En femma brunt

Idun Granrå tar med oss genom processen att köpa en bit hasch av cannabis. ”det är såklart bara en liten del av historien bakom din femma. Någon har tillverkat den,  transporterat den hela vägen till lilla Sverige, tagit den till ditt kvarter, och till slut sålt den till dig.” Skriver hon.

Så, du vill köpa en femma brunt. Det är en tisdagseftermiddag och du har nyss kommit hem från jobbet. Du sätter dig i soffan, fiskar fram mobilen ur fickan och öppnar en app. Din kran har bett dig skaffa en krypterad chatt så ni kan kontakta varandra säkert. Alla meddelanden raderas automatiskt efter tolv timmar, innan det är dom krypterade båda på era enheter och hela vägen mellan er. Teknologin som används för att skydda era meddelanden är i toppklass och i princip omöjlig att bryta igenom, så länge som du kan lita på den som tillhandahåller tjänsten.

Kranen svarar och är där om en kvart. Du skrattar lite för dig själv, väl medveten om att “en kvart” ofta brukar betyda “minst en halvtimma, trekvart”. Du tittar på TV ett tag innan du reser dig upp. En fot före den andra, ut i hallen, på med skorna och jackan. Beroende på hur centralt du bor kanske du blir upphämtad i en bil och åker ett varv runt kvarteret, eller så går du till en lugn plats några hundra meter bort från ditt hem. De som inte vågar köpa själva kan göra det med en kompis, och ibland få mängdrabatt.

Tjugo minuter har nu gått. I det här fallet har du gått några gårdar bort i ditt bostadsområde och sitter nu och väntar. Några minuter senare dyker kranen upp. Han sätter sig bredvid dig, hälsar, ni skakar hand och du sträcker över en bunt med sedlar. 700kr för att vara exakt, priserna har gått upp under pandemin, men det finns inte mycket du kan säga om den saken. Med sin andra hand stoppar din kran en liten ziplock-påse i din jackficka innan han fiskar fram ett paket cigg. Han erbjuder dig en, du tackar ja och stoppar den bakom örat. Han tänder sin, tar ett sakta bloss och säger “ha det bra” innan han reser sig upp och går därifrån. Du stoppar handen i fickan och hittar fem gram brunt, som utlovat. Du knyter näven runt den, reser dig upp och går åt andra hållet tillbaka hem.

Men det är såklart bara en liten del av historien bakom din femma. Någon har tillverkat den,  transporterat den hela vägen till lilla Sverige, tagit den till ditt kvarter, och till slut sålt den till dig. Hur tar den sig hela vägen hit, och vad har det för effekt på vårt samhälle?

Först av allt måste någon odla cannabis, specifikt honplantor, och huvudsakligen nere i Marocko, Afghanistan, Nepal, Indien eller Libanon. När plantorna väl är fullvuxna klipper man ner dom, hänger upp dom och låter dom torka i värmen. Därefter behöver man separera blommorna från resten av växtmaterialet. Trikomerna, dom små hårliknande utväxterna på blomman där bland annat THC tillverkas, växer huvudsakligen på blommorna. Nu har vi snart vårt hasch! Vi behöver bara separera det som i folkmun kallas för “kief”, ett annat ord för trikomerna, från våra blommor. Det är inte en svår process, vi behöver bara skaka blommorna över ett finmaskigt tygnät. Kiefen som ramlar ut på andra sidan nätet pressar man sedan till kakor, 100 grams-block av hasch, som smugglas världen över.

I vårt fall går kakan med hasch till Spanien eller något annat turistvänligt land, där den hämtas upp av medlemmar i ett internationellt nätverk som genomfört smugglingen. I det nätverket finns ofta en utflyttad svensk, någon med goda kontakter som vill tjäna pengar. Dom använder moderna burners, krypterade och anonymiserade mobiler som kan radera all data automatiskt, om man inte matar in en kod en gång per dygn. 200 kilo hasch, den genomsnittliga vikten Tullverket tagit i beslag per smugglingsförsök dom senaste åren, packas i legala varor för att undvika upptäckt. Man anlitar ett pålitligt fraktföretag, betalar föraren mellan 250 och 500 euro för att försäkra sig om att paket kommer fram, och sedan är det bara att vänta. Lastbilen går från solkusten i Spanien, hela vägen över Öresundsbron in i Sverige.

Vår kaka hasch möts av ett löst kopplat nätverk, ofta individer från olika städer och kriminella gäng. Dom tar med sig lasten till en säker plats, delar upp den mellan sig och reser hem med produkten till deras städer och områden. Polisens senaste uppskattning av den svenska narkotikamarknaden från analysen av Encro-chat pekar på att vi importerar över 74 ton cannabis varje år, där i princip allt förbrukas inrikes. Det är i andra ord 1,25 miljoner femmor brunt som Svensson röker upp — varje månad. Omsättningen, om dom i slutändan säljs för samma 700 kronor som du betalade i början av texten, blir 875 miljoner kronor.

Vinsterna på den svenska narkotikamarknaden är stora för dom högst upp i hierarkin, men det kommer med en rädsla. Delvis behöver du oroa dig för “kollegor” i branschen; risken finns alltid att något blir fel med en leverans och du blir skyldig fel personer någon miljon, samtidigt som du står tomhänt utan varor. Det större hotet kommer däremot från samhället själv, inte bara från polisen. “Narkotika är inget vi vill ha i det här landet” intalar vi oss själva, samtidigt som vi konsumerar över hundra ton narkotika om året. Vi slår EU-rekord i narkotikadödlighet, vi blir starkt kritiserade av bland annat WHO och FN, medans Folkhälsomyndigheten och SKR ber om att få utreda effekterna av våran politik. Politiker pratar mer och mer om hur vi behöver sätta in fler polisåtgärder, mer övervakning, mer systematiskt våld mot de mest utsatta områden vi har i landet där dessa elaka kriminella gömmer sig. Samtidigt som vi vägrar att blicka inåt, att erkänna att det finns en marknad för narkotika inom landet, att folk önskar att kunna göra något annat än att bli stupfull till helgen.

“Fan, det var bra röka” säger du högt för dig själv. Du har varit hemma i en timme. Eftersom du känner dig själv väl köptes snacks på vägen hem. Snacks som nu ligger utspridda över vardagsrumsbordet. Du sträcker dig fram och tar några bitar choklad. Efter att du kom hem meckade du upp en holk, eller hämtade pipan ur en låda nånstans. Det är skönt att få koppla av lite, känna musklerna slappna av efter en lång arbetsvecka. Lite som om en varm filt gjord av bekvämlighet har svept sig över dig, oron och stressen smälter bort och du känner att du kan andas ut djupare än du gjort sen, ja, förra helgen.

Risken att du skulle åka dit är såklart väldigt liten. 0.667% av befolkningen blev dömda för innehav eller ringa narkotika år 2020, 90% av alla anmälda narkotikabrott det året. Så du oroar dig inte över det. Plus, du har ett svenskt namn. Din hud är ljus, du sticker inte ut bland allmänheten, sköter ditt, och din umgängeskrets utgår inte från dina kriminella kontakter. Risken finns såklart alltid där, men du har dina knep för att se till att ingen märker av vad du håller på med bakom stängda dörrar. Men utanför ditt boende, på andra sidan staden, i det mer “utsatta området” är det inte lika lugnt. I den delen, dit din langare tog dina 700 kronor, är polisen ett frekvent faktum. Där borta är dagarna när man slipper höra en helikopter över huvudet, eller sirener och blåljus några hus bort, mer ovanliga än dagarna när man hör det.

Du sjunker ner i soffan och tänker, “det hade vart så skönt att bara kunna gå ner till systemet för det här istället”. Att inte behöva stödja gängkriminaliteten som sliter isär våra städer för att få slappna av på helgen, samma gängkriminalitet som drar in barn och ungdomar i sig som billigt skydd mot polisen och rättegångar. Barn som växer upp med gängkriminella som sina förebilder, som ser det som den enda vägen ut ur fattigdom och misär. Barn som växer upp till ungdomar, och sedan vuxna yrkeskriminella. Individer som åkt in och ut från anstalt otaliga gånger, individer som inte hittar tillfredsställande sätt att använda kunskaperna och erfarenheterna dom har för lagliga arbeten. För att inte prata om vinsterna man kan dra in, som Jens Lapidus så fint kallade det, “Snabba Cash”. Att du vill ha din påse brunt till helgen är inte en sak man kan ändra på, gudarna vet ju att vi har försökt med det länge nu. I dina tankegångar blir frågan om narkotikapolitiken enkel. Ska samhällets omoraliska substanser verkligen fortsätta styras av en kaotisk svart marknad när det finns reglerade alternativ?