Hundra år av okunskap i den svenska berusningspolitiken

Kunskapsbaserad ­politik består ofta av politikbaserad ­kunskap. Det konstaterar fyra forskare som studerat den svenska alkohol- och narkotikapolitiken. De manar till eftertanke om hur vi hanterar kunskap om berusning och samhälle.

– Varför påstår människor saker om hur tillståndet i samhället är och borde vara? Mot vilken bakgrund görs anspråk på att veta vilken väg som är den rätta?

De frågorna behandlas i boken Den svenska berusningspolitiken: Hundra år av kunskap, okunskap och motkunskap från 2024. Boken är skriven av forskarna Johan Edman, Helena Bergman, Lena Eriksson och Katarina Winter. Den finns att köpa på papper, men kan också laddas ner gratis från Stockholms universitet.

Boken diskuterar den svenska alkohol- och narkotikapolitiken under de senaste hundra åren, men tar inte ställning för någon speciell politisk linje. Istället ligger fokus på hur kunskap – och okunskap – om verkligheten har påverkat den politiska diskussionen.

Kapitel 3 handlar om Sveriges narkotikapolitik från 1960-talet och fram till idag. Titeln på kapitlet säger egentligen det mesta: Okunskap som narkotikapolitisk strategi.

Författarna går igenom hur okunskap – både faktisk och spelad – har spelat en central roll i utformningen av svensk narkotikapolitik, särskilt vad gäller skadereducerande åtgärder. 

Istället för att låta forskningsbaserad kunskap styra besluten har politiska aktörer ofta valt att ignorera, ifrågasätta eller selektivt använda kunskap som stödjer deras ideologiska övertygelser. Detta har fördröjt viktiga reformer och skapat en politik präglad av känslor, normer och värderingar snarare än objektiv evidens, menar författarna.

Ett exempel är det långvariga svenska motståndet mot sprutbyten. När aidsepidemin slog till på 1980-talet kopplades hiv-spridning starkt till injektionsmissbruk. Både Folkhälsomyndigheten och den statliga Aidsdelegationen uppmärksammade tidigt att injicerande brukare var särskilt utsatta för den nya sjukdomen, vilket väckte diskussion om skadereducerande åtgärder som sprututbyte.

Sverige var tidigt ute med sprututbyteskliniker i Lund (1986) och Malmö (1987), men dessa möttes av motstånd och betraktades som försöksverksamhet. Trots tidig medvetenhet om smittorisken genom delade sprutor fanns ett politiskt och samhälleligt motstånd mot sprututbyte, delvis på grund av svagt vetenskapligt underlag och oro för att åtgärden kunde uppfattas som en acceptans av narkotikabruk.

Slutsatsen var att även om det fanns kunskap om smittvägar, sågs inte sprututbyte som den rätta lösningen på problemet. Först långt senare, särskilt efter millennieskiftet, började opinionen och den politiska viljan svänga till förmån för skadereduktion och sprututbytesprogram.

Samtidigt fortsätter kunskapsresistens att prägla det narkotikapolitiska området, vilket illustreras av hur vissa politiker vägrat utreda konsekvenserna av den förda politiken, trots breda krav från forskare och myndigheter.

Till exempel har både Folkhälsomyndigheten och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) föreslagit att förbudet mot att använda narkotika ska utredas. Det kan man tycka vore en självklarhet, men både den tidigare socialministern Lena Hallengren (S) och den nuvarande, Jakob Forssmed (KD), har avvisat förslaget. 

– Den här regeringen har inga planer på att avkriminalisera narkotika, svarade Forssmed i januari 2023 när han i SvT Agenda fick frågan om varför man inte ville ha mer kunskap om kriminaliseringens konsekvenser.

Att inte vilja veta är med andra ord fortfarande en högst verksam narkotikapolitisk strategi.

– Narkotikapolitiken har blivit en arena för kunskapsresistens, med en närmast övertydlig ovilja att ens ta fram kunskap som kan rubba ens ställningstaganden, skriver författarna till boken.

…

Läs mer:

• Den svenska berusningspolitiken: Hundra år av kunskap, okunskap och motkunskap – abstract
• Den svenska berusningspolitiken: Hundra år av kunskap, okunskap och motkunskap– full text

Författarpresentationer:

• Johan Edman. Docent i historia och professor i kriminologi vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Han har i sin forskning fokuserat på social- och missbruksvårdens historia samt den historiska utvecklingen av svensk berusningspolitik. För närvarande undersöker han den svenska kriminalpolitikens kunskapsbruk från mitten av 1800-talet fram till idag.
• Helena Bergman. Docent i historia och lektor vid Institutionen för historia och samtidsstudier på Södertörns högskola. Hennes vetenskapliga verksamhet behandlar modernhistoriska processer i gränslandet mellan områdena välfärdsstat, social- och familjepolitik samt professioner, kunskap och kunskapsproduktion.
• Lena Eriksson. Doktor i historia och verksam vid Institutionen för folkhälsovetenskap, Stockholms universitet. Hennes forskning handlar om människor som bryter mot normen för hur en god medborgare ska vara. För närvarande forskar hon om det svenska förhållnings- sättet till skadereduktion.
• Katarina Winter. Doktor i sociologi och lektor vid Kriminologiska institutionen, Stockholms universitet. Hennes forskning kretsar kring expert- och allmänhetrelationer i kunskapsproduktion. Hon under- söker bland annat det vardagligas betydelse för etablerande av kunskap och teknologier i projekt som rör digitala trygghetsteknologier såväl som risker med injektionsbruk.