Hoppa till innehåll
”Fortfarande riskfritt att vara tjuv i Sverige” skriver Per Gudmundson i en krönika om polisens effektivitet. Bara 3 procent av alla bostadsinbrott klaras upp. Att polisen prioriterar att jaga (miss-)brukare för att få pinnar i statistiken, istället för att lösa brott med offer, är en del av problemet.
”Fortfarande riskfritt att vara tjuv i Sverige” är titeln på en krönika av Per Gudmundson, redaktionschef för 100%, om polisens effektivitet.
Eller polisens brist på effektivitet, om man ska vara mer noga. För polisens resultat har gått från riktigt dåliga till ännu sämre, och den nedåtgående trenden fortsätter. Allra sämst går polisens arbete mot så kallade ”mängdbrott”, alltså de vanliga brott som drabbar vanliga människor.
– Endast 3 procent av bostadsinbrotten klaras upp. Man ska alltså bli bestulen ganska många gånger innan någon gärningsman åker fast. Kanske när pundarna är i källarförrådet för tjugonde gången, så kan polisen lyckas gripa tjuven, skriver Gudmundson.
Totalt lyckades polisen klara upp 13 procent av alla brott som anmäldes. Redan det är en katastrofalt dålig siffra. I Tyskland ligger den polisiära uppklarningen på i genomsnitt 58 procent, och betydligt högre för allvarliga brott mot person, berättar Gudmundson som jämförelse.
Men klickar man vidare till BRÅ:s statistik för 2025, som Gudmundsons krönika utgår från, ser man att uppklarningsprocenten för brott med riktiga brottsoffer är ännu sämre.
Personuppklaringsprocenten för brott mot person (våld, hot, sexualbrott och rån) var 9 procent, stöld- och tillgreppsbrott 6 procent, bedrägeribrott 3 procent och skadegörelsebrott 2 procent. För stölder av cyklar klarades 0 procent upp av polisen.
I princip riskfritt att begå brott mot andra människor alltså, precis som Gudmundson skriver.
Men hur kan den totala uppklarningsprocenten hamna på 13 procent, när alla vanliga brott med offer ligger på ensiffriga nivåer? Det som drar upp totalen är trafikbrott med en uppklarning på 44 procent, och narkotikabrott med 37 procent.
Båda är brottstyper som är mycket lätta för polisen att personuppklara. Stoppar de en bil där föraren kört för fort eller är berusad, är brottet uppklarat i samma ögonblick som det upptäcktes. Och samma sak gäller varje gång polisen plockar in någon fredlig cannabisrökare eller känd missbrukare för ett positivt pissprov. Uppklarat direkt när det upptäcktes, och ytterligare en pinne i statistiken.
Nu är det i och för sig inget fel att polisen lägger resurser på trafikövervakning. Det måste de göra för att trafiken ska fungera. Felet med trafikbrotten är bara hur totalen redovisas.
Det är vilseledande och missvisande att baka ihop trafikbrotten med mängdbrotten med offer, för att den totala uppklarningsprocenten ska se lite bättre ut. Det borde vi sluta med. Men vi ska självklart fortsätta ha trafikpoliser.
Men den andra statistikhöjande brottstypen, narkotikabrotten, finns det större anledning att titta närmare på. Nästan alla narkotikabrott som lagförs är ringa narkotikabrott, alltså att någon (miss-)brukare har åkt fast för att ha haft droger i blodet eller lite narkotika för eget bruk i fickan. Brott som visserligen är brott enligt lagboken, men där ingen utom möjligen brukaren själv har lidit någon skada.
Under de senaste årtiondena har en allt större andel av polisens resurser lagts på att sätta dit brukare för ringa narkotikabrott.
I slutet av 2023 presenterade ESO rapporten Bruk och straff, som utvärderade den svenska narkotikapolitiken. Där fanns bland annat det här diagrammet över hur många som dömts för narkotikabrott varje år sedan mitten av sjuttiotalet:
Man ser tydligt att det är ringa narkotikabrott (eget bruk och små innehav) som har ökat i takt med att polisen har lagt mer resurser på narkotikabrott. Den gröna linjen som representerar de grövre brotten (smuggling och langning) ligger och skvalpar på ungefär samma låga nivå, medan polisen har fokuserat på att sätta dit fler vanliga brukare. Och samtidigt som polisen lägger mer och mer kraft på att jaga vanliga medborgare som haft fel ört i pipan eller blomkrukan, är uppklarningsprocenten för brott med offer både låg och sjunkande enligt statistiken från BRÅ.
Enligt forskarna bakom ESO-rapporten lägger polisen runt 1000 helårsarbetskrafter på att jaga narkotikabrukare och sätta dit dem för ringa narkotikabrott. Ettusen poliser som skulle kunna lösa brott med offer, men som idag tvingas ägna sig åt piss, bokstavligt talat.
Att det läggs så stora resurser på jakt på narkotikabrukare, samtidigt som de flesta brott med offer får gå ostraffade, kan man inte klandra de enskilda poliserna ute på gatan för. Det är polisledningens och politikernas fel, som varken klarar av att göra polisen till en organisation som kan leverera, eller ens sätta rimliga prioriteringar för verksamheten.
Det finns ingen naturlag som säger att Sverige måste nöja sig med en uppklarning på 13 procent, när Tyskland kommer upp till 58 procent. Det är ett politiskt val som Tyskland har gjort, men som vi har avstått från, konstaterar Per Gudmundson i sin krönika.
Det är uppenbart att den svenska polisen har svåra strukturella problem som politikerna måste ta tag i, om inte den grova brottsligheten ska fortsätta bre ut sig ännu mer. Att polisen prioriterar lättutredda pinnar för ringa nark i statistiken framför att lösa brott med offer, är tyvärr inte det enda problemet.
Men att se över prioriteringarna för polisens arbete är både något som behöver göras, och något som egentligen kan göras ganska snabbt och lätt, om politikerna bara bestämmer sig för att dra upp huvudet ur sanden.
Precis som Per Gudmundson själv påpekade i en tidigare krönika, är det dags att se över narkotikapolitiken.
…
Läs mer:
- Per Gudmundson, 100%: Fortfarande riskfritt att vara tjuv i Sverige
- Per Gudmundson: Dags att se över narkotikapolitiken
- ESO-rapporten: Polisen slösar 1.000 heltidspoliser på narkotikabrott
- BRÅ: Statistik om rättsväsendet 2025 – Handlagda brott
