Hoppa till innehåll
Anonymiteten på sociala medier är under attack. EU, svenska politiker och medieeliten vill ersätta fria plattformar med legitimationstvång och åsiktskontroll. Men utan anonymitet tystas värdefulla röster, inte minst inom narkotikadebatten.
Starka krafter driver på för att begränsa eller avskaffa anonymitet på sociala medier. Elon Musks twittertjänst X står alldeles särskilt i skottgluggen.
EU-kommissionen kräver att X ska införa legitimationstvång för alla användare, och hotar plattformen med miljardböter om de inte viker ner sig.
På toppmötet i Davos i veckan presenterades en konkurrerande twitterplattform som de döpt till W, och som de hoppas att alla européer ska gå över till istället för X. På W ska ingen få vara anonym, och ingen ska få uttrycka det som EU-kommissionen tycker är ”hat, hot och desinformation”.
Svenska politiker, i synnerhet socialdemokrater, driver också på för att begränsa medborgarnas rätt att uttrycka sig och få information via sociala medier. Magdalena Andersson (S) tycker att det vore ”toppen med ett handslag från politiker och medier om att lämna X”.
Men i ivern att begränsa det som de ser som hat och desinformation, riskerar de att slå undan ett av de viktigaste verktygen för ett levande demokratiskt samtal.
Debatten om narkotikapolitik är ett tydligt exempel.
På X och andra plattformar finns i dag ett antal konton som twittrar om narkotikapolitik. Vi delar forskning om skadereducering, internationella erfarenheter av legalisering, och kritik mot Sveriges repressiva linje. När det dyker upp nyheter, debattartiklar eller utspel från politiker är det alltid någon som ser det och delar det vidare. Tillsammans kan vi ha koll på ett sätt som ingen av oss skulle klara på egen hand.
Ett bekvämt sätt att följa med vad som händer på det narkotikapolitiska området i Sverige är att följa twitterlistan Knarktwitter på X. Där finns personer och organisationer som ofta twittrar om narkotikapolitik.
På Facebook finns gruppen Avkriminalisera Cannabis! där vi delar länkar och diskuterar frågan.
Många av dem som deltar i debatten på X eller Facebook väljer att vara anonyma. En del gör det för att kunna berätta öppet om sitt eget bruk och dela med sig av sina förstahandserfarenheter. Andra, som kanske själva inte brukar något olagligt, vill vara anonyma för att undvika det sociala stigmat att bli stämplade som knarkliberaler eller haschtomtar.
Det kan till exempel vara personer som arbetar inom vård, skola eller offentlig sektor. Det är yrken där minsta misstanke om ”fel” värderingar kan få konsekvenser, inklusive att man blir uppsagd. Utan möjligheten att uttrycka sig anonymt tystnar dessa röster. Resultatet blir inte mer ansvarstagande, utan mindre kunskap i debatten.
Jag kan inte se det som legitimt att EU eller svenska politiker försöker begränsa vår möjlighet att delta i narkotikadebatten utan rädsla för repressalier.
Vi har sett samma mönster i många andra politiskt kontroversiella frågor. Anonyma konton har ofta varit först med att peka på brister i myndighetsbeslut, medial rapportering eller politikers agerande. De har valt att vara anonyma, inte för att de själva gjort något olagligt eller olämpligt, utan för att kunna tala öppet.
Och omvänt, har många som valt att uttrycka kontroversiella åsikter i sitt eget namn blivit utsatta för allvarliga sociala konsekvenser. Lärare har blivit uthängda i sociala medier efter att ha uttryckt politiska uppfattningar som inte delas av skolledning eller föräldranätverk. Tjänstemän har kallats till samtal av arbetsgivare efter inlägg som spridits långt utanför sin ursprungliga kontext. Studenter har fått sina framtidsutsikter skadade efter att gamla inlägg grävts fram och tolkats i värsta möjliga dager. Åsiktskorridoren kan vara väldigt trång i vissa frågor.
I det här klimatet är uppmaningar om att ”stå för sina åsikter med namn och bild” inte neutrala. Det är ett krav som i praktiken bara kan uppfyllas av dem som redan har makt, trygghet eller ekonomiskt oberoende.
Ett samhälle som kräver full transparens av varje medborgare i varje åsiktsyttring riskerar att skapa ett offentligt samtal där bara de mest ofarliga, anpassade och förväntade åsikterna uttrycks. Det leder inte till trygghet, utan till intellektuell stagnation.
Anonymitet är inte demokratins fiende. Den är ett skydd för pluralism, för kunskap och för mod. Och det är precis vad den svenska narkotikadebatten behöver mer av.
…
Följ den svenska narkotikadebatten på sociala medier:
