Hoppa till innehåll
Dokumentären, som länge teasats i sociala medier och på förhandsvisningar, skildrar Zamwas personliga och kulturella relation till cannabis genom ett varmt, politiskt och ofta humoristiskt perspektiv. Genom intervjuer, arkivmaterial och hans egna mentala resa väver Mary & I samman individens kamp med samhällets motstånd, och tar tittaren med på en resa från fördom till förståelse.
Wally Zamwa har länge varit en uppskattad röst inom cannabiscommunityt. Med en karriär som sträcker sig tillbaka till 90-talet – då han som en av få vågade skämta och prata öppet om cannabis gick med i vänsterpartiet en kort period.
”Jag var med i Ung Vänster ett kort tag tills jag insåg att jag var för anarkistisk för borgar-vänstern”
Han har sedan dess etablerat sig som både folkbildare och frontfigur i debatten om legalisering.
Reaktionerna på dokumentären har varit starka. Flera profiler inom cannabisrörelsen har kallat filmen ett ”viktigt tidsdokument” och en ”hyllning till gräsrotsrörelsernas envishet”.
Zamwas dokumentärfilm markerar inte bara en milstolpe i svensk cannabiskultur, utan också en personlig seger för en man som i decennier kämpat för detta med ett skratt i halsen och ett budskap i hjärtat.
Vi har också såklart fått ställa lite frågor till Wally!
Vad inspirerade dig till att göra dokumentären?:
Jag började ju sent, 29 år gammal. Så jag kunde på riktigt inte förstå varför örten var illegal. Jag kunde bara inte se vad den gjorde som var så illa. Speciellt inte när jag satte det i kontrast med tex alkohol eller näsgodis. Så jag började googla som fan efter dokumentärer på ämnet. Pundande igenom allt vad Youtube hade att erbjuda 2012/2013. Det var två research-år där jag bara letade efter så objektiv fakta som möjligt. Och i min nyfikenhet så tänkte jag ”finns det en svensk cannabisdokumentär?” Och självklart fanns det inte. Så tanken började marineras. Men jag visste inte riktigt hur jag skulle börja. Så en gång i augusti 2014 så bara kom det till mig: Jag ska göra Sveriges första cannabisdokumentär! And the rest is history, som de brukar säga.
Hur skulle du själv beskriva den, kort?
Mary & I är en personlig dokumentär om min över tio år långa resa från psykisk ohälsa till självinsikt och mening, med cannabis som oväntad vändpunkt. Berättad med värme och humor är det en film för alla – oavsett om du har en relation till cannabis eller inte.
Har denna dokumentären varit viktig för dig, isf varför?
Min personliga resa och utveckling har gått hand i hand med dokumentären. Och den riktning jag först tänkte (faktasökande dokumentär med syftet att övertyga tvivlare) försvann ur bilden efter ett år eller två. Jag visste inte riktigt vad för direktion jag skulle ta därefter. Jag var aktiv i AKC och det blev några år av driftande i kampen och bara intervjua människor osv. Samla på mig material med andra ord. Så när jag förstod att jag behövde berätta en historia om hur Mary räddat mig, så började jag också förstå att jag spenderat typ 10 år (parallellt med filmen, från det jag började smöga) att sörja och bearbeta mina trauman. Inte fören jag började må bra, så blev också filmen bra. Vill inte avslöja för mycket av handlingen, men ja. Ni får se
Vad är ditt mål med dokumentären?
Förhoppningsvis att den blir omtalad nog och värd att bli omnämnd så det kanske blir lite debatt. Jag menar vi är inte långt ifrån valet 2026. Cannabisfrågan kan faktiskt få sig utrymme nu när vi lagt lock på invandring och Covid är över. Vilket varit två återkommande ämnen de senaste valen. Nu är gängkriminaliteten som tagit stor plats. Så jag hoppas min dokumentär kanske bidrar till att Svensson förstår kopplingen mellan gängkriminalitet och den illegala cannabishandeln. Sen som filmskapare så hoppas jag att det kan bli en språngbräda för mig och få in en fot i branschen då jag har mycket annat, icke cannabisrelaterat skoj jag vill göra. För att inte nämna att min pension kommer se fucked up ut haha. Så jag hoppas att det ger mig någonting monetärt. Men en förändring av våra fucked up narkotikalagar är det viktigaste.
Du som varit cannabisaktivist på någon nivå i större delen av ditt liv, är allt jobbet värt de?
Ja. Utan tvekan. Jag har accepterat (behöver inte bli så, men har accepterat) att kanske mitt arbete och bidrag till rörelsen inte kommer göra så mycket förändring under min tid., men åtminstone inspirera de som kommer göra en förändring senare. Ett engelskt talesätt är ”Pioneers get slaughtered. Settlers prosper”. Att vara pionjär innebär mer än ofta att du inte får smaka frukten av trädet som kom ur fröet du en gång planterade. Men jag kommer i alla fall inte bli ihågkommen för att ha varit på fel sida av historien
