Brukaranhörigas Riksorganisation om skadebegränsning i Narkotikapodden

Sveriges narkotikapolitik skördar hundratals liv varje år, men de drabbades röster hörs sällan. Christine Sander, vice ordförande i Brukaranhörigas Riksorganisation, vill förändra samtalet. I Narkotikapodden delar hon personliga erfarenheter, kritik mot systemet och en vision om stöd istället för straff.

I veckan gästades Johan Svenssons Narkotikapodden av Christine Sanders. Hon är vice ordförande i Brukaranhörigas Riksorganisation BARO, och tidigare ombud för brukarföreningarna i Halland. Med ett brinnande intresse för narkotikapolitik har hon i många år varit involverad i debatten kring skadereducering, det som på engelska kallas harm reduction, och brukarinflytande.

Samtalet kretsar kring anhörigperspektivet, behovet av skadereducering och bristen på brukarinflytande. Men handlar också om sorg, hopp och förändring.

Christine berättar att hon precis håller på och förbereder för den internationella överdosdagen den 31 augusti. Christine uppmärksammar den dagen med ett årligt minnesarrangemang i Varberg. 822 hjärtan hängs upp i ett träd. Det är ett hjärta för varje person som dog en narkotikarelaterad död enligt Socialstyrelsens senaste statistik.

– Hjärtana får bära namn, budskap eller slagord. Det är en plats för eftertanke, synliggörande och sorg. Anhöriga behöver en möjlighet att sörja, även när samhället inte alltid tycker att deras förlust räknas, säger Christine.

Hon är en av få som talar både som anhörig och brukarföreträdare. Hon beskriver hur brukarperspektivet ofta är helt frånvarande i svensk narkotikadebatt, både på lokal och nationell nivå.

– Många ser inte sig själva som värda att bli lyssnade på. Språket spelar en roll. När man blir kallad ”missbrukare”, som om det vore hela ens identitet, är det lätt att förlora tron på att man har något att bidra med, säger Christine.

Hon berättar om deltagande i lokala brukarråd i Halland där det varit mycket lite verklig vilja till förändring. Särskilt när det gäller skadereducerande åtgärder som sprututbyten, konsumtionsrum eller distribution av Naloxon.

BARO bildades just för att erbjuda ett alternativ till de anhörigorganisationer som tar avstånd från skadereducering. Organisationen arbetar aktivt för avkriminalisering av bruk, bättre tillgång till vård och läkemedelsassisterad behandling, spridning av Naloxon, inrättande av konsumtionsrum och stöd till anhöriga.

De driver också en anonym stödlinje dit både anhöriga och brukare kan ringa för att få prata med någon som förstår. Stödet är särskilt viktigt eftersom många upplever att vårdinstanser saknar både tid och kompetens för att möta människor i utsatthet.

Christine är också starkt kritisk mot hur tvångsvård används i Sverige, särskilt enligt LVM. LVM står för ”Lag om vård av missbrukare i vissa fall”, och möjliggör tvångsvård för vuxna missbrukare som inte själva vill ta emot frivillig vård.

– Jag förespråkar hellre kortsiktig psykiatrisk tvångsvård vid akut fara, alltså LPT, följt av frivillig behandling. Att spärra in människor i månader utan verklig psykologisk eller social behandling, det är inte vård, det är förvaring, säger Christine.

Ett annat centralt ämne i samtalet är Naloxon. Det är ett läkemedel som kan häva överdoser av opioider och rädda liv. Trots att det numera är receptfritt i Sverige är det fortfarande för dyrt, ofta mellan 450 och 550 kronor, och svårt att få tag på för anhöriga.

Christine vill att utbildning i Naloxonhantering ska ingå i vanliga HLR-utbildningar och att läkemedlet ska finnas i förstahjälpen-kit i riskmiljöer.

– Vi kan inte tala om att vilja rädda liv, och samtidigt göra det svårt för folk att få tag i ett läkemedel som kostar några hundralappar och är helt ofarligt i sig, säger Christine.

I samtalet lyfter hon också mediernas roll. Hon berättar om hur rubriker fortfarande använder begrepp som ”knarkfamiljer” och ”missbrukare”, även när artiklarna i sig kan vara nyanserade. 

– Ord formar synsätt. Och synsätt formar politik. Att kalla någon för ”missbrukare” reducerar personen till ett problem. Vi måste börja prata om människor med namn, liv, relationer och värdighet, säger Christine.

Christine hämtar kraft från det internationella engagemang hon mött på konferenser och i samarbeten med organisationer som Support Don’t Punish, Anyone’s Child, LEAP (Law Enforcement Action Partnership) och forskare som David Nutt och Amir Englund. Hon upplever att det internationella samtalet om narkotikapolitik är mycket mer öppet, empatiskt och vetenskapligt grundat än det svenska.

Christine avslutar samtalet med en uppmaning till samhället att våga se människan bakom beroendet, och att lyssna till både brukare och anhöriga.

– Det här handlar inte om politik i första hand. Det handlar om våra barn, våra syskon, våra vänner. Det handlar om liv. Och ingen räddas av stigma eller tystnad, säger Christine Sander.

…

Länkar:

• Narkotikapodden 002 med Christine Sander, BARO (60 min)
• BARO Brukaranhörigas Riksorganisation (hemsida)
• BARO på Facebook
• BARO på twittertjänsten X