Är cannabisfrågan en klassfråga?

På ett sätt hade statsministern faktiskt rätt, även om han hade fel. Det är omöjligt att prata om narkotika utan att prata om klass. Oavsett om det gäller säkert bruk, beroendevård, lagstiftning eller incitament.

”Vi vet att den största konsumtionen har vi i de välbärgade områdena. Djursholm, Danderyd – det är där du har den största konsumtionen”. Det sa Stefan Löfven i samband med presentationen av regeringens nya satsning mot narkotika, 2019.

Även om det är uppskattat när sossarna minns sina rötter och börjar prata om klass, stämmer påståendet inte. I alla fall inte om vi ska lita på Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, som rapporterar att även om skillnaderna är små, är det grupperna med lägst utbildningsnivå, inkomst och sysselsättning som står för störst konsumtion. Tittar vi specifikt på cannabis står den femtedel som tjänar minst i landet för hälften av bruket. 

Annons
stoner-merch

Vad Löfven troligen tänkte på var en en kort rapport från Brottsförebyggande Rådet, som 2018 konstaterade att ungdomar från rikare stadsdelar i Stockholm mer sällan misstänktes för eget bruk än unga i områden med lägre medelinkomst, trots att de själva rapporterade högre konsumtion. 

CANs siffror ser ut att stämma bra överens med statistik från andra länder. De största skillnaderna mellan inkomstgrupper består av vilken typ av droger de främst använder sig av snarare än hur vanligt bruket är, men de fattigaste i samhället toppar konsekvent listan för både bruk och rapporterat beroende. 

Att samma socioekonomiska faktorer påverkar vilka som sysslar med försäljningen, i linje med all annan brottslighet, är inte heller en särskilt vågad gissning. 

På ett sätt hade statsministern faktiskt rätt, även om han hade fel. Det är omöjligt att prata om narkotika utan att prata om klass. Oavsett om det gäller säkert bruk, beroendevård, lagstiftning eller incitament.

Det går inte att komma ifrån saker som att fattigdom och psykisk hälsa hänger ihop, och att vad vi kallar missbruk ofta är en form av självmedicinering. Vill vi inte kriminalisera psykisk ohälsa behövs kanske andra metoder än att försöka motverka symptomen, särskilt de som orsakas av ekonomisk utsatthet. Metoder som syftar till att underlätta vardagen, sociala skyddsnät och allmänt mående.

Samma sak gäller om vi ser till de rent rättsliga konsekvenserna. I nuläget vet vi alltså att personer, särskilt män, från fattigare familjer och områden löper betydligt större risk att misstänkas för narkotikabrott. Det är också mer troligt att de är inblandade i försäljning av narkotikaklassade preparat, och därför straffas hårdare än om de tillhörde gruppen (nästan hälften) som lagförs för eget bruk.

Är du en ung man som bor i hyresrätt? Då löper du 80% högre risk att misstänkas för narkotikabrott än dina klasskamrater vars föräldrar äger sin bostad. Saknar mamma och pappa eftergymnasial utbildning? Då är risken 70% högre. 

Samhället är inte, och har aldrig varit, rättvist mot varken underklassen eller deras barn. Brå:s utredare pekar på polisens fokus och prioriteringar som en möjlig förklaring till varför låginkomsttagare i så mycket högre utsträckning straffas för brott de vet begås även av höginkomsttagare, men även incitamenten för att söka sig till grövre brottslig verksamhet och bristen på något att förlora är viktiga för hela bilden. 

I Sverige 2021 ser vi det bland annat i överrepresentation i brottsstatistiken av barn till utomeuropeiska invandrare, till följd av just narkotikabrotten. Unga som vuxit upp i segregerade låginkomstområden med sämre utbildning, där kriminella alternativ kan verka som de enda tänkbara för att nå materiell framgång. 

Även här blir kriminaliseringen av narkotika bara ett sätt att kasta en spann vatten på ett brinnande samhällsproblem som är så mycket större än knarket i sig. Ett sätt att trycka ner dem som redan drabbats av konsekvenserna av klassamhällets orättvisor.

Vill vi faktiskt bygga ett samhälle där människor inte skadas av droger är det otaktiskt att inte se till vilka grupper vi försöker påverka eller hjälpa, och direkt oansvarigt att inte ta i beaktande vilka vi straffar eller skadar.

Författare