Hoppa till innehåll
Justitieministern senaste förslag om ett DNA register över ringa narkotikabruk har blivit en ordentlig snackis. Otto ställer sig frågan om det inte är riksdagen man ska rikta sina insatser mot istället?
Justitieminister Gunnar Strömmer har nyligen föreslagit en skärpning av den svenska narkotikalagstiftningen som innebär att även ringa narkotikabrott, såsom bruk av cannabis, ska leda till att polisens DNA-register utökas. Detta skulle innebära att personer som grips för små mängder cannabis eller andra lätta narkotika brott kan få sitt DNA sparat av polisen, vilket idag främst sker vid allvarligare brott. Strömmer menar att åtgärden är nödvändig i kampen mot gängkriminalitet, eftersom han ser cannabisanvändning som en inkörsport till grövre brottslighet och våld.
Strömmer argumenterar för att de som använder narkotika, även i små mängder, bidrar till att upprätthålla den illegala narkotikamarknaden och därmed indirekt stödjer gängkriminalitet. Genom att spara DNA från fler personer menar han att polisen kan lösa fler brott och hindra människor från att dras in i gängmiljöer. Att vara hård mot alla former av narkotikabruk är, enligt justitieministern, ett sätt att bryta kedjan av kriminalitet tidigt och skapa en avskräckande effekt för unga människor som kanske annars skulle fastna i gängens klor.
Förslaget möts dock av kritik från flera håll. Forskare och experter inom rättssäkerhet menar att det finns stora risker med en sådan utvidgning av polisens befogenheter. Kritiker påpekar att att samla in och spara DNA från individer som gjort sig skyldiga till ringa brott kan vara ett oproportionerligt ingrepp i den personliga integriteten. Det finns också farhågor om att detta kan skapa en ojämlik behandling, där personer med mindre allvarliga överträdelser riskerar att stämplas som potentiella brottslingar för resten av sina liv, trots att deras brott inte haft någon koppling till organiserad brottslighet.
Ytterligare en invändning rör frågan om effektiviteten i en sådan lagändring. Forskning visar att det finns begränsat stöd för att ringa narkotikabruk leder direkt till tyngre kriminalitet. Många experter menar att Strömmers påstående om cannabis som en inkörsport till gängkriminalitet är förenklat och inte beaktar de komplexa sociala faktorer som ligger bakom ungas väg in i gängen. Att lägga resurser på att registrera DNA från personer som använder narkotika kan leda till en överbelastning av rättssystemet, utan att nödvändigtvis leda till en minskning av den grova kriminaliteten. I stället menar vissa att resurserna borde fokuseras på att hantera de stora drogsmugglarna och ledarna inom den organiserade brottsligheten, inte slutanvändarna av narkotika.
Det finns också en risk för att förslaget snarare leder till ökad misstro mot rättssystemet, särskilt bland unga och marginaliserade grupper som redan upplever sig vara hårdare utsatta för polisens ingripanden. DNA-registrering för mindre brott kan uppfattas som övervakning och straffande av människor som egentligen behöver hjälp och stöd för att komma ur sitt missbruk eller sin sociala utsatthet.
Dessutom väcker Strömmers förslag frågor om hur rättssäkerheten ska säkerställas i ett system där allt fler individer kan få sitt DNA registrerat. Det finns en risk för att personer som gripits för mindre narkotikabrott får sin information kvar i systemet i decennier, med potentiellt allvarliga konsekvenser för deras framtida arbetsmöjligheter och sociala situation, trots att deras brott inte varit av en allvarlig karaktär.
Man kan också ställa sig frågan om Strömmer verkligen siktar rätt när han så starkt kopplar cannabisbruk till gängkriminalitet. Med tanke på de stora mängder kokain som nyligen har hittats på riksdagens toaletter, kan man undra om det inte finns en djupare problematik inom eliten som kanske undgått samma granskning. Det är även värt att notera de växande sambanden mellan vissa Tidö-partier och motorcykelgäng som har dokumenterade kopplingar till organiserad brottslighet. Kanske borde insatserna riktas mer mot de verkliga maktspelarna i den kriminella världen, istället för att fokusera på de som begår mindre narkotikabrott?
Sammantaget riskerar Strömmers förslag att skapa en ökad övervakningsstat utan att nödvändigtvis minska kriminaliteten på gatorna. Frågan kvarstår om hårdare straff och övervakning av småbrottslingar verkligen är rätt väg att gå i kampen mot de kriminella nätverk som håller landet i ett järngrepp.
