Vi bygger om Slussen för miljarder, lägger miljoner på tillfälliga lösningar och hittar pengar till det mesta. Men när det handlar om att människor ska ha råd med sina läkemedel blir plötsligt 60 miljoner en fråga om principer. Den 27 november samlas patienter på Medborgarplatsen. Det är dags att fler dyker upp.
Det finns något märkligt med hur vi prioriterar i det här landet.
Vi kan lägga omkring 12,6 miljarder kronor på nya Slussen i Stockholm. Vi kan diskutera kostnadsökningar i miljardklassen och kalla det samhällsutveckling. Vi kan gräva, bygga, riva och bygga om igen.
Men när det handlar om att människor ska ha råd med sina läkemedel börjar det tydligen bli en helt annan sak.
Då är 60 miljoner kronor plötsligt en summa värd att bråka om.
Låt oss sätta den summan i perspektiv.
Enligt den statliga utredningen SOU 2026:19 betalades omkring 60 miljoner kronor ut i läkemedelsförmåner för den aktuella typen av cannabinoidbaserade extemporeläkemedel under perioden april 2024 till mars 2025.
Det är mycket pengar. Men hur mycket är det egentligen i ett svenskt samhällsperspektiv?
Stockholms stads nettokostnad för nya Slussen beräknas till omkring 12,6 miljarder kronor. De 60 miljonerna motsvarar mindre än en halv procent av den summan.
Och då har vi inte ens börjat prata om den tillfälliga bussterminalen.
I maj 2025 presenterade Stockholms Handelskammare en beräkning av vad den tillfälliga bussterminalen vid Slussen kostade stockholmarna i förlorad restid. Resultatet? Cirka 1,9 miljoner kronor om dagen.
Bakom siffran låg uppskattningsvis 7 850 förlorade res-timmar varje dag. Den extra promenaden till och från den tillfälliga terminalen, jämfört med den planerade terminalen i Katarinaberget, beräknades ta omkring 7,5 minuter.
Beräkningen gjordes med Trafikverkets modell för samhällsekonomiska restidskostnader.
Låt oss räkna lite.
De 60 miljoner kronor som betalades ut i läkemedelsförmåner under ett år motsvarar alltså ungefär 32 dagar av den beräknade tidsförlusten vid Slussen.
Drygt en månad.
Och den tillfälliga terminalen används fortfarande. Så sent som i november 2026 saknades ett fastställt datum för trafikstart i den nya terminalen.
Nu ska vi vara tydliga: det handlar om olika typer av kostnader. Slussens 1,9 miljoner är ett beräknat samhällsekonomiskt värde av människors förlorade tid, inte en faktisk daglig utbetalning. Och det är naturligtvis inte pengar som automatiskt kan flyttas mellan olika budgetar.
Men jämförelsen säger ändå något om vilka kostnader vi är beredda att acceptera.
Vi accepterar att tusentals människor förlorar tid varje dag under år av infrastrukturbyggen. Vi accepterar samhällsekonomiska kostnader på miljontals kronor för tillfälliga lösningar.
Men när det handlar om att människor ska kunna fortsätta med sina läkemedel blir plötsligt 60 miljoner en fråga om principer.
För bakom de där 60 miljonerna finns människor. Inte en bussterminal, inte betong, inte en ny trafiklösning.
Människor som försöker få vardagen att fungera.
En besparing på papperet men en nota hos patienten
Den 1 december ska TLV:s beslut träda i kraft. Extemporeläkemedel med dronabinol (THC) och cannabidiol (CBD) i oral lösning ska då lämna högkostnadsskyddet.
TLV menar att förskrivningen i vissa fall har använts för att kringgå subventionsreglerna. Myndigheten vill förhindra att läkemedel som inte fått subvention via den vanliga vägen ändå blir subventionerade genom individuell tillverkning.
Det är ett argument som förtjänar att tas på allvar. Läkemedelssystemet ska naturligtvis granskas och felaktig förskrivning ska motverkas.
Men det finns en detalj som verkar ha hamnat lite i skymundan.
Patienterna försvinner inte när subventionen gör det.
De kommer fortfarande att vara sjuka. De kommer fortfarande att behöva sina behandlingar. Och den som vill fortsätta med ett berört läkemedel kan nu behöva betala hela kostnaden själv.
Det är en ganska bekväm lösning om man bara tittar på en budgetpost. Kostnaden försvinner från läkemedelsförmånen och hamnar i stället hos den enskilda människan.
Men vad händer om människan inte har råd?
Ska hon avbryta behandlingen? Gå tillbaka till läkemedel som inte fungerat? Eller helt enkelt acceptera att hennes livskvalitet får försämras eftersom ekonomin inte tillåter något annat?
Det är frågor som förtjänar betydligt mer uppmärksamhet än ännu en diskussion om hur många kronor som kan sparas.
Du behöver inte ens gilla cannabis
Det här är egentligen ganska enkelt.
Du behöver inte använda cannabis. Du behöver inte tycka om cannabis. Du behöver inte ens tro att cannabisbaserade läkemedel är rätt behandling för särskilt många människor.
Men du borde kunna förstå att en patient som efter flera misslyckade behandlingar hittar något som hjälper åtminstone förtjänar att bli tagen på allvar.
Det handlar inte om att ge alla patienter allt de pekar på. Det handlar om att inte låta en administrativ princip bli viktigare än en individuell medicinsk bedömning.
Och om vi nu ska prata pengar: har någon räknat på vad det kostar om patienter försämras, behöver mer vård eller tvingas tillbaka till behandlingar som inte fungerat?
En besparing i en kolumn är inte automatiskt en besparing för samhället.
Den 27 november behöver patienterna fler än varandra
Fredagen den 27 november klockan 13.00 samlas Patientföreningen Cannabispatienter på Medborgarplatsen i Stockholm.
Det blir patientberättelser, tal och en möjlighet att ställa frågor till representanter från TLV, som har bjudits in till manifestationen.
Arrangörerna uppger att intresset varit stort och räknar med över 1 000 deltagare. Därför har samlingen flyttats från TLV:s kontor till Medborgarplatsen, utanför simhallen.
Men det här borde inte vara en fråga som bara engagerar cannabispatienter.
Det borde angå anhöriga, vårdpersonal, människor med kroniska sjukdomar och alla andra som någon gång kan komma att behöva samhällets hjälp för att få en fungerande behandling.
För det är lätt att vifta bort en fråga när den handlar om någon annan.
Det är lätt att prata om kostnadseffektivitet när det inte är ens egen medicin som står på spel.
Men tänk om det är din mamma som äntligen hittat en behandling som fungerar? Tänk om det är din partner som efter år av smärta fått tillbaka en del av sitt liv? Tänk om det är du själv?
Då kanske 60 miljoner inte känns som en särskilt stor summa längre.
Kom till Medborgarplatsen den 27 november.
Inte för att du måste vara cannabisförespråkare. Inte för att du måste hålla med patientföreningen om precis allt.
Utan för att människor som är sjuka förtjänar att bli hörda.
Vi kan diskutera läkemedelsbudgetar, subventionsregler och myndighetsbeslut hur länge som helst. Men någonstans måste vi också komma ihåg vilka systemen faktiskt är till för.
Det är inte myndigheterna. Det är inte budgetposterna.
Det är människorna.
Fredag 27 november 2026, klockan 13.00-14.00.
Medborgarplatsen, Stockholm. Torget utanför simhallen.
Ta med en vän. Ta med en anhörig. Kom och visa att patienterna inte står ensamma.
Dela denna artikel

