Hoppa till innehåll
Polisens skiftande resursbrist blir fokuset när Christian Engström denna vecka skriver om ett ingripande som blev viralt på X. Han skriver: ”Nog kan man förstå medborgare som känner att de vill göra slut med ett Sverige”
Nästan alla polisutredningar läggs ner direkt, med hänvisning till brist på resurser. Men om någon medborgare misstänks för att ha rökt cannabis hemma i sin egen lägenhet, då finns det plötsligt oändliga resurser. Twittersignaturen Fritänkarn’ berättar om hur en polispatrull i Sundsvall valde att prioritera sitt arbete förra fredagskvällen.
Sverige, jag tror vi måste göra slut. Ikväll skickade du fyra uniformerade poliser hem till mig mitt i fredagsmyset och gjorde husrannsakan med en luddig formulering om ett ”tips”.
Målet: min lampa, mitt tält med fem seedlings och två kvistar på tillväxt. Och det lilla torra medicinska gräs jag hade. När allt är räknat och klart kanske det blir 15 gram gräs om ens det.
Men det som det kostade var en relation jag höll på att reparera med min exfru, en gråtande åtta-årig dotter som de hotade omhänderta för att inte tala om den skam jag nu ska känna inför grannar och min ex-fru igen. Och så klart så ska jag släpas igenom rättvisans kvarnar igen.
Allt detta för att jag försöker överleva utan den vård jag nekats gång på gång i två år. Betalar vansinnigt mycket i skatt och bidrar till samhället ideellt och genom att anställa lokalt. Dricker ingen alkohol, lever ett hälsosamt och stilla liv.
Och smäller upp en lampa och sår några frön för att få göra min egen medicin utan att bidra till mer elände i samhället.
Det ska jag nu korsfästas för. Och ingen erbjuder någon vård eller något stöd trots att samhällskontraktet stipulerar min rätt till den.
Jaja, det var min fredagskväll det här i kukstaden Sundsvall vilket påstås vara en del av det Sverige jag allt mindre tycker om. Orimlighet har blivit vår nya standard när riksdagsledamöter drar ladd på kansliet och skärper straffen i en värld som i mycket går åt andra hållet.
Så långt Fritänkarn’s berättelse. Men den väcker frågor.
Var det här verkligen den viktigaste brottsligheten som skedde i Sundsvall förra fredagen? Förekom det inte ett enda misshandelsfall som polisen borde ha åkt på istället? Fanns det inte någon plats på fredagskvällen där en polispatrull kunde ha avstyrt bråk genom att vara där i förebyggande syfte? Var en man med en blomkruka den mest systemhotande brottsligheten som förekom i Sundsvall den helgen?
De här frågorna vill ingen polis svara på, varken rikspolischefen eller poliserna på gatan eller någon däremellan. Istället ägnar sig några poliser på twitter åt att håna mannen som blev utsatt för razzian.
Twittersignaturen Stationsbefälet, som beskriver sig själv som ”stolt polis som brinner för ordningspolisverksamhet”, svarade Fritänkarn’:
Hyfsat tröttsamt och smått patetiskt med alla ”knarkare” som ska lägga ut snyfthistorier om hur de blivit straffade för att de rökt på lite grann. Hela tiden ngn löjlig jämförelse med alkohol. Narkotika är olagligt i all dess form, alkohol inte. Deal with it!
Twittersignaturen Johan S, som enligt egna uppgifter är polisiär förundersökningsledare av grova brott, stämde in:
Intressant hur vi poliser blir målet för missbrukarnas missnöje. Det finns lagstiftning som vi har i uppgift att tillse att den efterlevs. Tycker man inte om lagstiftningen får man engagera sig politiskt.
Att det grundläggande felet är politiskt har han förstås rätt i. Sverige behöver tänka om narkotikalagstiftningen från grunden. Därför är vi många som arbetar politiskt för just det.
Men det friar inte polisen från att göra rimliga prioriteringar. ”Det finns lagstiftning som vi har i uppgift att tillse att den efterlevs” kanske låter bra när man hör det. Poliser brukar tycka om att gömma sig bakom den versionen av ”jag lydde bara order”.
Men det är ju inte ett dugg sant när det gäller annan brottslighet än just narkotikabrott. Bara 6 procent av alla brott mot brottsbalken – alltså ”riktiga” brott med offer – blev personuppklarade 2022 enligt statistiken från BRÅ. Sex procent. I övriga 94 procent av fallen gick den skyldiga fri, och brottsoffren fick ingen upprättelse. Det finns det inte resurser till, om vi ska tro polisens alla kommunikatörer.
Blir du utsatt för rån, misshandel, stöld eller nätbedrägerier dyker det inte upp några twitterpoliser som säger att de har till uppgift att tillse att lagstiftningen efterlevs. Istället får du i de allra flesta fall ett brev om att fallet har lagts ner redan ett par dagar efter anmälan. Riktiga brottslingar har mycket lite att frukta från polisen, och det har de förstås lärt sig.
Hur kan polisen tillåtas fortsätta prioritera vad som i bästa fall kan beskrivas som naivt folkhälsoarbete framför att ta tag i den systemhotande brottsligheten med riktiga offer?
Nog kan man förstå medborgare som känner att de vill göra slut med ett Sverige som har brutit samhällskontraktet.
