Hoppa till innehåll
Tvåhundra handgranater och omkring ett halvt ton narkotika. Åtalet mot en man från Stenungsund visar hur handeln med cannabis kan vara sammanflätad med betydligt farligare verksamhet. Samtidigt saknar vuxna cannabiskonsumenter en laglig butik att gå till. Sverige vill skydda människor från narkotika, men lämnar marknaden åt aktörer vars lager ibland måste utrymmas av bombskyddet.
Den som köper vin kan fråga om druvsort, ursprung och vad som passar till fredagsmiddagen. Den som köper cannabis illegalt får hoppas att påsens innehåll stämmer med säljarens beskrivning.
Det är två ganska olika former av konsumentskydd.
Den ena bygger på utbildad personal, kontrollerade produkter och myndighetstillsyn. Den andra bygger på förtroendet för ett telefonnummer som kanske inte fungerar nästa vecka.
Tanken med förbudet är förstås att ingen ska handla alls. Problemet är att kunderna inte har läst manus. De fortsätter att efterfråga cannabis, och någon fortsätter att sälja.
Bakom rubriken finns en verklig granathärva
Fyra personer har åtalats efter vårens stora beslag av handgranater i Alingsås och Vårgårda. Enligt rapporteringen anklagas mannen från Stenungsund för att ha hanterat sammanlagt 200 handgranater och omkring ett halvt ton narkotika.
I mars beslagtogs totalt 100 handgranater. Åklagaren menar att mannen dessförinnan hade tagit emot ytterligare 100. Åtalet omfattar alltså mer än det som hittades vid tillslaget.
I den större utredningen förekommer cannabis, amfetamin och kokain. De åtalades skuld ska nu prövas i domstol.
Att polisen får bort handgranater från bostadsområden är en självklar samhällsvinst. Men bakom bilderna på beslagen finns en fråga som förtjänar betydligt större politisk uppmärksamhet:
Varför ska den som vill köpa cannabis behöva vända sig till en illegal marknad där narkotikahandel och hantering av explosiva varor kan ingå i samma verksamhet?
Hundratusentals människor försvinner inte för att bruket är förbjudet
Cannabiskonsumenter är ingen enhetlig grupp. Bland dem finns människor med arbete, studier, familj och bolån. Några använder cannabis för berusning och avkoppling. Andra försöker lindra besvär som de upplever att vården inte har kunnat hjälpa dem med.
Enligt Folkhälsomyndighetens undersökning uppgav 2,5 procent av befolkningen mellan 16 och 84 år att de hade använt cannabis under det senaste året 2024. Det motsvarar ungefär ett par hundra tusen människor.
Undersökningar som bygger på självrapporterade uppgifter har begränsningar. Men de ger inte stöd för att slå fast att Sverige har en miljon aktuella cannabisanvändare.
Det behövs heller ingen miljon för att frågan ska vara politiskt besvärlig.
Hundratusentals människor är tillräckligt många för att förtjäna en mer genomtänkt politik än förhoppningen att de ska försvinna mellan två presskonferenser.
Den vuxne som fortsätter att använda cannabis och saknar tillgång till den genom vården har ingen laglig butik att gå till. Alla köper inte direkt av våldsamma gäng. Men köparen har sällan möjlighet att kontrollera vilka som har tjänat pengar på varan innan den hamnat i påsen.
På Systembolaget kan man fråga om produktens ursprung. Hos en illegal säljare är det inte säkert att samma fråga möts med en pedagogisk genomgång och en karta.
När patienten blir kund hos langaren
Självmedicinering är en del av bilden. Forskning visar att det finns personer med adhd som använder cannabis för att försöka lindra symtom eller biverkningar av andra läkemedel. Andra uppger att de använder cannabis mot smärta, oro eller sömnproblem.
Deras erfarenheter behöver tas på allvar. Samtidigt är upplevd lindring inte detsamma som vetenskapligt belagd behandlingseffekt. För adhd är underlaget otillräckligt för att rekommendera cannabis som behandling.
Just därför behövs en vård där människor kan berätta om sin användning, få sina besvär bedömda och diskutera möjliga behandlingar.
I Sverige finns lagliga vägar till cannabisbaserade läkemedel, men den som upplever att cannabis hjälper kan inte räkna med att få ett recept. För licensläkemedel krävs särskild prövning och ett medicinskt behov som inte kan tillgodoses med godkända läkemedel.
Den som inte får tillgång till en behandling som hen upplever hjälper, och därför fortsätter att självmedicinera illegalt, hamnar i en utsatt situation. Då saknas både kontrollerat innehåll och medicinsk uppföljning.
Langaren behöver däremot varken bedöma forskningsläget eller ta ansvar för hur olika preparat påverkar varandra. Det räcker att ha något att sälja.
Vården kräver medicinska underlag. Langaren kräver betalning.
Det är svårt att se hur folkhälsan vinner på att människor blir kvar hos den senare.
Riskerna slutar inte vid polisens urinprov
Den som köper cannabis illegalt riskerar mer än att bli upptäckt av polisen. Utöver cannabisens egna hälsorisker tillkommer riskerna med själva handeln: okänt innehåll, bedrägerier, hot och kontakt med säljare som också erbjuder andra preparat.
Det betyder inte att varje cannabisköp sker bredvid en pistol eller att varje säljare förvarar handgranater i garderoben. Granathärvan visar däremot hur långt från konsumentens avsikt delar av marknaden kan befinna sig.
Den som vill köpa cannabis behöver inte ha något intresse av kokain, amfetamin eller vapen. Men på den illegala marknaden kan pengarna ändå hamna i verksamheter där allt detta förekommer.
Här får diskussionen om cannabis som ”inkörsport” en konkret politisk dimension. Om samma säljare erbjuder flera sorters narkotika måste också försäljningsmiljön granskas.
Det är svårt att hålla marknaderna åtskilda när man låter samma kriminella aktörer sköta handeln.
Svensson ville kanske ha cannabis till helgen. Någonstans längs vägen blev köpet en intäkt i en verksamhet som Svensson aldrig skulle ha valt att stödja om det funnits ett lagligt alternativ.
Gängen behöver inga tackkort
Kriminella ansvarar för sina brott. Den som hotar människor eller distribuerar handgranater kan inte skylla på narkotikapolitiken.
Men politiker ansvarar för lagstiftningen och dess konsekvenser.
Det går att kritisera illegala köp och samtidigt fråga varför vuxna konsumenter saknar ett lagligt, kontrollerat alternativ. Annars blir budskapet motsägelsefullt: sluta ge pengar till kriminella, men räkna inte med att få handla någon annanstans.
Den illegala säljaren slipper under tiden ålderskontroller, produktkrav, skatter och besvärliga frågor om innehållsdeklarationen. Polisen kan förstås slå till. Någon laglig konkurrent behöver han däremot inte bekymra sig för.
Det är en ganska generös konkurrensfördel för en bransch som regeringen säger sig vilja bekämpa.
Ingen minister skulle ställa sig på en presskonferens och lova gängen ensamrätt på cannabisförsäljningen. Ändå är det kriminella säljare som får behålla marknaden när efterfrågan finns kvar och lagliga alternativ saknas.
Ta kunderna från gängen också
En reglerad cannabismarknad skulle inte få den organiserade brottsligheten att försvinna. Den illegala handeln kan leva kvar, och en reglering måste utformas med tydliga krav på ålderskontroller, innehåll, styrka och tillsyn. Det behövs också hjälp för människor som utvecklar ett problematiskt bruk.
Men möjligheten att flytta vuxna konsumenters inköp från kriminella säljare till kontrollerade verksamheter förtjänar en seriös prövning.
Detsamma gäller hur vården bemöter människor som självmedicinerar och hur patienter kan få tillgång till cannabisbaserade läkemedel när det är medicinskt motiverat.
Cannabisens risker är skäl att diskutera hur kontrollen ska fungera. De är inget frikort för en politik som lämnar försäljningen åt kriminella och sedan förvånas över vilka som tjänar pengarna.
Polisen ska beslagta handgranaterna.
Politiken borde försöka att skydda vanliga människor från kriminella som säljer weed och handgranater i ett och samma packet.
Svensson ska inte behöva kartlägga ett kriminellt nätverk för att ta reda på vad cannabisköpet finansierar. Det borde räcka att läsa innehållsförteckningen.
Källor och faktaunderlag
- ST-tidningen och SVT Nyheter: Åtalet mot fyra personer, uppgiften om omkring ett halvt ton narkotika samt skillnaden mellan de 100 beslagtagna handgranaterna och den påstådda hanteringen av totalt 200. Uppgifterna gäller anklagelser som ska prövas i domstol. (www.sttidningen.se)
- Polismyndigheten: Den större utredningen omfattar cannabis, amfetamin och kokain samt misstänkt styrning av personer som hanterat handgranater. (polisen.se)
- Folkhälsomyndigheten: 2,5 procent av personer i åldern 16–84 år uppgav att de hade använt cannabis under de senaste tolv månaderna 2024. (www.folkhalsomyndigheten.se)
- Brottsförebyggande rådet: Underlag om narkotikamarknadens organisation, köpare och våldets funktion i kriminella miljöer. Resonemangen om reglering är artikelns politiska bedömning. (bra.se)
- Stueber och Cuttler, 2022, samt Francisco med flera, 2023: Forskning om självrapporterad cannabisanvändning vid adhd och en forskningsöversikt som inte ger stöd för att rekommendera cannabis som behandling vid adhd. (pubmed.ncbi.nlm.nih.gov)
- Läkemedelsverket: Cannabisbaserade läkemedel och villkor för licensförskrivning. (www.lakemedelsverket.se)
