Hoppa till innehåll
En fjärdedel av alla brott som åtalas i Sverige gäller eget bruk eller innehav av narkotika. Det framgår av CAN:s senaste rapport om narkotikasituationen. Det är ett vansinnigt slöseri med rättsväsendets resurser.
CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har släppt 2025 års rapport om narkotikasituationen i Sverige. Rapporten ger en osäker och delvis motsägelsefull bild av hur narkotikabruket har utvecklats i Sverige. I förra inlägget skrev jag om hur det inte att dra några säkrare slutsatser än kvalificerade gissningar om brukets omfattning.
Men rapporten visar en sak tydligt med hårda siffror. Allt mer av rättsväsendets resurser slösas bort på att lagföra vanliga människor för eget bruk eller innehav. Ringa narkotikabrott har blivit en gökunge i rättsväsendet.
På sidan 14 i rapporten skriver CAN att antalet lagföringsbeslut där huvudbrottet gällde brott mot Narkotikastrafflagen uppgick till cirka 32 000 år 2024. Det är den högsta siffran någonsin, och en tredubbling jämfört med år 2000.
De ökade volymerna handlar inte om att polisen lyckats sätta dit fler gängmedlemmar som säljer eller smugglar. Det som hänt är att polisen lägger mer tid och resurser på att spåra upp och straffa vanliga (miss-)brukare.
År 2024 utgjorde de ringa brotten (eget bruk eller innehav för eget bruk) 80 procent av lagföringarna, skriver CAN i rapporten. Ytterligare 17 procent var brott av normalgraden, som också oftast handlar om innehav för eget bruk men av lite större mängder.
Bara 3 procent av de lagförda narkotikabrotten var grova eller synnerligen grova, alltså den langning och smuggling som är den ekonomiska basen för den organiserade brottsligheten.
Det är brukarjakten som har ökat, visar statistiken entydigt. Och den har ökat mycket de senaste decennierna. 1993, när statistikserien startade, stod narkotikabrott som huvudbrott för 3 procent av fallen, skriver CAN i rapporten.
Idag, trettio år senare, har narkotikabrotten ökat till 27 procent av alla lagföringar. Mer än en fjärdedel av allt som åtalas, alltså.
I tingsrätterna rör sedan 2020 drygt 20 procent av de fällande domarna ringa narkotikabrott som huvudbrott, jämfört med 2 procent under senare halvan av 1990-talet, skriver CAN.
Det är tydligt att ringa narkotikabrott har blivit en gökunge som tränger ut riktiga brott. Både polis och domstolar lägger mycket tid och stora resurser på ett bagatellbrott som inte ens har något brottsoffer. Och det ökar.
Det här sker samtidigt som riktiga brott som misshandelsfall, stölder och bedrägerier, nästan aldrig blir utredda utan läggs ner direkt av polisen. För de flesta mängdbrott med offer är uppklarningsprocenten ensiffrig.
”Resursbrist” brukar polisens många kommunikatörer svara när de ställs mot väggen.
Men luktar det cannabis i någon trappuppgång har polisen aldrig någon resursbrist. Då kommer det en polispatrull för en omedelbar husrannsakan. Eller ofta till och med flera patruller.
Så länge polisen fortsätter prioritera att jaga narkotikabrukare istället för att lösa riktiga brott, kan vi glömma att återta kontrollen över utanförskapsområdena eller att återupprätta tryggheten för vanliga människor som blir utsatta för brott.
Mer resurser till polisen kommer inte hjälpa så länge gökungen ringa narkotikabrott äter upp allt som tillförs. Det inser säkert många politiker. Men de väljer ändå att hålla fast vid den narkotikapolitik som bevisligen är koko.
…
Läs mer:
- CAN:s uppskattningar av narkotikabruket är mycket osäkra
- Polisernas arbetsbelastning är ohållbar – på grund av felprioriteringar
- Vi kan få 1000 extra poliser mot våldet – omedelbart och gratis
Länkar:
