Hoppa till innehåll
Christian Engström, först ut från redaktionen att recensera Johan Wickléns ”Vi ger oss aldrig”. ”Boken borde vara obligatorisk läsning för alla politiker som sysslar med narkotikapolitik i någon form.” Som han skriver är väl mer än tillräckligt för att väcka nyfikenhet hos vem som helst?
”Vi ger oss aldrig” är en ny bok om narkotikapolitik, i synnerhet cannabis, av SVT-journalisten Johan Wicklén. Boken släpptes som sig bör den 20 april.
På ett trevligt och lättläst sätt går Wicklén igenom det senaste halvseklets narkotikapolitik i Sverige. Sverige har idag den högsta narkotikadödligheten i EU, samtidigt som vi straffar flest vanliga brukare och har flest gängskjutningar i förhållande till befolkningens storlek. 3 av 3 när det gäller dystra bottenrekord, alltså.
Hur blev det så här, och varför vågar inte något av riksdagspartierna föreslå en förändring av narkotikapolitiken som har gett oss det här katastrofala resultatet? De frågorna besvarar Wicklén i boken.
Hela den svenska strategin för att hantera narkotika bygger på tanken att vi kan skapa det narkotikafria samhället. Den tanken kommer inte från någon forskning eller erfarenhet, utan är en ren dröm som nykterhetslobbyisterna var fenomenalt skickliga på att sälja in till politiker och media från 70-talet och framåt.
”Om ingen knarkar kommer ingen fara illa av knark”, är den enkla grundtanken bakom försöket att utrota narkotikan ur det svenska samhället. Det kanske låter bra när man först hör det. I vart fall tyckte och tycker de flesta av våra politiker det. En enkel analys som det är lätt att få fram i debatter och mediaframträdanden. Om målet är tillräckligt vackert behöver man inte svara på frågan om det går att uppnå. Då räcker det med att man kan utmåla alla kritiker som fiender till det goda målet, och därmed fiender till godheten själv.
För när det gäller att uppnå det narkotikafria samhället har det gått otroligt dåligt under de 40 år vi har försökt. Den restriktiva narkotikapolitiken har inte lyckats strypa tillgången på narkotika, och den har inte lyckats minska efterfrågan. Tvärtom, faktiskt, på bägge punkterna. Istället har kriminaliseringen av narkotika givit oss skyhög narkotikadödlighet, och beväpnade gäng i förorterna som har narkotikamarknaden som basinkomst.
Men i narkotikafrågan har politikerna inte behövt bry sig om verkligheten. De gånger som det har varit forskare inblandade i den svenska narkotikapolitiken under de senaste 40 åren, har politikerna (och media) konsekvent valt att strunta i dem. Att följa dogmen om nolltolerans har varit det enda som räknades.
Wicklén skriver:
[I]dag, mer än 40 år efter att riksdagen lade grunden för den restriktiva svenska narkotikapolitiken, skulle nog ingen bedömare påstå något annat än att många av de illegala drogerna, inte minst cannabis, har blivit, och kommer att fortsätta vara, en del av det svenska samhället. Något som dock inte hindrat svenska politiker från att framhärda i motsatsen. Som när Stefan Löfven under sin tid som statsminister svarade ”Vi måste vara hårda. Det hör inte hemma här”, på frågan om hur narkotikaproblemet ska hanteras, eller när Moderaternas rättspolitiska talesperson Johan Forsell basunerade ut att ”narkotikan inte har någon plats i vårt samhälle”.
Drömmen om det narkotikafria samhället lever kvar hos politikerna som levererar korta talepunkter till media. Så länge det är allt de behöver leverera går det ju bra.
Men i verkligheten utanför fortsätter gängvåldet öka, med narkotikapengarna som de kriminellas basinkomst. I boken får vi träffa ”Alex”, som har slutat nu, men som tidigare levde som gängkriminell. Även han är oroad över utvecklingen mot allt grövre våld, och nyrekryteringen av unga killar till en kriminell livsstil. På frågan hur tror problemet kan lösas svarar han:
– För mig finns bara en legalisering. Staten måste försöka konkurrera ut dom kriminella. Cannabis är inte en inkörsport till tyngre droger, det är en inkörsport till kriminalitet och lagen är hundra gånger farligare än drogen. Men jag är inte naiv, jag tror inte marknaden försvinner helt, men jag tror inte folk fattar hur enkelt det är idag. När jag var 15 kunde jag göra 30.000 på en vecka. Då började jag tänka, vad tjänar en advokat, vad tjänar min lärare? Jag tror man får storhetsvansinne när man gör såna pengar i ung ålder. Politikerna kan snacka hur mycket dom vill, men jag har sett det med egna ögon. Visst, alla skjutningar och allt våld handlar inte om cannabis i slutändan. Det handlar om hämnd och att visa sig stark. Men låt oss backa några steg… cannabis… pengar.
Men att angripa gängbrottsligheten genom att legalisera cannabis och dra bort de miljarderna från den kriminella sektorn, det finns det ingen minister i regeringen eller partiledare i riksdagen som vågar föreslå. För det kommer inte bli lätt. Det finns många som har satsat sin prestige och karriär på kampen för den svenska linjen och det narkotikafria samhället, påpekar Wicklén. I bokens slutkapitel skriver han:
Frågan är då om det i närtid kommer att finnas en tillräckligt stark politisk uppslutning för att man på allvar ska börja diskutera andra vägar – eller kommer man att köra på i samma hjulspår, trots att så mycket står på spel: skyhöga dödstal, en beroendevård som på sina håll närmast havererat, en organiserad brottslighet som växt sig så pass mäktig att den blivit systemhotande.
Men för den som ändå vill känna lite optimism inför framtiden, svarar Wicklén själv på frågan med en annan fråga:
Vilken namnkunnig svensk politiker blir först med att kliva fram och dra i nödbromsen? Jag har ingen aning, men förr eller senare kommer det att hända.
”Vi ger oss aldrig” borde vara obligatorisk läsning för alla politiker som sysslar med narkotikapolitik i någon form. Då kanske någon av dem vågar dra upp huvudet ur den ideologiska kvicksanden och leda Sverige i en mer verklighetsförankrad riktning.
Men tills dess rekommenderar jag boken till alla andra som är intresserade av cannabisfrågan och narkotikapolitik, för det är en mycket bra bok.
