Hoppa till innehåll
I ett utdrag ur sin nya bok Sacred Derangement resonerar Jason Silva kring cannabis, medvetandets natur och idén att människans identitet är något som skapas och regisseras, snarare än något statiskt och oföränderligt.
Ut ur min film
I On Drugs fångar David Lenson, med ovanlig filosofisk skärpa, en aspekt av cannabisupplevelsen som sträcker sig långt bortom de vanliga klichéerna om berusning. Han skriver:
”Cannabisanvändaren vill ta kontroll över sitt medvetande och över det som ryms där vid varje given tidpunkt. Uttrycket ‘Get out of my movie!’ från 1965 fångar denna förstärkta omsorg om det inre livet. Det som stör undviks, medan det som skänker glädje kan upplevas ögonblick för ögonblick med nästan kontemplativ precision.”
Det är en iakttagelse som öppnar upp för betydligt större frågor än den först verkar göra. Bakom den vardagliga formuleringen ”Get out of my movie!” döljer sig en hel filosofi om perception – tanken att medvetandets ström inte är något statiskt och givet, utan ett medium. Och som alla medier kan det styras, redigeras, ramas in och ges en egen ton.
Cannabis gör detta särskilt tydligt. Tillståndet blottlägger medvetandet som en privat biograf där individen samtidigt är regissör och publik, dramatiker och skådespelare.
Till vardags rör vi oss genom våra tankar som relativt passiva åskådare. Vi tar emot det ständiga flödet av sinnesintryck och tankar som om det vore verklighetens färdiga filmrulle. Cannabis förändrar det kontraktet.
Tempot saktar ned. Det som i vanliga fall upplevs som ett snabbt och sammanhängande flöde vecklas ut som en film i slow motion. Plötsligt blir erfarenhetens finare detaljer synliga: hur ljuset bryts genom ett glas, de olika tonlagren i ett ackord eller de subtila nyanserna bakom en väns leende.
Varje ögonblick, som normalt sveps med i tidens ständiga framåtrörelse, blir ett eget bildutsnitt – något som kan betraktas, utforskas och begrundas i sig självt.
En omformatering av upplevelsen
Det handlar inte bara om att perceptionen blir ”starkare”. Det är snarare en omformatering av själva upplevelsen av verkligheten.
Den tyske filosofen Edmund Husserls idé om epoché – att tillfälligt sätta våra invanda föreställningar om världen inom parentes – tycks uppstå spontant. De vanliga tolkningsmönstren luckras upp och fenomen kan upplevas som om de möttes för första gången. I den meningen förvandlar cannabis användaren till en slags etnograf över sitt eget medvetande, någon som observerar och kartlägger tankarnas, känslornas och sinnesintryckens finaste nyanser.
Men Lensons poäng är djupare än så. Han beskriver inte bara ett tillstånd – han pekar också mot ett förhållningssätt. Att ta kontroll över sitt medvetande innebär att betrakta subjektiviteten som ett konstverk under ständig bearbetning. Det inre livet blir inte längre något man passivt ärver, utan något som kan formas och utvecklas.
Här ligger tanken nära Michel Foucaults idé om ”självets teknologier” – de praktiker genom vilka människor aktivt formar sig själva som etiska och estetiska subjekt. Under cannabisens påverkan blir detta påtagligt konkret: det som skaver tonas ned, medan det som väcker fascination eller glädje får ta plats och utforskas med nästan meditativ noggrannhet.
Som Lenson uttrycker det:
”Cannabisanvändaren blir curator för ett inre galleri och avgör vad som ska visas upp, belysas och förses med tolkningar – och vad som i stället ska ställas undan i magasinets skuggor.”
Museimetaforen är träffande. Den som använder cannabis blir som en curator för sitt eget inre landskap, där vissa upplevelser lyfts fram medan andra får träda tillbaka. Det handlar inte om enkel njutningslystnad, utan om en medveten formgivning av uppmärksamheten – ett aktivt sätt att organisera sinnets utställning.
Det är också en förklaring till cannabisens starka koppling till konst, musik, film och litteratur. Dessa uttrycksformer blir inte bara något man konsumerar eller uppskattar. De blir en del av själva upplevelsen.
Musiken spelas inte enbart i bakgrunden. Den vävs in i berättelsen om stunden, blir en del av scenografin, ljussättningen och det känslomässiga tonläget i den identitet man för tillfället upplever sig vara.
Och kanske viktigast av allt: detta sker ögonblick för ögonblick.
Cannabisupplevelsen utspelar sig i ett förlängt nu. Tiden känns mer formbar, som om tempot i tillvaron inte längre är förutbestämt. Varje ögonblick kan stanna upp, vecklas ut och ges en egen estetisk form innan nästa tar vid.
Klippningen är fortfarande din
Det som växer fram ur Lensons iakttagelse är ett både subtilt och radikalt förslag: att medvetandet inte är en passiv scen där livet utspelar sig, utan ett formbart medium som vi ständigt är med och redigerar.
Cannabis skapar inte den strukturen – det blottlägger den. Filmen har alltid varit vår. Möjligheten att klippa om den har alltid funnits där. Det så kallade ”naturliga jaget” är inte nödvändigtvis mer autentiskt än det jag vi aktivt formar. Alla medvetandetillstånd är i någon mening konstruerade, och varje identitet är något som sätts samman över tid.
Ur det perspektivet blir uttrycket ”Get out of my movie!” mer än en syrlig kommentar eller ett skämtsamt avfärdande.
Det blir ett ställningstagande.
En markering om rätten att själv vara upphovsperson till sin inre värld. En vägran att överlåta kontrollen över den mentala filmduken till andras förväntningar, normer eller invanda mönster. Det är ett sätt att hävda att det subjektiva livet inte behöver styras av standardinställningar.
Och kanske är det just där Lensons tanke landar.
Filmrullen fortsätter att snurra. Berättelsen är fortfarande i rörelse. Men klippningen – valet av vad som ska få ta plats, vad som ska tonas ned och hur upplevelsen ska gestaltas – är fortfarande din.
Läs originalartikeln här!
