Hoppa till innehåll
Djurräddare och intresseorganisationer varnar för att hundar som lever på Skid Row utsätts för försummelse, vanvård, bristande veterinärvård och, i vissa fall, misstänkt exponering för fentanylförorenade droger. Samtidigt ifrågasätter myndigheter vissa av de mest långtgående påståendena eller uppmanar till försiktighet kring uppgifterna.
Situationen har utvecklats till en bredare debatt om hemlöshet, missbruk, myndighetsansvar och begränsningarna i dagens djurskyddsarbete i ett av Los Angeles mest utsatta områden.
Om det låter grymt är det för att det är det. Aktivister och djurräddare vittnar om att hundar och katter på Skid Row i centrala Los Angeles lever under förhållanden präglade av försummelse, misshandel och en allvarlig brist på veterinärvård.
Men det är bara en del av historien.
Att hundar lever på gatorna i stora städer är i sig inget ovanligt fenomen. I Los Angeles har dock anklagelserna tagit en betydligt mörkare vändning. Enligt rapporter från bland annat CBS och KTLA förekommer uppgifter om att vissa hundar används för att testa om droger är förorenade med fentanyl.
Skid Row är ett område i centrala Los Angeles som under lång tid präglats av en djup social kris. Enligt statistik från Los Angeles County har området en av länets största hemlösa befolkningar, samtidigt som förekomsten av psykisk ohälsa, missbruk och dödliga överdoser är hög.
Bland de människor som lever utan bostad på Skid Row finns en större andel äldre personer, kvinnor och afroamerikaner än i många andra områden med omfattande hemlöshet. De boende rapporterar också i högre utsträckning samtidiga problem med psykisk ohälsa, fysiska sjukdomar och substansberoende.
Mot den bakgrunden menar djurräddare att den mänskliga krisen även drabbar områdets djur – och att hundar och katter ofta blir de osynliga offren i en redan hårt pressad miljö.
Det är inte ovanligt att djur lever tillsammans med människor som saknar bostad. I sådana situationer kan tillgången till vatten, skugga, veterinärvård och annan grundläggande omsorg ibland vara begränsad eller oregelbunden.
Aktivister och djurrättsorganisationer har rapporterat om hundar som stått bundna i direkt solljus, hållits instängda i burar, utsatts för höga temperaturer eller levt under förhållanden där de varit sjuka, skadade eller omgivna av avföring och urin.
Lider hundar av fentanylöverdoser?
Den mest kontroversiella delen av debatten handlar om uppgifter om att hundar ska användas för att testa droger.
CBS citerade Victoria Parker från djurräddningsorganisationen Starts With One Today, som hävdar att vissa djur används för att kontrollera om narkotika är förorenad med fentanyl. Enligt henne har organisationen sett flera hundar drabbas av överdoser.
Även tv-kanalen KTLA har rapporterat om liknande uppgifter från djurräddare verksamma på Skid Row.
Samtidigt uppmanar andra källor till försiktighet när det gäller dessa påståenden.
En löjtnant vid Los Angeles-polisen (LAPD) uppgav exempelvis för Los Angeles Times att många virala berättelser om hundar som används i hundslagsmål eller för drogtestning ofta saknar trovärdiga bevis och konkret dokumentation som polisen kan agera på.
Oavsett hur det förhåller sig med de mest uppmärksammade anklagelserna framträder ett återkommande mönster i rapporteringen: övergivna djur, vanvård, olaglig avel, informell försäljning av valpar och bristande tillgång till veterinärvård.
Även personer som ifrågasätter de mest extrema uppgifterna är överens om att djurmisshandel och försummelse av djur på Skid Row är ett verkligt och långvarigt problem.
Lagar finns – men det som saknas är tillsyn och efterlevnad
För organisationer som arbetar på Skid Row handlar problemet inte bara om enskilda fall av djurmisshandel eller vanvård. Minst lika allvarligt, menar de, är bristen på myndighetsåtgärder när sådana fall rapporteras.
Organisationen Starts With One Today är en av de främsta källorna bakom rapporterna från området. Volontärerna berättar att de under flera års tid har delat ut förnödenheter, räddat djur och vädjat till staden om hjälp.
Organisationens medgrundare Jonathan Parker sammanfattade situationen för tv-kanalen KTLA med ett dystert konstaterande:
– Om inte vi gör det, så gör ingen det.
Organisationen uppger att de dagligen får samtal om hundar som påstås säljas i utbyte mot droger, djur som dör på gatan, olaglig avel, misshandel och försummelse.
CBS rapporterade om liknande kritik. Enligt volontären Joey Tuccio hamnar djurräddare ofta i ett moment 22 när de försöker få hjälp.
När de kontaktar polisen hänvisas de till djurskyddsmyndigheterna. När de kontaktar djurskyddsmyndigheterna hänvisas de tillbaka till polisen.
Enligt aktivisterna leder detta till en ändlös kedja av hänvisningar där ingen myndighet i slutändan tar ansvar för situationen.
Los Angeles Times citerade också Tuccio, som berättade att organisationen vid upprepade tillfällen larmat polisen om hundar som misshandlades, försummades eller låg döende på gatan.
– Nio gånger av tio dök polisen aldrig upp, sade han.
Det är just detta som organisationerna vill uppmärksamma. Problemet är inte bara att djur lider, utan också att de människor som försöker ingripa ofta fastnar mellan myndigheter, byråkrati och uteblivna insatser.
Även den internationella djurrättsorganisationen PETA har engagerat sig i frågan. Organisationen publicerade nyligen en film från Skid Row där skådespelarna Jesse Kove och David Chokachi, influencern Nathan the Cat Lady samt representanter från Starts With One Today medverkar.
Budskapet var enkelt:
– Vi har redan lagarna. Se till att de följs.
Under rundturen i området uppger PETA att gruppen såg hundar som påstods användas för avel, djur instängda i burar, husdjur bundna med extremt korta koppel samt en tik som enligt aktivisterna hade urinerat blod i flera månader utan att få veterinärvård.
Organisationen framhåller att Los Angeles redan har lagstiftning på området.
Enligt stadens djurskyddsmyndighet måste alla hundar över fyra månaders ålder registreras och kastreras eller steriliseras, med vissa undantag. Dessutom råder sedan maj 2024 ett stopp för nya tillstånd för hundavel.
För PETA och andra aktivister handlar frågan därför inte om huruvida lagliga verktyg finns, utan varför de inte tillämpas mer effektivt på Skid Row.
Även organisationen Stand Up For Pits har riktat kritik mot myndigheternas agerande.
Grundaren Rebecca Corry sade till CBS att djurmisshandeln sker helt öppet.
Hon jämförde situationen med hur myndigheterna sannolikt skulle agera om hundar i samma skick hittades i Beverly Hills.
– De skulle omedelbart omhändertas, och fallet skulle sannolikt hamna på nyheterna, sade hon.
PETA uppger också att aktivister i området hävdar att poliser och djurskyddsinspektörer berättat att de fått instruktioner från borgmästaren Karen Bass kansli att inte verkställa djurskyddslagar eller krav på kastrering och sterilisering när ärendena rör hemlösa personer.
Det är en allvarlig anklagelse, men den har inte bekräftats av staden.
I detta vakuum blir det ideella organisationer som står för de mest akuta insatserna. De patrullerar Skid Row, dokumenterar misstänkta fall av vanvård, delar ut mat och förnödenheter, hjälper djurägare att få veterinärvård, ordnar behandlingar, räddar sjuka eller skadade hundar och försöker sätta press på staden att upprätthålla sina egna regler.
Men enligt djurräddarna är varje enskild räddningsinsats i bästa fall en tillfällig lösning på en betydligt större och djupare kris, så länge polis, djurskyddsmyndigheter och lokala beslutsfattare inte agerar mer långsiktigt.
Vad säger Los Angeles myndigheter?
Los Angeles borgmästare Karen Bass har hamnat i skottlinjen för kritiken. Aktivister och djurskyddsorganisationer anklagar henne för att inte ha lyckats hantera krisen, vare sig på gatorna eller i stadens djurhem.
Los Angeles Times rapporterade att organisationen Stand Up For Pits har stämt både staden och Karen Bass. Organisationen hävdar att myndigheterna inte upprätthåller djurskyddslagarna på gatorna och samtidigt tillåter att djur på kommunala djurhem lever under oacceptabla förhållanden.
Staden menar dock att åtgärder redan har vidtagits.
Bass administration har bland annat lanserat mobila kliniker för kastrering och sterilisering på Skid Row samt ett program för att utbilda 100 poliser inom Los Angeles-polisen (LAPD) i att identifiera och hantera fall av djurmisshandel.
Enligt LAPD har satsningen lett till att 45 hundar räddats och att sex brottsutredningar om djurmisshandel och vanvård har inletts.
Bass har även rekryterat en ny chef för stadens djurskyddsverksamhet, Gabrielle Amster, och bidragit till att säkra ett bidrag på 14 miljoner dollar till kommunala djurhem i samarbete med organisationerna Best Friends Animal Society och ASPCA.
Frågan fick dessutom politisk betydelse under 2026.
Tv-profilen Spencer Pratt gjorde djurskydd till en central del av sin, i slutändan misslyckade, borgmästarkampanj i Los Angeles.
Även andra kandidater lyfte frågan. Nithya Raman lovade att reformera stadens djurhemssystem och utöka programmen för kastrering och sterilisering, medan John McKinney presenterade en tiopunktsplan för djurskydd som en del av sin kampanj för posten som stadsjurist.
Debatten om djuren på Skid Row har därmed utvecklats till mer än en fråga om enskilda fall av vanvård. För många har den blivit en symbol för hur Los Angeles hanterar – eller misslyckas med att hantera – de större samhällsproblem som präglar området: hemlöshet, missbruk, psykisk ohälsa och bristande resurser. Samtidigt fortsätter djurrättsorganisationer att kräva att befintliga lagar tillämpas mer konsekvent för att skydda de djur som lever mitt i krisen.
De osynliga offren i en humanitär kris
Hemlösheten i USA har ökat under flera år och drivs av flera samverkande faktorer: bristen på prisvärda bostäder, den växande klyftan mellan inkomster och hyror, avvecklingen av pandemirelaterade stödprogram, begränsad tillgång till sjukvård, svaga sociala skyddsnät, rasism och andra former av strukturell marginalisering.
Skid Row är långt ifrån något undantag.
Gatorna är fyllda av människor som inte har råd med en bostad, som saknar tillgång till grundläggande samhällsservice och vars rättigheter ständigt åsidosätts. Många av dem vill inte alls leva på gatan, kämpandes mot hunger, missbruk och risken att dö av en överdos i en av Nordamerikas rikaste och mest skattefinansierade städer.
Berättelserna från området har under många år varit hjärtskärande. Personer på väg mot pensionen, ensamstående kvinnor med barn och unga människor vars framtidsdrömmar gått i kras försöker skapa sig någon form av tillvaro mitt bland våld, droger och fattigdom.
Allt detta utspelar sig bara några minuter från lyxlägenheter, miljonbilar och den glamorösa värld som förknippas med Beverly Hills och dess omgivningar.
Enligt National Low Income Housing Coalition skulle en person som arbetar för minimilön i USA behöva arbeta omkring 98 timmar i veckan för att ha råd med en etta till marknadshyra i Kalifornien.
År 2000 lanserade Los Angeles-polisen (LAPD) den så kallade Safer Cities Initiative, en strategi som förknippas med dåvarande polischefen William Bratton. Programmet innebar att ytterligare 50 poliser placerades i området med målet att minska brottsligheten genom ökad polisiär närvaro, fler böter och fler gripanden för mindre förseelser och ordningsstörningar.
Resultatet blev omkring 750 gripanden per månad. Mer än hälften var drogrelaterade, och många av de gripna hade varken möjlighet att betala sina böter eller få tillgång till vård och behandling. I stället hamnade de i fängelse och återvände därefter till gatan.
Forskning som publicerats av det amerikanska justitiedepartementet visade att åtgärderna inte minskade den grova eller våldsamma brottsligheten. I stället bidrog de till att kriminalisera hemlösa personer och skapa en återkommande cykel mellan gatan och fängelset, utan att de underliggande problemen kring bostäder, psykisk ohälsa och beroendeproblematik adresserades.
Samtidigt har det politiska klimatet på nationell nivå blivit allt hårdare.
För mindre än ett år sedan deklarerade president Donald Trump att det inte längre skulle finnas någon plats på gatorna för människor utan bostad. Förslaget innefattade att nationalgardet skulle kunna sättas in, att lokala polismyndigheter skulle kunna underställas federal kontroll och att hemlösa personer skulle avlägsnas från gatorna.
Vad som däremot aldrig klargjordes var vart dessa människor skulle ta vägen.
Om de saknar bostad och inte har någon annanstans att gå – vart ska de då flyttas?
Civilsamhällesorganisationer som arbetar med människor och djur försöker fylla det tomrum som myndigheterna lämnat efter sig. Men det är uppenbart att deras insatser inte räcker till – och att ansvaret inte heller borde vila på dem ensamma.
I takt med att Los Angeles bostadskris har fördjupats har konsekvenserna spridit sig långt utanför den mänskliga sfären och även drabbat djuren som lever på samma gator.
Många menar att dagens situation hade kunnat mildras om åtgärder satts in tidigare.
Trots att 91 procent av de tillfrågade invånarna i området uppger att de vill ha ett stabilt boende saknar de flesta fortfarande en realistisk väg dit.
Mot den bakgrunden framstår djurkrisen inte som ett isolerat problem, utan som en del av en större strukturell och humanitär kris.
Frågan om hundarna på Skid Row har därför utvecklats från att vara ett larm från djurräddare till att bli en symbol för Los Angeles djupare problem med bostadsbrist, social ojämlikhet och politiskt ansvar.
Mitt bland anklagelser om myndigheternas passivitet och löften om framtida reformer återstår en obekväm fråga:
Vem bär ansvaret när samhällets marginalisering av människor också börjar drabba djuren – och när lagar som ska skydda dem redan finns på plats, men ingen verkar vilja eller kunna se till att de följs?
Läs originalartikeln här!
