Hoppa till innehåll
För drygt hundra år sedan drev Sydafrika på för att cannabis skulle underställas internationell narkotikakontroll. Bakom politiken fanns koloniala föreställningar, rasism och en vilja att kontrollera svarta och indiska befolkningsgrupper. Nu har juristen och cannabisaktivisten Ras Garreth Prince återvänt till domstolen för att försöka tvinga fram en lagstiftning som ger landets medborgare mer än bara en rättighet på papperet.
År 1923 skrev den sydafrikanska unionsregeringen under premiärminister Jan Smuts till Nationernas förbund och föreslog att ”indisk hampa” – cannabis, eller dagga som det vanligtvis kallas i Sydafrika – skulle klassificeras som ett beroendeframkallande narkotiskt ämne.
Kampanjen präglades av koloniala maktstrukturer och rasistiska föreställningar. Cannabis kopplades bland annat samman med påstådda sexualbrott begångna av afrikanska män, medan kriminaliseringen användes som ett verktyg för social och ekonomisk kontroll av svarta och indiska samhällen.
Den 19 februari 1925 undertecknades den andra internationella opiumkonventionen i Genève. Där fördes cannabis för första gången in i det internationella narkotikakontrollsystem som senare skulle utvecklas till dagens globala förbudsmodell.
Sydafrika är därför inte bara ett land som ärvde det internationella cannabisförbudet. Landets dåvarande regering spelade själv en viktig roll i den process som gjorde cannabis till en internationellt kontrollerad drog.
Drygt hundra år senare ligger frågan åter på ett domstolsbord i Kapstaden.
Garreth Prince återvänder till domstolen
Ras Garreth Prince har vänt sig till Western Cape High Court för att försöka få Sydafrikas nuvarande cannabislagstiftning ogiltigförklarad.
Prince är jurist, rastafari och en av landets mest välkända cannabisaktivister. Han har under flera årtionden utmanat statens förbud och har tidigare drivit frågan hela vägen till Sydafrikas konstitutionsdomstol.
År 2018 vann han och de andra sökandena ett historiskt mål. En enig konstitutionsdomstol slog fast att vuxna människors privata bruk, innehav och odling av cannabis för eget bruk skyddas av den grundlagsfästa rätten till privatliv.
Domen gav samtidigt parlamentet ett stort utrymme att utforma en mer heltäckande lagstiftning. Domstolen avgjorde målet utifrån rätten till privatliv, men flera andra frågor hade också väckts – däribland jämlikhet, mänsklig värdighet, kulturell frihet och möjligheten att försörja sig.
Enligt Prince tog parlamentet inte vara på den möjligheten.
Tillåtet att använda men förbjudet att köpa
Cannabis for Private Purposes Act, som antogs 2024, reglerar vuxnas privata innehav, användning, transport och odling av cannabis. Samtidigt förbjuder lagen kommersiell handel.
Resultatet är en grundläggande motsägelse: vuxna får använda cannabis privat, men det finns ingen generell laglig marknad där de kan köpa den.
Den som har tillgång till en privat bostad, en trädgård eller ett annat lämpligt utrymme kan i princip odla sin egen cannabis. Men den möjligheten är långt ifrån jämlikt fördelad.
För en villaägare i välbärgade Constantia kan odlingsrätten vara verklig. För en hyresgäst i Khayelitsha, en person som bor i ett hyrt gårdsrum eller en familj i en informell bosättning kan samma rättighet vara närmast teoretisk.
Lagen ger inte något tydligt och inkluderande skydd för odling i gemensamma gårdar, delade bostäder eller andra boendeformer där miljontals sydafrikaner lever. Därmed riskerar en rättighet som formellt gäller alla att i praktiken främst kunna utnyttjas av människor med pengar, mark och privata utrymmen.
Medicinsk cannabis finns, men bakom ett licenssystem utformat för läkemedelsföretag och med tillgång som normalt kräver läkarkontakt och recept. För industrihampa finns särskilda regler och gränsvärden för THC, men kritiker menar att dessa gränser missgynnar Sydafrikas traditionella lokala cannabissorter.
Traditionella odlare lämnas utanför
Småskaliga odlare med kunskap förankrad i Sydafrikas ursprungliga kunskapssystem har odlat cannabis i generationer. De känner de lokala sorterna, jorden, klimatet och odlingssäsongerna bättre än de flesta myndigheter och kommersiella aktörer.
Trots detta saknar de i stor utsträckning både en laglig marknad för sina skördar och en realistisk väg in i den reglerade ekonomin.
Enligt kritikerna är dessa människor inte problemet som lagstiftningen behöver skydda samhället från. De är i stället offer för en politik som har misslyckats med att omvandla en historiskt kriminaliserad näring till ett instrument för landsbygdsutveckling och ekonomisk rättvisa.
Sydafrikas parlament hade möjlighet att skapa en internationellt ledande och rättighetsbaserad cannabispolitik som både tog hänsyn till landets internationella åtaganden och satte fattiga landsbygdssamhällen i centrum. I stället valde politikerna, enligt artikelns författare Nicholas Heinamann, den minsta möjliga förändringen.
Prince vill få hela lagen ogiltigförklarad
Prince begär inte några mindre justeringar av lagen. Han vill att domstolen ska stoppa cannabisrelaterade gripanden och förklara Cannabis for Private Purposes Act ogiltig i sin helhet.
Hans rättsliga angrepp bygger huvudsakligen på tre invändningar.
För det första hävdar han att lagförslaget behandlades enligt fel bestämmelse i konstitutionen. Det klassificerades som ett så kallat section 75-förslag, trots att dess konsekvenser för landets provinser enligt Prince krävde ett section 76-förfarande. Det skulle innebära att provinsernas representation i National Council of Provinces inte fick den roll i lagstiftningsarbetet som grundlagen kräver.
För det andra anklagas parlamentet för att inte ha genomfört ett verkligt och meningsfullt offentligt samråd. Synpunkter från de samhällen som påverkas mest ska ha samlats in utan att på allvar påverka lagens slutliga utformning.
För det tredje menar Prince att staten har skapat en rätt att använda cannabis utan att tillhandahålla en laglig källa till cannabis. Den som inte kan odla själv lämnas därmed utan någon praktisk möjlighet att utöva sin rättighet.
Domstolen ombeds därför inte bara att reparera enstaka delar av lagen, utan att upphäva den och tvinga parlamentet att börja om.
Ett statligt snabbspår som aldrig fick upp farten
I juni 2023 samlade presidentadministrationen omkring 130 deltagare i Pretoria till mötet Cannabis and Hemp Phakisa. Ordet phakisa kommer från sesotho och betyder ungefär ”skynda på”. Metoden används av regeringen för att försöka hitta snabba lösningar på brådskande nationella problem.
President Cyril Ramaphosa uttryckte personligen sitt stöd för processen. Deltagarna enades om 19 grundläggande politiska principer. Bland annat skulle cannabis tas bort från Drugs and Drug Trafficking Act, och särskilda regulatoriska försöksmiljöer skulle skapas för att hjälpa traditionella odlare in i den lagliga ekonomin.
Men ambitionerna omsattes aldrig fullt ut i praktiken.
Jordbruksministern öppnade mötet och lämnade därefter lokalerna. Polisens högst rankade representant var en brigadgeneral. En fråga som berör fler än ett dussin departement – däribland rättsväsende, hälsovård, jordbruk, handel, miljö, forskning, social omsorg och kriminalvård – saknade representanter med tillräcklig politisk makt för att fatta bindande beslut.
Flera år senare ligger cannabis fortfarande kvar inom det straffrättsliga ramverket, och de utlovade regulatoriska försöksmiljöerna har enligt kritikerna inte blivit verklighet. Industrifinansiären Industrial Development Corporation uppges samtidigt vara ovillig att finansiera primär cannabisodling så länge verksamheten är sammanflätad med narkotikalagstiftningen.
Prince har sammanfattat regeringens samrådsprocess med att besluten fattades först och rapporterades till deltagarna efteråt. Det var enligt honom diktat, inte konsultation.
Den urbana gråmarknaden växer
Det rättsliga tomrummet har inte inneburit att cannabishandeln har försvunnit. I stället har cannabisbutiker, klubbar och privata medlemsföreningar vuxit snabbt i landets städer.
De har klivit in i utrymmet mellan privat legalitet och fortsatt förbud mot kommersiell handel.
Samtidigt står många traditionella odlare på landsbygden utan kunder och utan en laglig väg till marknaden. De lokala cannabissorter som de har bevarat under generationer kan vara en genetisk och ekonomisk tillgång, men riskerar att trängas undan när den urbana industrin utvecklas utan dem.
Det skapar ett system där den moderna handeln kan växa i gråzonen medan de människor som odlade cannabis långt innan lagändringen fortsätter att bära riskerna.
En marknad värd miljarder
Det ekonomiska argumentet för reform är betydande.
FN:s konferens om handel och utveckling, UNCTAD, har uppskattat värdet på den globala industrihampamarknaden till omkring fem miljarder dollar. En sydafrikansk industrialiseringsstudie som presenterades i mars 2026 uppskattade landets nuvarande inhemska marknadspotential till cirka 7,3 miljarder rand. Till 2040 skulle värdet kunna växa till omkring 40 miljarder rand.
Forskaren Tijmen Grooten vid Wageningen University har uppskattat att det enbart i Mpondoland kan finnas mellan 20 000 och 60 000 hektar mark där lokala cannabissorter odlas. Det är en areal som kan motsvara eller överstiga Europas sammanlagda odling av industrihampa.
Institute for Economic Justice har samtidigt pekat ut Sydafrikas lokala cannabisgenetik som en möjlig konkurrensfördel på den globala marknaden. En utvecklad hampanäring skulle enligt de uppskattningar som återges i originalartikeln kunna skapa mellan tre och fem arbetstillfällen per hektar.
Trots denna potential saknar odlarna som förvaltar genetiken fortfarande en fungerande väg in på den lagliga marknaden.
Så skulle en fungerande lag kunna se ut
Enligt Heinamann måste en ny lagstiftning börja i Sydafrikas konstitution och bygga vidare från de rättigheter som redan har erkänts.
Privat användning av cannabis bör behandlas som en direkt verkande grundlagsrättighet som inte kräver tillstånd eller statligt godkännande. Varje person som har rätt att använda cannabis måste också kunna få tillgång till cannabis på laglig väg. Annars blir rättigheten en juridisk fiktion.
Regleringen bör utgå från hur cannabis ska användas, i stället för att enbart bygga på kemiska gränsvärden hämtade från europeiska regelverk och odlingsförhållanden.
Industrihampa bör hanteras som en jordbruksgröda under jordbruksmyndigheterna och skiljas från den straffrättsliga lagstiftning som försvårar investeringar och finansiering.
De inhemska lokala sorterna bör skyddas som biologiska och kulturella tillgångar, förvaltade av de samhällen som har odlat och utvecklat dem under generationer.
Dagens splittring mellan flera lagar, departement och myndigheter bör ersättas av ett sammanhängande regelverk. Framför allt måste de berörda samhällena delta redan när lagen utformas, inte bjudas in först när de viktigaste besluten redan har fattats.
Ett historiskt ansvar att leda
Sydafrikas konstitution blev en internationell förebild eftersom den skapades genom ett omfattande offentligt deltagande och en medveten vilja att inkludera grupper som tidigare hade utestängts.
Landet nöjde sig inte med att punktvis justera apartheidlagarna. Det byggde ett nytt konstitutionellt system.
Enligt Heinamann förtjänar cannabisfrågan samma ambitionsnivå.
Målet i Western Cape High Court handlar därför om betydligt mer än Garreth Prince, Rastafari Nation Council och de småskaliga odlare vars möjligheter fortfarande väntar i myndigheternas byrålådor.
Det är också ett test av vad som händer när parlamentet inte förmår omsätta en konstitutionell rättighet i fungerande lag. Sydafrikas grundlag innehåller en möjlig lösning på ett sådant misslyckande: domstolar som kan ingripa när den lagstiftande makten inte gör sitt arbete.
Prince gick till domstol eftersom parlamentet inte agerade. Nu är han tillbaka av samma anledning.
Sydafrika har cannabissorterna, odlarna, den konstitutionella grunden och ett historiskt ansvar. Det som fortfarande saknas är en lagstiftning som motsvarar möjligheten.
Cannabis i Fokus faktakontroll
De centrala historiska och rättsliga uppgifterna i originalartikeln får stöd av officiella dokument och oberoende material. Sydafrika föreslog 1923 att cannabis skulle omfattas av internationell narkotikakontroll, men rubrikens påstående att landet ensamt ”startade” det globala cannabisförbudet är en tillspetsad formulering. Även andra länder, särskilt Egypten, hade en betydande roll när cannabis fördes in i 1925 års opiumkonvention.
Det är bekräftat att konstitutionsdomstolen 2018 avkriminaliserade vuxnas privata bruk, innehav och odling för eget bruk. Det är också bekräftat att 2024 års lag tillåter privat användning men fortfarande förbjuder kommersiell handel. Sydafrikas parlament har självt konstaterat att detta innebär att den lagliga privata användningen existerar parallellt med en marknad som fortfarande till stor del är förbjuden och därför domineras av illegal handel.
Även prognosen om en möjlig sydafrikansk hampamarknad på omkring 40 miljarder rand till 2040 har stöd i en industrialiseringsstudie framtagen i samarbete med bland andra Localisation Support Fund, presidentadministrationen, Industrial Development Corporation och handels- och industrimyndigheterna. Prognosen beskriver dock en möjlig framtida marknad under rätt politiska och industriella förutsättningar – inte ett garanterat ekonomiskt utfall.
Källor
- Mail & Guardian: South Africa started global cannabis prohibition. It can end it
- Sydafrikas regering: Cannabis for Private Purposes Act 7 of 2024
- Sydafrikas konstitutionsdomstol: Minister of Justice and Constitutional Development v Prince
- Sydafrikas parlament om privat bruk och fortsatt förbud mot kommersiell handel
- UNODC: historiken bakom internationell cannabiskontroll
- UNCTAD: Industrial hemp – an old crop in a modern era
- UNCTAD: Special issue on industrial hemp
- Localisation Support Fund: Sydafrikas hampasektor kan nå 40 miljarder rand
- Cape Argus: Western Cape High Court delays cannabis law challenge
