Hoppa till innehåll
Jag har blivit en sådan person som säger att det var bättre förr. Inte om musiken, ungdomens arbetsmoral eller hur mycket en Piggelin kostade. Jag pratar om weedet i Sverige runt 2011–2014.
Lemon Haze som faktiskt luktade citron. California Kush som åtminstone gav en anledning att tro att namnet hade något med innehållet att göra. Man öppnade påsen och behövde inte stå och leta efter doften som om man försökte identifiera ett fel i ventilationen.
I dag öppnar jag påsen och undrar vem som har mockat.
Det var länge sedan jag la vantarna på weed i Sverige som inte luktade mer hästmat än cannabis. Ändå tycks varje påse säljas med samma fullständiga övertygelse:
”DET ÄR DUNDER, BRORSAN!”
Jaha. Då så. Där kom analysrapporten.
Jag saknar tiden då innehållet fick sköta åtminstone en del av marknadsföringen. Nu står en springpojke till någon högre upp i försäljningskedjan och presenterar något som ser ut att ha sopats ihop bakom en kaninbur, med självförtroendet hos en sommelier som precis hittat världens sista flaska av en fantastisk årgång.
”Top weed.”
Jag tittar i påsen. Luktar. Tittar på honom.
”Det här är inte top weed.”
Och det mest fascinerande är att han ser uppriktigt förvånad ut. Nästan sårad. Som om jag just förolämpat en familjemedlem som han personligen vattnat i sexton veckor.
Det är då jag börjar misstänka att vi har ett generationsproblem.
Kanske har han aldrig upplevt något annat. Kanske är det här hans referensram. Om man hela livet har serverats ljummet snabbkaffe är det klart att man blir imponerad när någon skakar lite kanel över det.
Jag vill nästan ta honom åt sidan och säga: Du, sätt dig. Vi behöver prata om 2012.
Nu ska jag inte låtsas att varje påse var fantastisk på den tiden, eller att jag hade ett laboratorium hemma som kunde intyga släktträdet på en California Kush. Även då kunde någon säga något väldigt bestämt som visade sig vara fullständigt påhittat. Det ingick väl lite i affärsmodellen.
Men jag minns dofterna. Jag minns skillnaderna. Jag minns att olika sorter faktiskt kändes som olika sorter, och att ett namn skapade en förväntan som innehållet åtminstone hade ambitionen att leva upp till.
Jag minns också vänner från Holland, Tyskland och London som sa samma sak: Sverige har sjukt bra weed.
Det gjorde mig orimligt stolt. Som om jag själv hade ansvarat för någon sorts nationell kvalitetskontroll. Vi hade allemansrätten, fungerande pantautomater och tydligen cannabis som imponerade på holländare. Det var ändå något.
Vad fan hände?
Jag vet faktiskt inte. Det här är ingen kartläggning av den svenska cannabismarknaden. Det är en reklamation som har legat och jäst i några år.
Kanske har jag haft otur. Kanske har jag blivit kräsen. Kanske finns den där kvaliteten kvar, samtidigt som jag själv har hamnat i något slags botanisk återvändsgränd.
Men jag har svårt att tro att hela förklaringen är nostalgi när påsen framför mig luktar foderbutik och mannen som håller i den försöker lösa situationen genom att säga ”dunder” en gång till, fast högre.
Jag saknar inte ens nödvändigtvis starkare weed. Jag saknar omsorg. Karaktär. Något som verkar ha behandlats som en växt med egenskaper, snarare än som grönt material som ska väga rätt på en våg.
Och jag saknar möjligheten att vara besviken utan att behöva försvara min näsa inför en nittonårig kvalitetschef vars enda yrkesreferens är att hans bror också tycker att det är fett.
Vi som minns får väl fortsätta tjata. Bli cannabisvärldens motsvarighet till folk som pratar om hur tomater smakade förr.
Men nästa gång någon säger ”top weed” tänker jag be om ett förtydligande.
Top jämfört med vad?
För om jämförelsen är med hö så kan jag absolut hålla med. Då är vi åtminstone med i matchen.
Som Trump aldrig har sagt: Make Swedish Weed Great Again.
