Hoppa till innehåll
Polisens resursbrist verkar mer vara en prioriteringsfråga ifall du frågar Christian Engström, han skriver: ”Det är alltså 1.500 poliser som skulle kunna jobba med att förhindra eller lösa brott med offer”
Polisens uppklarningsprocent för brott med offer har sjunkit stadigt de senaste decennierna, och polisen klagar ständigt på resursbrist. Men samtidigt som anmälningar om misshandel, stölder och bedrägerier läggs ner på löpande band, ägnar polisen mer och mer tid åt att jaga människor på sin höjd skadar sig själva genom att använda narkotika. Den vansinnesprioriteringen måste få ett slut.
I förra veckans krönika skrev jag om hur en patrull på fyra poliser ägnade en fredagskväll åt att göra en razzia hemma hos en man som misstänktes för att odla ett par cannabisplantor för eget bruk. Den prioriteringen var inte något enstaka misstag i arbetet från polisens sida.
Under de senaste decennierna har polisen lagt allt större del av sina resurser på att jaga enskilda narkotikabrukare som på sin höjd skadar sig själva, istället för ta tag i stölder, bedrägerier och våldsbrottslighet.
ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, presenterade för ett par månader sedan en rapport som utvärderar den svenska narkotikapolitiken. Rapporten innehåller bland annat det här diagrammet, som visar hur stor andel av polisens totala arbetstid som läggs på narkotikabrott:
Som framgår av diagrammet är det en stadigt ökande trend för hur stor del av polisresurserna som går åt till narkotikabrott. År 2020 hade det kommit upp till ungefär 7 procent. Den svenska polismyndigheten hade samma år cirka 34.000 medarbetare varav cirka 21.000 poliser. Sju procent av 21.000 poliser blir ungefär 1.500 poliser på heltid.
Statistiken över polistimmarna är tyvärr inte uppdelad så att vi kan se hur mycket som går åt till att jaga vanliga brukare, och hur mycket som läggs på att ta fast smugglare och langare. Men vi kan titta på utvecklingen för hur många som dömts för eget bruk respektive grövre narkotikabrott under samma tid:
Man ser tydligt att det är ringa narkotikabrott – eget bruk och små innehav – som har ökat i takt med att polisen har lagt mer resurser på narkotikabrott. Den gröna linjen som representerar de grövre brotten – smuggling och langning – ligger och skvalpar på ungefär samma låga nivå, medan polisen har fokuserat på att sätta dit fler vanliga brukare.Och samtidigt som polisen lägger mer och mer kraft på att jaga vanliga medborgare som haft fel ört i pipan eller blomkrukan, är uppklarningsprocenten för brott med offer både låg och sjunkande enligt statistiken från BRÅ.
Har du begått nätbedrägerier eller gått ut på stan och misshandlat någon har du inte särskilt mycket att frukta från polisen. Blir du anmäld kommer polisen nästan säkert lägga ner anmälan, eftersom de inte anser sig ha resurser för den typen av brott.
Men gud nåde dig om någon granne skulle anmäla att det luktar cannabis från din lägenhet. Då är det stor risk att du får oönskat besök av en polispatrull. Då finns det resurser.
Att det är på det här sättet är inte i första hand polisens fel, utan politikernas. De pratar gärna om att brottsligheten i Sverige närmar sig systemhotande nivåer, och beklagar bittert att det är svårt och tar tid att rekrytera så många nya poliser som de skulle vilja.
Men vare sig politikerna eller högsta polisledningen visar något särskilt intresse för hur vi använder de poliser som vi redan har i tjänst. Istället för att bara ropa på mer resurser kanske politikerna också borde titta lite på hur polismyndigheten använder de resurser som redan finns.
Det är alltså 1.500 poliser som skulle kunna jobba med att förhindra eller lösa brott med offer, men som istället mest ägnar sig åt piss – bokstavligt talat. Att plocka in några misstänkta cannabisrökare och tvinga dem att lämna urinprov under förnedrande former kanske känns mindre jobbigt för polisen än att utreda rån, misshandelsfall eller bedrägerier.
Men hur kan politikerna och polisledningen tycka det är en rimlig prioritering?
-
by
-
