Polisens pissprover förstör förtroendet bland unga

Vad hjälper det att barnen fått träffa en trevlig polis i skolan, som Ardalan Shekarabi (S) föreslår, när nästa kontakt med polisen blir ett förnedrande pissprov? Narkotikapolitikens fokus på brukarjakt gör polisen till alla ungdomars fiende, även de skötsamma.

Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi (S) mötte justitieminister Gunnar Strömmer (M) i en debatt i Aktuellt i veckan. ”Hur ska barnrekryteringen stoppas?” var ämnet.

Socialdemokraternas förslag på lösning är att skicka ut polisens broschyr ”Gängsnacket” till alla barnfamiljer, och att polisen ska besöka alla landets skolor för att prata med eleverna.

– Polisen måste bygga upp relationer till barn och föräldrar, sa Shekarabi.

Det kanske låter som en bra idé, även om man kan undra om polisen verkligen har tid att prioritera skolbesök samtidigt som de lägger ner de allra flesta utredningar om stölder, rån, misshandelsfall och till och med våldtäkter. 

Men även om man bortser från att den polismyndighet som ständigt klagar över brist på resurser skulle få ytterligare arbetsuppgifter med Socialdemokraternas förslag, finns det ett annat mycket större problem med strategin.

All den godwill som en snäll polis i klassrummet kan skapa försvinner i samma ögonblick som en annan polis tvingar den unga personen att genomgå ett förnedrande pissprov. Brukarjakten – som både S och M står bakom – gör polisen till alla ungdomars fiende.

Det skulle vara mycket intressant om någon gjorde en undersökning bland unga i förorterna om deras syn på polisen. Antag att frågan var ”Vad är polisen för dig?” med svarsalternativen

1. De är hjältarna som klarade upp ett brott som jag eller min familj blev utsatt för
2. De är svinen som tvingade mig att kissa inför publik bara för att jag var ute på stan

Hur många skulle svara ”1 – hjältar” ? Inte särskilt många, tyvärr. De allra flesta vanliga brott, så kallade ”mängdbrott”, blir aldrig ens utredda av polisen utan avskrivs direkt.

SVT-programmet ”Veckan med Camilla och Leif GW” tog upp polisens dystra uppklarningsprocent. Bara 12 procent av alla brott blir personuppklarade, och trenden är dessutom sjunkande.

Av bostadsinbrott blir 5 procent uppklarade, bedrägerier 3 procent och cykelstölder 0 procent. Det är helt enkelt inte särskilt många brottsoffer som har anledning att tycka att polisen är hjältar.

”Resursbrist”, som polisens många kommunikatörer alltid säger.

Men när det gäller att jaga ungdomar som kanske eller kanske inte har rökt en joint, då finns det ingen resursbrist hos polisen. 2023 gjordes 30.000 drogtester i polisärenden som rörde ringa narkotikabrott och eget bruk. De flesta på ungdomar och unga vuxna, eftersom det är de grupperna som polisen i första hand tvingar till drogtester.

Vi kan nog räkna med att de flesta av de här 30.000 ungdomarna som tvingats lämna pissprov skulle svara ”2 – svin” om de fick frågan. Alldeles oavsett hur många skolbesök av trevliga områdespoliser de än har fått i Schekarabis och Socialdemokraternas vision.

Och för att göra det hela ännu värre är runt två tredjedelar av de drogtester som polisen tvingar fram negativa. Då var det alltså någon helt oskyldig ungdom som blev utsatt för tvång och förnedring av polisen. Det gör kränkningen ännu värre.

– Det är inte svårt att föreställa sig hur skrämmande det måste vara att som barn under tvång behöva genomgå en sådan procedur när man inte har gjort någonting olagligt, skrev de tre narkotikaforskarna Russell Turner, Johan Lindwall och Anette Skårner i en debattartikel med titeln Glöm inte de yngre i den narkotikapolitiska debatten.

Mot den här bakgrunden är det svårt att se Shekarabis och Socialdemokraternas utspel om polisbesök i skolorna som något annat än rent trams. 

Även om polisen plötsligt har resurser för att genomföra ett stort antal besök i landets alla skolor, och även om de besöken i och för sig leder till att eleverna just då får en positiv bild av polisen, kommer den positiva bilden krossas första gången de blir indragna till häktet och avpissade.

De tre narkotikaforskarna skrev i debattartikeln:

För många ungdomar kan detta vara deras första kontakt med polisen. Det finns goda skäl att anta att en sådan kontakt kan skada förtroendet både för polisen och för samhället i stort, i synnerhet för barn och ungdomar som redan känner sig marginaliserade av samhället. Det är mycket troligt att ungdomar pratar med varandra om dessa erfarenheter och berättelser om orättvis behandling sprider sig snabbt. Kopplingar kan göras till polisens svårigheter att få stöd i lokalsamhällen i samband med utredningar av så kallade gängrelaterade brott i ”utsatta” områden.

Rekryteringen av barn till de kriminella gängen är ett av våra största samhällsproblem just nu. Ardalan Shekarabi har rätt i att det vore bra om vanliga ungdomar hade förtroende för polisen, och inte såg den som en fiende.

Men så länge politikerna låter polisen prioritera att jaga ungdomar med pissprover för att få pinnar i statistiken, då kommer inga skolbesök i världen ändra på situationen ute i förorterna.

Om vi någonsin ska kunna bryta gängens makt måste regeringen utreda narkotikapolitiken och kriminaliseringen av eget bruk. Vill Shekarabi och Socialdemokraterna bli relevanta i diskussionen om den skenande gängbrottsligheten bör de sätta press på regeringen att tillsätta en sådan utredning.

Att tro att problemet med barnrekrytering går att lösa med pr-poliser och broschyrer är bara trams så länge resten av narkotikapolitiken ligger fast.

…

Läs mer:

• Russell Turner, Johan Lindwall och Anette Skårner: Glöm inte de yngre i den narkotikapolitiska debatten