Att skratta sig tillbaka: Humorns roll i integreringen av psykedeliska upplevelser

Integrering efter en psykedelisk upplevelse är en seriös process. Eller åtminstone är det vad vi har fått lära oss.

Allvarligt i bemärkelsen att gräva djupt i sin barndom, konfrontera sina mörkaste skuggsidor och sitta rakryggad och värdig medan man försöker förstå tillvarons mening. Det är disciplinerat, krävande och – om vi ska vara ärliga – ibland ganska tungt.

Om integrationsarbete hade en uniform skulle det kanske vara en tweedkavaj med läderlappar på armbågarna, fingertopparna sammanförda i en eftertänksam gest, medan den tittar på dig över ett par tvåfokala glasögon.

Och visst finns det en tid och plats för den typen av arbete.

Men här är frågan: varför är allvaret standardinställningen när vi försöker förstå en upplevelse som så ofta är bisarr, absurd och oväntat rolig? Varför gör vi något så märkligt och oförutsägbart till något så strikt och allvarligt?

Tänk om vi istället mötte den psykedeliska upplevelsen på dess egna villkor – och använde humor som en del av integrationsprocessen?

Allvarets kult

För ett halvt sekel sedan beskrev filosofen Alan Watts det som ”allvarets kult” – vår tendens att likställa tyngd och allvar med visdom. Enligt honom hade vi blivit så upptagna av att vara ansvarstagande, samlade och kontrollerade att vi tappat kontakten med något grundläggande mänskligt.

– Man blir döv för tillvarons skratt, sa han, och glömmer att allt egentligen är ett spel.

Kanske är detta ännu mer relevant i dagens samhälle. Utbrändhet finns överallt. Ångest har blivit ett normaltillstånd för många. Om det låter abstrakt kan siffrorna ge en tydligare bild. Hela 83 procent av arbetande vuxna i USA uppger att de lever med återkommande stress. Mer än hälften säger att de känner sig utbrända. Samtidigt upplever 80 procent det som forskare numera kallar ”produktivitetsångest” – den ständiga känslan av att man borde göra mer, även när man faktiskt presterar tillräckligt.

Med andra ord har vi inte bara omfamnat allvaret – vi har byggt en hel kultur kring det.

– För några år sedan deltog jag i en improvisationskurs för nybörjare, berättar komikern och retreatvärden Dennis Walker. När kursledaren frågade de tio deltagarna varför de hade valt att komma dit den dagen svarade sju av dem att de blivit rekommenderade av sina terapeuter.

Det säger en hel del. Vi har i praktiken börjat outsourca leken.

– Humor är ett sinne som går att träna upp, säger Walker. Och när man gör det utvecklar man också en livlina – något som kan dra en ur ältande tankeloopar och rigida tankemönster. Om det är ett äkta, djupt skratt som känns i magen, då är det medicin.

Trots detta verkar vi ofta göra motsatsen när det gäller psykedeliska upplevelser – just de situationer där själva verklighetsuppfattningen kan börja upplösas.

Vi sätter intentioner. Vi skriver långa journalanteckningar. Vi talar lågmält och vördnadsfullt om ”arbetet” som behöver göras.

Men tänk om medicinen inte alltid ber om mer tyngd?

Tänk om den ibland bara ber dig att kunna ta ett skämt?

Det kosmiska skämtet

Pratar man med tillräckligt många personer som har erfarenhet av psykedeliska upplevelser börjar ett tydligt mönster träda fram: förr eller senare blir allting roligt.

Inte roligt på ett ytligt sätt – utan kosmiskt roligt.

Den sortens skratt som bubblar upp när man inser hur allvarligt man har tagit något som kanske egentligen inte är så allvarligt. Den sortens skratt som uppstår när identiteten släpper sitt grepp och hela föreställningen om ”dig själv” plötsligt framstår som en aning… absurd.

Människor beskriver det på olika sätt:

– Det kändes som om universum blinkade åt mig.

– Jag kunde inte sluta skratta åt hur självklart allting plötsligt verkade.

– Det var djupt meningsfullt – och samtidigt fullständigt absurt.

Humorn dyker ofta upp precis i det ögonblick då våra invanda sätt att skapa mening börjar lösas upp. Det är känslan av att möta en paradox som hjärnan inte riktigt vet hur den ska hantera. Ska den få panik eller skratta? Ibland väljer den skrattet.

Ur det perspektivet är humor inte bara något som kan användas efter en psykedelisk upplevelse som en del av integrationsarbetet. Den finns redan inbyggd i själva upplevelsen.

Varför humor faktiskt fungerar – och inte bara känns bra

Det finns en anledning till att ett gott skratt kan kännas så befriande. Enligt forskningen handlar det inte bara om en tillfällig känsla – humor utför faktiskt ett konkret arbete i både kroppen och hjärnan.

Humor kan:

• Bryta ältande tankeloopar, som de där post-psykedeliska spiralerna av ”vad betydde egentligen det här?”
• Öka den kognitiva flexibiliteten och hjälpa oss att se en upplevelse ur flera olika perspektiv.
• Minska nivåerna av stresshormoner som kortisol och därmed flytta kroppen från ett tillstånd av hot och stress till något mer avslappnat.
• Skapa ett psykologiskt avstånd utan att vi kopplar bort oss från upplevelsen – vi kan hålla något tungt i handen utan att krossas av dess tyngd.

Med andra ord hjälper humor oss att bearbeta och integrera upplevelsen utan att fastna i den. Där allvar ibland kan leda till överanalyserande skapar humor rörelse.

Och integration handlar i grunden just om rörelse.

Lärdomar från Merry Pranksters

Om det finns en historisk modell för humor som integrationsverktyg är det kanske Ken Kesey och gruppen Merry Pranksters.

Keseys första möte med LSD kom inte genom den framväxande motkulturen, utan genom en statligt finansierad studie i USA. I början av 1960-talet deltog han frivilligt i ett forskningsprojekt som senare visade sig vara en del av CIA:s ökända MK Ultra-program – ett försök att undersöka om psykedeliska substanser kunde användas för tankekontroll.

Det låter knappast som en lättsam utgångspunkt.

Men enligt berättelserna om Keseys första upplevelser var det inte kontroll som följde, utan snarare upplösning. Inte av hans förstånd, utan av de rigida strukturer han hade tagit för givna som verklighet. Genom surrealistiska syner, absurditeter och en sorts kosmisk busighet öppnades dörren till en annan insikt: kanske är världen inte så fast och förutsägbar som vi tror. Och kanske är den inte heller så allvarlig.

Istället för att analysera sönder upplevelserna svarade Kesey på sitt eget sätt.

Han målade en skolbuss i självlysande färger, döpte den till Furthur och gav sig ut på resa genom USA tillsammans med en grupp vänner som senare skulle bli kända som Merry Pranksters – ett ständigt föränderligt kollektiv som ägnade sig åt kaos, kreativitet och något som bäst kan beskrivas som avancerad lek.

Genom kostymer, musik, practical jokes och sinnesöverväldigande upplevelser förvandlade de integration till ett levande socialt experiment. Deras legendariska Acid Tests i San Francisco utmanade själva idén om att varje upplevelse måste analyseras och ges en tydlig mening.

Bakom all färgprakt och allt kaos fanns en oväntat skarp insikt: när vi tar allting på för stort allvar krymper vi tillvarons enorma mysterium till storleken av våra egna personliga problem.

Humorn blev deras väg ut.

Många år senare sammanfattade Grateful Deads turnémanager och hedersmedlem i Merry Pranksters, Sam Cutler, det kanske bäst av alla:

– Vad är definitionen av upplysning? Förmågan att lätta upp.

Hur ser humorbaserad integration ut i praktiken?

Så vad innebär allt detta i verkligheten?

Det kan handla om att:

• Berätta historien om sin psykedeliska upplevelse på ett sätt som fångar dess absurditet, inte bara dess lärdomar.
• Uppmärksamma när man blir alltför upptagen av att försöka ”förstå allt” – och kunna skratta lite åt den impulsen.
• Dela roliga eller märkliga ögonblick från upplevelsen med människor man litar på.
• Se förvirring som något underhållande snarare än frustrerande.
• Titta på komedi, prova improvisationsteater eller ägna sig åt lekfulla aktiviteter under dagarna efter en psykedelisk resa.

Det handlar mindre om att göra upplevelsen till ett skämt och mer om att tillåta lättsamhet att vara en del av bearbetningen.

En viktig brasklapp

Det är viktigt att vara tydlig med en sak: humor är ingen ersättning för djupgående integrationsarbete.

Vissa psykedeliska upplevelser kan väcka trauman, sorg eller annat känslomässigt material som kräver varsam och strukturerad bearbetning. I sådana situationer kan lättsamhet kännas felplacerad eller till och med fungera som ett sätt att undvika det som behöver hanteras.

Konsten ligger i tajmingen.

Att veta när det är dags att dyka djupt – och när det är dags att komma upp till ytan för att hämta luft.

När humor används på rätt sätt suddar den inte ut det svåra.

Men den kan hjälpa oss att bära det.

En ny våg inom integrationsarbetet

Den här balansen börjar nu synas i nya former av psykedeliskt integrationsarbete. På retreatanläggningar som Dennis Walkers Laughter Is Medicine på Jamaica finns fortfarande de traditionella inslagen, som djupgående svampceremonier, men programmen har utökats med ståuppkomik, improvisationsövningar, musik och lekfulla aktiviteter.

Det finns till och med en särskild dag för lek och kreativitet med låg dos psykedelisk svamp.

– Min medvärd Andy Sudbrock har lett psilocybinsvamp-retreater i åtta år, berättar Walker. De dominerande temana inom branschen har länge varit skuggarbete och traumabearbetning. Men om målet med den psykedeliska retreatvärlden är läkning – vad kommer efter att läkningen har skett? Det här retreatet föddes ur tanken om nästa steg. En upplevelse där lek, glädje och humor ses som viktiga delar av ett vällevt liv, snarare än som något trivialt vid sidan av.

Kanske är detta början på något nytt – en sorts sommarkollo för vuxna, där glädje, lekfullhet och en gnutta fånighet inte betraktas som distraktioner från livet, utan som en viktig del av att vara människa.

Bry dig djupt – men bär det lätt

– Vårt allvar är inte ett tecken på visdom, sa Alan Watts. Det är ett tecken på att vi har glömt.

Kanske är det just detta psykedeliska upplevelser kan påminna oss om.

Att det under all strävan, allt meningssökande och alla försök att förstå finns något i tillvaron som i grunden är lekfullt. Något som inte behöver lösas – bara upplevas.

Humor gör djupet möjligt att leva med.

Så ja, gör arbetet. Möt det som behöver mötas.

Men glöm inte att skratta.

Ett sådant skratt som känns i hela kroppen. Okontrollerbart, förvirrat och befriande – ett ”vad i hela friden är det som händer?”-skratt. Den sortens skratt som påminner dig om att du är här, levande, mitt i något stort, gåtfullt och ibland fullständigt absurt.

Läs originalartikeln här!