Hoppa till innehåll
Mattias Svensson, ledarskribent på SvD, och Jessica Vikberg, ordförande för Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, debatterade legalisering av cannabis i radio. Skiljelinjen gick mellan fokus på praktiska konsekvenser, och fokus på ideologisk markering. Vem ska egentligen kontrollera drogerna – staten eller gängen?
Sveriges Radio har ordnat ett samtal om Sveriges narkotikapolitik mellan Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, och Jessica Vikberg, ordförande för Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle RNS.
Mattias Svensson menar att vi bör avkriminalisera allt narkotikabruk, och legalisera cannabis så att det kan säljas i lagliga butiker under reglerade former. Jessica Vikberg är motståndare till både avkriminalisering av brukarna och legalisering av cannabis (som man skulle gissa med tanke på vilken organisation hon representerar).
Det blev ett mycket belysande samtal.
Det mest slående är inte att Mattias Svensson och Jessica Vikberg tycker olika. Det är ju vad man förväntade sig. Det intressanta är i stället att de talar utifrån två helt oförenliga verklighetsbilder.
För Vikberg är cannabisfrågan en ideologisk och moralisk fråga, där cannabis är något ont som samhället måste bekämpa. Hon ser cannabis som något som får människor att gå sönder. Hon menar sig se unga som förlorar fotfästet, föräldrar som förlorar sina barn, familjer som långsamt mals ner av psykisk ohälsa, personlighetsförändringar, psykoser och beroende.
Därför vill hon att samhället ska ge hjälp åt dem som redan har fastnat, men samtidigt markera hårt och sända rätt signaler, begränsa tillgången och hålla emot normalisering. Hennes hållning vilar på en djupt rotad övertygelse om att normer spelar roll, att lagen också är en moralisk signal, och att samhället har ett ansvar att skydda unga från sådant som skadar dem innan de hunnit förstå konsekvenserna.
Men Svenssons argument är mycket mer verklighetsnära:
Människor använder droger även när droger är förbjudna. Det har inget samhälle lyckats lagstifta bort. Förbudet har alltså inte avskaffat bruket. Det har bara bestämt vem som ska kontrollera marknaden. Så i Sverige har staten i praktiken överlämnat en enorm inkomstkälla till kriminella nätverk, samtidigt som den lägger stora resurser på att jaga brukare och småsäljare utan att minska den underliggande efterfrågan.
Mattias Svensson är inte någon naiv drogromantiker som påstår att cannabis är helt ofarligt. Han erkänner utan omsvep att cannabisbruk kan vara förenat med risker för brukaren. Men hans poäng är att de riskerna inte försvinner för att staten förbjuder substansen. De flyttar bara ut i en oreglerad miljö där produkterna saknar innehållsdeklaration, där det inte finns några åldersgränser, där konflikter löses med våld och där den som får problem med drogen tvingas väga nyttan av att söka hjälp mot risken att bli straffad.
Svensson gör konsekvent skillnad på bruk och missbruk, något som de som försvarar förbudslinjen oftast vägrar göra. Det är kanske hans mest kontroversiella poäng, men något som behöver sägas. Allt drogbruk är inte omedelbar undergång. Det finns människor som använder rusmedel utan att deras liv rasar samman. Det gäller alkohol, nikotin och koffein. Och även cannabis och andra droger, menar han. Därför är det orimligt att bygga en hel politik på undantagsfallet, på katastrofen, på den värsta möjliga konsekvensen, som om den vore hela sanningen.
Den svenska förbudslinjen kräver nämligen inte bara att man erkänner skadeverkningarna. Den kräver också att man förnekar den andra sidan, att rus också kan vara njutning, socialt umgänge, guldkant, avkoppling, ett sätt att förstärka en erfarenhet.
Svensson menar att det här förnekandet har varit centralt i det svenska arvet efter Nils Bejerot. Bejerot ansåg att det inte bara var drogerna som skulle bekämpas, utan också varje antydan om att människor faktiskt kan använda dem utan att omedelbart gå under. Den som säger det förbjudna i svensk drogdebatt – att bruk existerar och att det ibland upplevs som positivt av den som brukar – uppfattas som moraliskt suspekt.
Det är också därför Svensson gång på gång återkommer till straffet som principfråga. Han tycker inte bara att förbudet är dåligt för att det fungerar dåligt. Han tycker att det är moraliskt fel. Staten ska inte straffa vuxna människor för att de försätter sig i rus. Det är hans liberala kärna.
Om en vuxen människa, fullt medveten om riskerna, använder en substans som främst skadar henne själv, på vilken moralisk grund ska staten då straffa henne? För att hon kan fara illa? Det gäller i så fall otaliga andra handlingar. För att samhället får bära kostnader? Då borde halva fredagskvällen förbjudas. För att signalera normer? Då har vi lämnat skadereduktion och gått tillbaka till uppfostran genom repression.
Svenssons styrka är att han inte fastnar i den falska motsättningen mellan frihet och ansvar. Han argumenterar tvärtom för att reglering är ett sätt att ta ansvar. Legalisering betyder inte anarki. Det betyder åldersgränser, produktkrav, innehållskontroll, restriktioner för reklam, beskattning, försäljningsregler och möjlighet att flytta bruket från gatan till en ordnad struktur.
Han vill inte att staten ska sälja heroin på ICA. Olika droger kan och bör regleras olika. Det borde vara självklart, men behöver påpekas eftersom svenska debattörer ofta låtsas som att varje avsteg från totalförbud automatiskt innebär oinskränkt kommersialisering.
Samtalet lämnar en tydlig känsla, nämligen att de pratar om olika saker. Mattias Svensson diskuterar hur vi bör hantera det faktum att cannabis är en del av vår svenska verklighet. Vikberg ser det som att ta ställning för eller mot cannabis, som om det vore något nytt vi funderar på att införa.
Hon beskriver på ett utmärkt sätt hur hon ser på riskerna med cannabis, och varför hon skulle önska att bruket försvann helt, eller i vart fall minskade så mycket som möjligt.
Men hon svarar aldrig på varför ett förbud som inte lyckas stoppa bruket ändå ska fortsätta, trots att det göder kriminalitet, producerar rättsövergrepp mot brukare och gör marknaden farligare än den behöver vara. Hon försvarar en ordning där staten misslyckats med sitt uttalade mål, men ändå insisterar på att metoden måste vara rätt, eftersom alternativet vore att ge upp den moraliska markeringen.
Där träffar Mattias Svensson kärnan i svensk narkotikapolitik. Förbudet har blivit mer än en metod i Sverige. Det har blivit en identitet, en självbild. En föreställning om att staten visar godhet genom att fördöma, även när fördömandet inte fungerar.
Men en politik kan inte bedömas efter sina avsikter. Den måste bedömas efter sina konsekvenser. Och där är Svenssons fråga fortfarande den mest centrala:
Om människor ändå använder cannabis, varför ska marknaden då tillhöra gängen?
…
Lyssna:
Läs mer:
