Hoppa till innehåll
Begreppet ”beroende” slängs ofta runt ganska fritt i vardagligt språk – det är inget nytt. Vem av oss har inte skämtsamt sagt att man är beroende av någon vana eller substans? Vem har inte anklagat någon annan för att vara beroende av något – en substans, en skärm eller en rutin – som vi tycker gått för långt? Hur många låtar handlar inte om att vara beroende av kärlek, smärta, kaos eller en annan person? Det behöver i sig inte vara något problem – språket är trots allt vår lekplats. Problemet uppstår när vårdpersonal använder sådana diagnoser lika lättvindigt.
Det är just detta som en ny studie från University of Valencia riktar kritik mot. Studien, publicerad i Nature Reviews Psychology och träffande betitlad ”To the addiction hammer, every habit looks like a nail”, belyser en växande tendens bland vissa vårdprofessioner att överdiagnostisera beroende genom att tillämpa kriterier avsedda för problematiskt alkohol- eller drogbruk på i princip vilken aktivitet som helst som utförs med hög intensitet eller frekvens.
Denna utveckling får tydliga konsekvenser. Som studiens författare Víctor Ciudad-Fernández uttrycker det skapas en ”beroendefabrik”, där allvaret i verkliga beroendeproblem urholkas, samtidigt som kliniska diagnoser används i onödan och människor patologiseras för att de helt enkelt ägnar sig åt något de tycker mycket om.
Vad räknas som ett beroende?
I en artikel publicerad av University of Valencia beskriver Víctor Ciudad-Fernández (som även är verksam vid Polibienestar-institutet vid universitetet) metodiken bakom detta tillvägagångssätt:
”Först observerar någon att en person ägnar sig mycket frekvent åt en aktivitet (dansa, spela spel, använda sin telefon) och antar att det måste handla om ett beroende. Därefter skapas ett frågeformulär genom att återanvända kriterier för alkohol- eller drogberoende och anpassa dem till det nya beteendet. Frågeformuläret används sedan – och bekräftar naturligtvis det man redan från början antog.”
Så vad räknas som ett beroende enligt dessa yrkesverksamma? Att lyssna på musik, springa, dansa, sola, använda ChatGPT… alla dessa aktiviteter kan, i vissa klinikers ögon, likställas med problematisk användning av till exempel alkohol eller kokain.
Självklart innebär detta inte att vardagliga vanor inte kan bli problematiska. Missbruk av artificiella intelligensverktyg som ChatGPT dokumenteras redan i allt större utsträckning (även om det ännu inte hanteras effektivt), kan få allvarliga konsekvenser och skulle kunna betraktas som ett folkhälsoproblem. Eller ta spelberoende som exempel, ett problem som länge orsakat stor skada och som nu dessutom blivit allt vanligare bland unga. Men vi kan inte blanda äpplen och päron.
Det är värt att påminna om att ett beteende inte enbart klassas som beroende på grund av hur ofta eller intensivt det utförs, utan också utifrån hur det påverkar individens vardag. Beroende innebär en förlust av kontroll, en oförmåga att bryta vanan, uppkomsten av riskfyllda beteenden samt en försämring av personens liv, hälsa och relationer, för att nämna några faktorer. Fysiologiskt beroende handlar i sin tur om kroppens anpassning till kontinuerlig användning av en substans.
Studien lyfter även fram forskning om professionella tangodansare som exempel, där de beskrevs som ”beroende” av denna musikgenre. Är passion för sitt yrke verkligen jämförbar med exempelvis ett förödande beroende av fentanyl? Är det rimligt, meningsfullt eller klokt att sätta dessa fenomen i samma kategori?
Farorna med att överdiagnostisera beroenden
Denna tendens att överdiagnostisera beroenden får mycket konkreta konsekvenser. Som Víctor Ciudad-Fernández förklarar: ”om vi börjar kalla nästan allt för ett ‘beroende’, förlorar begreppet sin betydelse, och lidandet hos dem med allvarliga tillstånd trivialiseras.” Personer med beroendeproblematik möter redan stigmatisering, hård social dömning, juridiska problem, omfattande institutionalisering och hälsoproblem, bland annat. Att förminska allvaret i deras situation genom att likställa det med beteenden som att ”springa mycket” skadar dem inte bara – det är på gränsen till förolämpande.
Samtidigt hänvisar forskaren till ytterligare en studie som ifrågasätter överpatologiseringen av vardagslivet och varnar för vilka risker detta kan innebära för beroendeforskningen. I detta sammanhang förklarar han: ”Att klassificera normala aktiviteter som patologiska (använda teknik, träna, ägna sig åt en hobby) skapar onödig oro och kan få helt friska människor att tro att de har ett kliniskt problem.”
Samtidigt kan vi inte bortse från möjligheten att mindre seriösa aktörer tjänar pengar på att i praktiken skapa sjukdomar hos friska människor. En beroendediagnos innebär trots allt ofta långvarig behandling, vilket öppnar för ett kontinuerligt inflöde av patienter – och deras pengar.
Dessutom bör vi uppmärksamma att denna patologisering av njutning sker i ett samhälle där pressen att vara ”produktiv” ökar, där det finns ett konstant krav på prestation och där arbete och ekonomisk vinning ofta värderas högre än välbefinnande och njutning.
I slutändan riskerar detta sätt att överdiagnostisera beroenden att underminera förtroendet för medicinsk vetenskap och försvaga trovärdigheten inom ett område som redan präglas av brist på effektiva politiska åtgärder och social stigmatisering. Att vara noggrann med språket är alltid viktigt – men inom medicinen är det avgörande.
Läs originalartikeln här!
