Hoppa till innehåll
Polisens arbetssituation är ett mycket hett ämne i media just nu. Christian Engström skriver denna vecka ”I det läge som Sverige befinner sig i idag måste polisen lära sig prioritera.”
Gangstervåldet fortsatte som vanligt i veckan, med skjutningar i bland annat Borlänge, Stockholm och Göteborg. Samtidigt slog polisen till mot en 50-årig kvinna som hade rökt cannabis hemma i sin egen lägenhet.
Hur i h-vete har polisen tid med sånt trams när den grova organiserade brottsligheten skenar?
Söker man på ordet ”polisbrist” får man upp massor med nyhetsartiklar från de senaste åren, till exempel hos SvD eller hos Omni. I en rapport från från 2022 med titeln ”Poliskår under press” skriver Polisförbundet:
Sverige lider fortfarande av polisbrist, och även om polistätheten har ökat är den fortfarande allt för låg: 205 poliser per 100 000 invånare 2021 jämfört mot toppåret 2010 med 216 poliser per 100 000 invånare.
Både justitieminister Gunnar Strömmer (M) och statsminister Ulf Kristersson (M) har kommenterat polisbristen i mycket bekymrade ordalag.
– Det som händer är okontrollerbart just nu, sa Kristersson med anledning av våldsvågen på våra gator och frågan om polisen har kontroll över situationen.
– Det kommer att ta tid att bli av med detta… det kan eventuellt bli värre innan det blir bättre… det kommer ta tid, det kommer att vara svårt, men det kommer att gå, sa Kristersson också.
Men luktar det en liten aning cannabis, då är det plötsligt ingen brist alls på poliser. Säffle-tidningen rapporterar om den hjältemodiga insatsen mot kvinnan:
Jag vet inte varför kvinnan i fråga rökte cannabis. Kanske var det av medicinska skäl. Många medelålders kvinnor har upptäckt att cannabis hjälper dem mot olika medicinska problem. Eller så rökte hon på rent rekreationellt för nöjes skull, för att hon helt enkelt tycker det är ett behagligt sätt att slappna av.
Oavsett vilket är det precis lika hedervärda skäl, som inte borde angå någon annan än henne själv. Hon utsätter ingen annan för vare sig fara eller obehag. Varför ska det då vara ett polisärende vad hon gör i sin egen lägenhet med sin egen kropp? På vilket sätt var den här användningen av polisresurser till nytta för någon alls?
”Det är brukare som hon som finansierar gängen. Genom att polisen lagför brukare minskar efterfrågan på narkotika så att gängen får det svårare att tjäna pengar, så att gängbrottsligheten minskar” skulle de som försvarar dagens narkotikapolitik svara.
Men den förklaringen håller bevisligen inte. I mer än 40 år har polisen försökt precis det, att jaga vanliga fredliga brukare för att på så sätt komma åt narkotikamarknaden och den organiserade brottsligheten. Det här diagrammet visar hur polisen har lagt mer och mer resurser på att lagföra personer för ringa narkotikabrott, alltså jakt på vanliga brukare:
Har gängvåldet minskat av 40 år av brukarjakt? Uppenbarligen inte. Det är ju tvärtom under den tiden som dödsskjutningar mellan gängkriminella har gått från att vara någonting ganska ovanligt till något som händer varje vecka.
För 40 år sedan kanske man kunde tro att det skulle gå att uppnå det narkotikafria samhället genom att göra livet surt för alla som använder olagliga droger. ”Det ska vara jobbigt att knarka” är en slogan som användes på den tiden. Den 50-åriga kvinnan som fick besök av en polispatrull mitt i natten tyckte alldeles säkert att det var jobbigt. Handlar det bara om att jävlas med medborgarna är brukarjakt ett utmärkt bra sätt.
Men nu vet vi ju alldeles säkert att det inte blev något narkotikafritt samhälle av att polisen jagar brukare. Och vi vet ännu säkrare att gängen har frodats under den här politiken.
I det läge som Sverige befinner sig i idag måste polisen lära sig prioritera. Gängbrottsligheten är systemhotande. Kvinnor (eller män) som röker på i sin egen lägenhet hotar ingen och ingenting.
Att polisen och rättsväsendet fortsätter att lägga resurser på den meningslösa brukarjakten är direkt vansinne. Och att regeringen inte ingriper och styr upp prioriteringarna är inkompetent på en nivå som borde vara brottslig i sig.
Den svenska narkotikapolitiken har visat sig vara misslyckad. Vi har högst narkotikadödlighet och flest gängskjutningar i Europa. Det är uppenbart att det behövs förändringar i vår politik. Att avkriminalisera eget bruk och låta polisen fokusera på den systemhotande grova brottsligheten skulle vara ett stort steg i rätt riktning.
Det är dags att regeringen låter polisen prioritera riktiga brott.
—
Bakgrundsmaterial: Polisens årsredovisning (2018): 1.200 årsarbetskrafter på narkotikabrott, varav 800 poliser
