis rakt på den svenska narkotikapolitikens mest ömma punkt. Med kirurgisk precision blottlägger han ett system byggt på dubbelmoral, klassförakt och ideologisk låsning – och det är omöjligt att värja sig.
I sin senaste ledare på Flamman levererar Leonidas Aretakis en kraftfull och skarpsynt analys av den svenska narkotikapolitiken som jag bara måste lyfta fram. I artikeln understryker Aretakis hur den svenska politiska eliten – från höger till vänster – konsekvent hycklar när det gäller droger, kriminalisering och klass.
Ledaren tar sin utgångspunkt i det minst sagt ironiska fallet med SD-politikern och polisen Katja Nyberg, som tidigare jagat ”partyknarkare” med entusiasm men själv åkt fast med misstänkt kokain i bilen. Aretakis menar att hennes agerande är ett perfekt exempel på hur politikernas dubbla moraliska måttstockar fungerar i Sverige. Det som är ett monster för de fattiga är samtidigt något som förbises eller ursäktas i politiska och sociala toppskikt.
Men Aretakis nöjer sig inte med att peka på enskilda politiker. Han går vidare till att granska hela den svenska narkotikapolitikens misslyckande: trots nolltoleransmål och repression har bruket av illegala substanser inte minskat, dödstal bland missbrukare ligger bland de högsta i EU, och gängens vinster har skjutit i höjden medan politikerna snarare förstärker problemen än löser dem.
Som Aretakis skriver, och som jag starkt instämmer med, är det inte ett samhällsproblem av de marginaliserade, det är ett problem som skapats – och upprätthålls – av ett system som prioriterar moralism framför verklig skadereduktion och vetenskap. Oavsett om det handlar om repressiva nolltoleranslagar eller om retorik som göder klassförakt, är politikernas dubbelmoral uppenbar.
Det är också skönt att se hur Aretakis avslutningsvis frågar: Hur länge ska Sverige fortsätta insistera på en politik som skördar liv? Och varför ska unga fattiga missbrukare vara polisens öppna mål medan de som sitter i maktpositioner kommer undan gång på gång?
Leonidas Aretakis tar med denna ledare ett nödvändigt grepp om en debatt som för länge varit fast i ideologi. Som jag ser det kan detta bli en av de viktigaste textena i svensk drogdebatt under 2026: en påminnelse om att politik måste utgå från vetenskap, humanism och verklig forskning, inte enkel moralism, politiska prestigeprojekt eller någons magkänsla.
Jag uppmanar alla som engagerar sig i narkotikapolitikens framtid att läsa denna ledare – och fundera på hur Sverige kan gå vidare från det hyckleri som Aretakis så träffsäkert avslöjar.
