Hoppa till innehåll
Den senaste tiden har polisens nya metod att knacka dörr hos personer misstänkta för att ha köpt narkotika skapat debatt. Kritiker undrar hur insatserna får resurser när många andra brottsutredningar läggs ner på grund av tidsbrist och arbetsbelastning.
Det handlar om en 10 år gammal strategi i regionen: efter gripna narkotikaförsäljare har polisen gått igenom telefonlistor och identifierat hundratals namn på potentiella köpare. I vissa fall har dessa personer fått oväntade hembesök. I en insats i Göteborg uppgav polisen att telefonerna innehöll cirka 500 namn och att man “skulle kunna hålla på med det på heltid”.
I en insats i Västra Frölunda knackade polisen dörr hos ett tiotal personer misstänkta för narkotikaköp. Flera beskriver att de blev “tagna på sängen”.
Efter att ha fått urinprov visade ungefär hälften av dem prov positivt för narkotika vilket enligt polisen styrker misstankarna.
Resursfördelning: kriminalitet, förebyggande eller pressad rättskedja?
Att polisen hittar tid, och resurser, för att genomföra dörrknackningar väcker frågor om prioriteringar. För samtidigt rapporterar rättsväsendet att många brottsutredningar läggs ned. Statistik från Brottsförebyggande rådet visar att narkotikabrott regelbundet anmäls men det är i praktiken svårt att koppla vilka fall som gått till åtal och dom, eller hur många händelser som helt avslutats utan åtgärd.
Kritiker menar att insatser som dörrknackning kanske görs eftersom de är “enkla att genomföra” jämfört med långdragna utredningar som kräver vittnen, teknisk bevisning eller rättslig process. På cannabis.se beskrivs metoden sarkastiskt som något polisen lägger tid på trots att andra, kanske mer resurskrävande ärenden får stryka på foten.
För vissa har hembesöken som politisk signalhandling: de ses som ett sätt att signalera att “någon gör något”, snarare än att faktiskt lösa brott. Debattörer ifrågasätter om det verkligen är mest effektivt eller om det är ett sätt att prioritera lättare åtgärder som ger snabb synlighet.
Polisens försvar: förebyggande och bryta missbrukskedjor
Från polisens sida försvaras strategin med flera argument. Insatsen ingår i operationen Vi ser dig, ett långvarigt arbete mot narkotikamarknaden i Göteborgsområdet med ambition att bryta beroende, stoppa finansiering av kriminella nätverk och identifiera personer i missbruk där barn kan påverkas.
Polisen menar att det inte räcker att enbart rikta in sig på langare utan att köpare också behöver nås. “Det finns ingen universallösning på narkotikaproblematiken. Vi behöver jobba från alla håll, det vill säga både köpare och säljare.” säger en gruppchef.
Dessutom, enligt polisen, kan dörrknackningarna leda till upptäckt av personer som annars inte syns i polisens system, och som kanske har missbruk eller utsatta barn vilket de anser som ett förebyggande socialt ansvar.
Men vad händer med fallen och vad säger statistiken?
Trots att polisen med återkommande insatser knackar dörr finns det begränsat med offentlig statistik som visar vad dessa insatser leder till när det kommer till åtal, domar eller beslag.
Statistik från Brå ger siffror på antal registrerade narkotikabrott, misstänkta och lagförda men innehåller inte information om hur många som identifierats via dörrknackning, telefonlista, eller liknande metoder.
Det innebär att det saknas offentligt underlag för att bedöma metodens långsiktiga effekt eller för att jämföra kostnad och nytta med andra typer av insatser.
Kritik mot integritet och rättssäkerhe
Vid sidan av kritik mot resursfördelning finns även oro för rättssäkerhet och integritet. Att polisen knackar dörr baserat på namn från en säljares telefon snarare än på individuell, konkret misstanke kan upplevas som ett övertramp mot privat sfär.
Motståndare hävdar att metoden riskerar att drabba oskyldiga särskilt unga, eller personer med svag social position som kanske fått sitt namn av misstag eller för att de varit social bekantskap med säljarna. Kritiker menar att sådana insatser kan underminera principen om oskuldspresumtion.
I dagsaktuella rapporter och mediedebatter saknas också ofta tydlig granskning fokus ligger snarare på polisens perspektiv och på att lyfta fram de fall där narkotika faktiskt påträffats. Det saknas konsekvent analys av hur många som besöktes utan att något brott kunnat bevisas eller hur många ärenden som lades ner.
Slutsats – Sorgkantad framgång, men med frågetecken
Polisens dörrknackningar i Göteborg har visat att metoden kan hitta personer som köpt narkotika och i vissa fall lett till urinprov som bekräftar misstankarna. Det ger konkreta resultat och signalerar att myndigheterna aktivt arbetar med narkotikabekämpning.
Men insatserna väcker också legitima frågor: hur prioriteras polisens tid när många brottsutredningar läggs ner? Vad säger det om rättssäkerheten att mänskor kan knackas på baserat på en säljares adresslista? Och hur utvärderar man på sikt om metoden verkligen har effekt eller om den mest blir en symbolisk gärning med begränsad långsiktig påverkan?
I frånvaro av transparant statistik och offentlig uppföljning är slutsatsen komplex: dörrknackningarna får utrymme men det saknas insyn i vad de HELT leder till. Och det kan i sig vara ett problem i en demokrati som värnar om både effektiv lagföring och medborgarnas rätt till integritet.
