Hoppa till innehåll
En fjärdedel av alla brott som åtalas i Sverige gäller eget bruk eller innehav av narkotika. Det framgår av CAN:s senaste rapport om narkotikasituationen. Det är ett vansinnigt slöseri med rättsväsendets resurser.
CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har släppt 2025 års rapport om narkotikasituationen i Sverige.
Rapporten ger en osäker och delvis motsägelsefull bild av hur narkotikabruket har utvecklats i Sverige. Olika indikatorer pekar i motsatta riktningar, så när det gäller brukets omfattning går det inte att dra några säkrare slutsatser än kvalificerade gissningar.
Men rapporten visar en sak tydligt med hårda siffror. Allt mer av rättsväsendets resurser slösas bort på att lagföra vanliga människor för eget bruk eller innehav. Ringa narkotikabrott har blivit en gökunge i rättsväsendet.
”Allt färre ungdomar knarkar” är budskapet som CAN själva valde att föra fram när de blev intervjuade av SVT. Det är färre ungdomar i åk 9 på högstadiet och åk 2 på gymnasiet som erkänner att de använt narkotika när de svarar på CAN:s enkäter, än det var för några år sedan.
Att färre elever erkänner att de använt narkotika när de tvingas fylla i en enkät i skolan kan förstås bero på att det faktiskt är färre som har använt narkotika. Det är så CAN väljer att tolka det. Men det kan lika gärna bero på att färre vill ta risken att erkänna, när politikerna drevar mot ”partyknarkare” och polisen prioriterar jakten på brukare. Vilken tolkning som är närmast sanningen går inte veta utifrån enkätsvaren.
För samtidigt som färre skolelever erkänner eget bruk i enkäter, har tullens och polisens beslag av narkotika ökat dramatiskt. År 2024 beslagtog tull och polis 10 ton cannabis. Det är ungefär 20 gånger så mycket som ett genomsnittligt år på 1990-talet (tabell 2).
Tidigare använde CAN tullens beslag för att uppskatta hur stor narkotikamarknaden i Sverige är. Då (fram till för ungefär fem år sedan) gjorde de en gissning att tullen tog 20 procent av all narkotika som smugglades in. Därför uppskattade de att hela marknaden var värd ungefär fem gånger så mycket som tullens beslag. (Se sid 26 i CAN:s rapport från 2020)
Men så kom Encrochat-utredningen som visade att narkotikamarknaden i Sverige nog var tio gånger större än vad CAN hade trott utifrån tullens siffror. CAN:s gamla beräkningsmetod visade sig ha varit helt fel.
Nu verkar CAN ha slutat att basera sina uppskattningar på tullens beslag, och det är alldeles säkert lika bra det. Enligt den metoden skulle CAN ha tvingats påstå att narkotikabruket i Sverige idag är 20 gånger högre än på 1990-talet, vilket nästan säkert är helt fel det också.
Men att CAN:s enkäter, och CAN:s gamla beräkningsmetod för narkotikamarknaden, ger motsatta svar på om den ökar eller minskar, är en påminnelse om att slutsatserna om narkotikabruket är mycket osäkra.
Men CAN:s rapport innehåller också andra betydligt säkrare siffror om hur stora resurser rättsväsendet lägger på att jaga vanliga brukare och lagföra dem.
På sidan 14 i rapporten skriver CAN att antalet lagföringsbeslut där huvudbrottet gällde brott mot Narkotikastrafflagen uppgick till cirka 32 000 år 2024. Det är den högsta siffran någonsin, och en tredubbling jämfört med år 2000.
De ökade volymerna handlar inte om att polisen lyckats sätta dit fler gängmedlemmar som säljer eller smugglar. Det som hänt är att polisen lägger mer tid och resurser på att spåra upp och straffa vanliga (miss-)brukare.
År 2024 utgjorde de ringa brotten (eget bruk eller innehav för eget bruk) 80 procent av lagföringarna, skriver CAN i rapporten. Ytterligare 17 procent var brott av normalgraden, som också oftast handlar om innehav för eget bruk men av lite större mängder.
Bara 3 procent av de lagförda narkotikabrotten var grova eller synnerligen grova, alltså den langning och smuggling som är den ekonomiska basen för den organiserade brottsligheten.
Det är brukarjakten som har ökat, visar statistiken entydigt. Och den har ökat mycket de senaste decennierna. 1993, när statistikserien startade, stod narkotikabrott som huvudbrott för 3 procent av fallen, skriver CAN i rapporten.
Idag, trettio år senare, har narkotikabrotten ökat till 27 procent av alla lagföringar. Mer än en fjärdedel av allt som åtalas, alltså.
I tingsrätterna rör sedan 2020 drygt 20 procent av de fällande domarna ringa narkotikabrott som huvudbrott, jämfört med 2 procent under senare halvan av 1990-talet, skriver CAN.
Det är tydligt att ringa narkotikabrott har blivit en gökunge som tränger ut riktiga brott. Både polis och domstolar lägger mycket tid och stora resurser på ett bagatellbrott som inte ens har något brottsoffer. Och det ökar.
Det här sker samtidigt som riktiga brott som misshandelsfall, stölder och bedrägerier, nästan aldrig blir utredda utan läggs ner direkt av polisen. För de flesta mängdbrott med offer är uppklarningsprocenten ensiffrig.
”Resursbrist” brukar polisens många kommunikatörer svara när de ställs mot väggen.
Men luktar det cannabis i någon trappuppgång har polisen aldrig någon resursbrist. Då kommer det en polispatrull för en omedelbar husrannsakan. Eller ofta till och med flera patruller.
Så länge polisen fortsätter prioritera att jaga narkotikabrukare istället för att lösa riktiga brott, kan vi glömma att återta kontrollen över utanförskapsområdena eller att återupprätta tryggheten för vanliga människor som blir utsatta för brott.
Mer resurser till polisen kommer inte hjälpa så länge gökungen ringa narkotikabrott äter upp allt som tillförs. Det inser säkert många politiker. Men de väljer ändå att hålla fast vid den narkotikapolitik som bevisligen är koko.
…
Länkar:
- CAN: Narkotikautvecklingen i Sverige 2025 (pdf 43 sid)
- CAN: Tabellbilaga (Excel)
- Polisernas arbetsbelastning är ohållbar – på grund av felprioriteringar
- Vi kan få 1000 extra poliser mot våldet – omedelbart och gratis
