Hoppa till innehåll
Är det för lite kunskap och för mycket åsikter inom myndigheterna? ”Inom politiken verkar det som att det viktigaste är vem du serverat kaffe till på partikongressen eller vilka dina föräldrar känner” Skriver Otto Larsson.
Jag får ofta höra att jag lider av ett djupt politikerförakt. Det är en bekväm etikett för den som vill avfärda kritik mot makten, men den är inte särskilt rättvis. Jag hyser inte förakt för politiker i sig – tvärtom tycker jag att politiken är en av samhällets viktigaste funktioner. Däremot har jag stora problem med yrkespolitiker, de tjänstemän och experter de tillsätter, och med ett system som allt mer premierar partitrogna karriärister framför kompetens och verklighetsförankring.
För vad händer när människor som aldrig behövt fatta praktiska beslut, leda en verksamhet eller ens stå i närheten av konsekvenserna av sina beslut får makt över våra liv? Jo, då får vi just det vi ser i dag: en politisk elit som fattar beslut som gynnar dem själva, deras närstående och deras egna plånböcker – snarare än det allmännas bästa.
Ta exemplet med Folkhälsomyndigheten och den avgående statsepidemiologen Magnus Gisslén. Han kritiserade öppet att myndigheten i sin ledning saknar medicinsk kompetens. Det är en anmärkningsvärd sak att behöva säga högt, men knappast förvånande. För den som följt svensk förvaltning de senaste decennierna är det tydligt att lojalitet och nätverk har blivit viktigare än erfarenhet och ämneskunskap. Det Gisslén beskriver får en snarare att tänka på Game of Thrones eller House of Cards än på en myndighet som ska skydda människors hälsa.
Eller ta Janusinfos expertgrupp som fattat beslutet att Sverige inte ska tillåta medicinsk cannabis. Här pratar vi alltså om ett område där tusentals forskningsrapporter, kliniska studier och patienters vittnesmål globalt pekar på betydande medicinsk nytta. Ändå sitter en grupp utan dokumenterad akademisk erfarenhet av växten och fattar beslut som påverkar svårt sjuka människors livskvalitet. Hur är det ens möjligt i ett land som gärna kallar sig själv för en kunskapsnation?
Och nu senast, Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV). En myndighet där samma frågor om kompetens åter dyker upp – samtidigt som de själva vill ha större makt över att bestämma vilka mediciner som ska omfattas av högkostnadsskyddet. Man frågar sig: betyder kompetens och användbar erfarenhet någonting överhuvudtaget längre?
Jag kan inte låta bli att jämföra med min egen bransch: köksbranschen. Där räcker det inte att ha rätt kontakter eller rätt efternamn. Du förväntas kunna visa vad du går för i praktiken. Kan du montera, rita, sälja, leda projekt – då får du förtroendet. Annars inte. På många andra arbetsplatser gäller samma sak: du måste bevisa din kompetens och stå till svars om du misslyckas.
Men inom politiken verkar det som att det viktigaste är vem du serverat kaffe till på partikongressen eller vilka dina föräldrar känner. Kompetens blir sekundärt. Resultat ännu mindre viktigt. Och medan vanliga människor får leva med konsekvenserna, fortsätter karriärpolitikerna att klättra i hierarkin, skyddade av sina nätverk.
Det här är inte ett argument för att vi ska hata politiker och tjänstemän, utan för att vi måste börja ställa samma krav på dem som på alla andra yrkesgrupper. Krav på relevant utbildning, på dokumenterad erfarenhet och på praktisk förmåga. Krav på ansvar, helt enkelt. För om vi inte vågar tala om problemet med yrkespolitiker, kommer vi få fortsätta leva i ett system där makt är en belöning för lojalitet – snarare än ett ansvar för kompetens. Och det är farligare för demokratin än något påstått politikerförakt.
