Hoppa till innehåll
Tänk dig själv om du fick oväntat besök av ett gäng poliser som vänder upp och ner på din lägenhet, bara för att du tagit din morgonmedicin. Detta hände Mikael!
Det är en helt vanlig morgon när Mikael tar sin ordinerade medicin — cannabis utskriven av hans läkare på vårdcentralen, ett av få sådana recept i Sverige. Han och hans sambo ligger i soffan, stilla, lugnt. Sedan bryts allt av hårda, kraftfulla slag mot dörren.
”Det bara dunkar på dörren jättehårt… Sen klampar de bara in ett gäng poliser och säger: “det stinker cannabis här, det här är inte okej’.”
Två poliser tar sig direkt in i vardagsrummet, ytterligare två står kvar utanför. Tonen är konfrontativ, anklagande, nästan aggressiv. Mikael försöker lugna situationen.
”Jag ställde mig upp och sa att jag kan visa att jag har det här på recept. Men han knuffade ner mig i soffan och sa: ’du ska sitta där, du rör dig inte ur fläcken.’”
Hans sambo, som inte använder cannabis överhuvudtaget, försöker förklara situationen:
”Hon sa till dem att de inte behövde vara aggressiva, att jag har det på recept och ordinerat av en läkare i Sverige… Men det verkade inte spela någon roll.”
En lång medicinsk resa
När jag ber Mikael beskriva bakgrunden till sin behandling så började allt år 2012:
”En skada i ryggen år 2012 resulterade i att jag fick en nervskada . Sen fick jag testa det mesta — metadon, fentanyl, morfin, allt… Det var först när jag fick cannabisbehandlingen som jag kunde fungera.”
Till skillnad från de flesta cannabispatienter i Sverige går han inte via privata kliniker utan via sin specialistläkare på universitetssjukhuset i Linköping:
”Ja, bara via min läkare. Det är väldigt sällsynt — polisen sa själva att de aldrig sett något liknande.”
För den som vill förstå Mikaels medicinska resa, hans diagnos och hur cannabis blivit en livsnödvändig behandling för honom, rekommenderas denna tidigare artikel:
HÄR
Grannarnas oro
Innan polisens ingripande hade grannarna reagerat på lukten. Mikael får nämligen torkade växtdelar utskrivet som han inhalerar via en vaporizer.
”De skrev lappar om att ’våra barn ska inte behöva växa upp i det här’ och att de skulle ringa polisen. Jag satte upp egna lappar med QR-kod till min story för att förklara att det är medicin.”
Han försökte visa hänsyn:
”Jag gick ut på balkongen några gånger, men då luktade det ännu mer in till grannarna. Och jag kan inte gå ut i kylan på morgonen med ryggsmärtan.”
När polisen kom, beväpnade med förutfattade meningar, var känslan brutal:
”Jag känner mig jätteövervakad och jag känner mig kriminell. Som att folk har ögonen på mig hela tiden.”
Det har satt sig djupt:
”När jag ser en polisbil får jag ont i magen direkt. Jag blir livrädd.”
Och han tänker också framåt:
”Om det hade varit ett barn här när det här hände… då vågar man ju inte skapa en familj.”
Till slut gick poliserna igenom allt — rörde vid burkar, öppnade, luktade, ifrågasatte.
”De sniffade i burkarna och sa: ’hur i helvete har du fått det här utskrivet?’”
Efter en lång tid av att Mikael och hans sambo kontinuerligt försökt förklara att han hade medicinsk cannabis på recept, så förstod äntligen poliserna.
”Två av dem bad verkligen om ursäkt och sa ’nu har jag lärt mig något’. Och det är det man vill höra. Inte någon kommentar som ’där hade du tur’.”
Men resterande poliser gick bara därifrån utan att ge en ursäkt för hur hotfullt och aggressivt som dom hade agerat gentemot Mikael och hans sambo
Ursäkten kändes dock otillräcklig:
”Jag tar inte emot den lilla ursäkten jag fick. Jag vill ha det skriftligt från Polismyndigheten.”
För Mikael stannar inte detta vid honom:
”Jag fattar vad det här kan göra för så många andra. Någon måste börja. Det är fler som får det utskrivet — ska de också bli utsatta?”
Hans spontana lösning låter nästan självklar:
”Tänk om polisen kunde scanna något på dörren och direkt se att det här är medicinsk cannabis. Då hade det inte behövt bli så här.”
Det här är berättelsen om Mikael — en laglig patient som behandlats som kriminell.
Det är också berättelsen om svensk okunskap kring medicinsk cannabis, om polisens utbildningsluckor, om stigma och rädsla.
Mikael säger:
”Jag har gått och varit rädd för polisen så länge på grund av de här grejerna. På grund av att jag vet att det kommer komma en dag då de kommer.”
Och den dagen kom.
Nu berättar han för sin egen skull, men också för alla andra som går samma väg.
