Hoppa till innehåll
Det blev inga förvånade miner när Magdalena Andersson tackade ja till att bli valberedningens nominerade kandidat till partiordförande och efterträdare till statsminister Löfven. Detta kommer göra henne till Sveriges första kvinnliga statsminister även om det kanske bara blir för en kort period.
Stefan Löfven som flera gånger sagt sig vilja sitta kvar över valrörelsen meddelade för cirka en månad sedan att han ändå vill lämna tidigare. Längtan efter att få resa runt landet och världen för att insupa kultur tillsammans med sin Ulla blev väl för stark.
Hans efterträdare har varit en lågoddsare från start, nästan omedelbart efter Stefans besked så riktades alla blickar mot Magdalena Andersson, finansminister. Hon har nu tackat ja och verkar därmed bli den enda kandidaten när sossarna ska välja sin nya ledare i November.
Socialdemokraterna gör sällan någon förvånade nuförtiden, den gamla arbetarrörelsen som de senaste mandatperioderna verkat bli mer korporatistiska än socialistiska har fått framtiden säkrad och de flesta verkar tillfreds med valet. Om inte annat så visar dom en enad front.
”Du säger som det är och gör det som krävs” Säger Elvy Söderström ordförande i Socialdemokraternas valberedning till P1.
Men vad kommer den nya ledaren för Socialdemokraterna att göra åt gängen, narkotikan och framförallt cannabisfrågan?
Magdalena får frågorna av Sveriges Radio och några av dem har en del intressanta svar man skulle kunna fördjupa sig i och analysera lite extra.
-Igår lovade du att vända på varje sten för att knäcka gängen, och du tog upp en aspekt, att vi måste vara hårda på dem som står för efterfrågan på knark, hur ska de gå till?
”Det jag säger är att vi har genomfört en lång rad straffskärpningar, vi har byggt ut polisen och hela rättsväsendet med historiskt stor utbyggnad men det vi ser är att det uppenbarligen inte räcker, hela samhället behöver sluta upp, vi behöver göra mer” Hon fortsätter. ”En av dom sakerna vi behöver diskutera, det är den efterfrågan som finns på droger, för det är drogmarknaden som dessa gängen slåss om.” Med en, sista kläm så lägger hon även till. ”Om det luktar konstigt från en tonårings rum, eller från en firmafest, eller på Stureplan att man inte ser mellan fingrarna ifall det händer något i ett avskilt rum.”
Redan här så är Magdalena inne och nosar på ett angiverisystem som kan tyckas något osmakligt, men hur seriös är hon med sina egna åsikter? Ska hennes råd om att rapportera misstänkta kollegor, festdeltagare eller sina egna barn gälla alla, även henne själv? Nästa fråga blir något mer intressant.
–Cannabis är ju olagligt, Skulle du rapportera om det luktade konstigt från dina barns rum?
”Självklart skulle man, Självklart är det viktigt som förälder att man agerar och inte ser mellan fingrarna” Är det minst sagt skakiga, vaga svar som Magdalena ger.
Journalisten ger sig dock inte. -Men vad betyder det? Ska man anmäla sina egna barn?
”Det man ska göra iallafall att ta itu med saken och inte se mellan fingrarna med det, så att ungdomen får en hjälp att sluta”
Det är alltså tydligt att Magdalena inte tror att polisen ger hjälp nog idag, ändå vill hennes parti att polisen ska fortsätta att jaga brukare. Kan de vara så att Magdalena inte själv tror på den politik som förs?
När frågan om avkriminaliseringens vara eller inte vara kommer sen så svarar hon iallafall:
”Jag bedömer inte att signalen från samhället i det här läget bör vara att legalisera bruk” och sekunderna senare erkänner hon själv att hon testat på cannabis. ”När jag var yngre och bodde utomlands.”
Även om Magdalena själv verkar vilja ge sken av att hata cannabis och med några snårigt valda ord försöker hon även klumpa ihop avkriminalisering med legalisering genom att lägga till bruk, så ser jag ändå någon typ av ljus i tunneln. Magdalena verkar iallafall ha kommit så långt att hon inser det att: Bli tagen av polisen är det farligaste med att röka cannabis. Kan det kanske vara den sprickan i den socialdemokratiska muren vi letat efter?
