Hoppa till innehåll
När Rolling Stone nyligen berättade historien om hur Afroman förvandlade en misslyckad polisräd mot sitt hem till en viral succé och en seger för yttrandefriheten, fanns en annan berättelse som aldrig riktigt fick plats.
Det handlar om låten som gjorde honom världsberömd för nästan 25 år sedan – och om varför den i dag känns mer träffsäker än när den först släpptes.
Rolling Stone publicerade nyligen ett långt reportage om Joseph Foreman, mer känd som Afroman, och hans oväntade andra karriär.
År 2022 genomförde minst nio poliser från Adams County Sheriff’s Office en husrannsakan i hans hem i Ohio, misstänkta för narkotikahandel och människorov. Resultatet? Ingen greps och inga åtal väcktes.
I stället gjorde Foreman övervakningsfilmerna från husrannsakan till en serie satiriska musikvideor där han drev med poliserna. De svarade med att stämma honom på närmare 4 miljoner dollar, men i mars friades Afroman på samtliga punkter av en jury. Den artist som en gång främst var känd för humorlåtar kom därmed att bli något av en symbol för yttrandefriheten.
Vi har följt historien sedan början – från polisrazzian 2022 till domslutet som gjorde fallet uppmärksammat långt utanför musikvärlden. När Rolling Stones journalist Jason Newman kontaktade oss inför reportaget blev samtalet betydligt längre än vad som till slut fick plats i artikeln.
Den del som klipptes bort är värd att lyfta fram, eftersom den egentligen handlar om något helt annat än rättegången.
Den handlar om låten som gjorde Afroman världsberömd.
Skämtet har hela tiden varit berättaren
År 2001 hade cannabis redan en självklar plats i populärmusiken. Cheech och Chong. Cypress Hill. Snoop Dogg och Dr. Dre. Rick James, Peter Tosh och Bob Dylan före dem. Det som gjorde Afroman annorlunda var inte cannabisen – det var perspektivet.
Merparten av den tidens cannabismusik framställde cannabis som något coolt, rebelliskt eller eftersträvansvärt. Afroman spelade i stället rollen som en person som skyllde allt som gick fel i livet på cannabis.
Skämtet var berättaren.
Det är också därför låten nådde långt utanför cannabiskulturen. Olika lyssnare hörde olika låtar.
Cannabisanvändare hörde en humoristisk hymn. Alla andra hörde något som närmast kunde uppfattas som anticannabispropaganda – en uppräkning av missade lektioner, uteblivna domstolsförhandlingar, förstörda relationer och en långsam självdestruktion.
Båda sidor upplevde att låten bekräftade deras egen syn på cannabis.
Det är just den spänningen som bidrog till att ”Because I Got High” nådde förstaplatsen i närmare ett dussin länder och nominerades till en Grammy.
Låten har åldrats baklänges
Det märkliga med ”Because I Got High” är att den på sätt och vis har blivit bättre i takt med att samhället förändrats.
För 25 år sedan trodde många på allvar att cannabis automatiskt gjorde vuxna människor lata, oansvariga eller dysfunktionella. I dag har miljontals vuxna egna erfarenheter av cannabis, samtidigt som den offentliga debatten har blivit betydligt mer nyanserad.
Därför uppfattas låten inte längre som en varning.
I stället framstår den som en komisk skildring av en person som skyller livets helt vanliga motgångar på cannabis.
Det är också en del av förklaringen till att låten har fått ett nytt genomslag. De argument som Afroman drev med redan 2001 har återkommit 2026 – nästan ord för ord.
Cannabis gör dig dum. Cannabis gör dig våldsam. Cannabis gör dig omogen.
Under de senaste månaderna har vi på High Times bemött dessa påståenden ett efter ett – från personer som byggt sina karriärer på att hävda att cannabis skulle förstöra USA, till The New York Times, som enligt författaren bortsett från verkliga erfarenheter, och The Wall Street Journal, som kopplat ungdomars cannabisanvändning till legalisering trots att DEA samtidigt rapporterat att användningen bland ungdomar minskar. Författaren lyfter också fram det han beskriver som en överdriven medieuppmärksamhet kring cannabis hyperemesis syndrome (CHS).
Enligt författaren ger tillgängliga data inget stöd för dessa påståenden.
Det är därför skämtet träffar ännu hårdare i dag än när låten släpptes.
Publiken har blivit mer insatt i cannabisfrågor, och argumenten från förbudsförespråkare framstår, enligt författaren, allt mer som en komedisketch än som vetenskapligt underbyggda resonemang.
Samma röst – men en ny måltavla
Det Afroman gjorde med ”Lemon Pound Cake” och de övriga låtarna om polisrazzian var att använda samma komiska berättarröst, men rikta den mot något nytt.
År 2001 var det han själv som var skämtet.
År 2026 var det polisrazzian som blev skämtet.
Samma humor – men en annan måltavla.
Det finns en elegant symmetri i det, och den sammanfattar egentligen hela historien.
Afroman 2001 skrev en låt om att vara för hög för att ta sig till domstolen.
Afroman 2026 tog sig till domstolen – och vann.
Läs originalartikeln här!
