Den fråga vi aldrig vågar ställa

Krönika

Tänk om vi har ställt fel fråga hela tiden.

När cannabis diskuteras handlar samtalet nästan alltid om samma saker: missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa och risker. Frågan som aldrig verkar få ställas är om det, för vissa människor och i vissa situationer, skulle kunna finnas andra erfarenheter. Inte om cannabis är ofarligt. Inte om alla borde använda det. Utan om det faktiskt finns föräldrar som upplever att de blir lugnare, mer närvarande och mer tålmodiga – och varför just den tanken väcker ett så starkt motstånd.

Jag vet att bara den frågan kommer att provocera många. Det är också därför jag tycker att den förtjänar att ställas.

För låt oss vara ärliga. Samhället accepterar redan att föräldrar använder substanser för att orka. Ett glas vin efter en stressig dag höjer sällan några ögonbryn. Antidepressiva läkemedel, sömnmedicin och ångestdämpande behandling kan vara helt avgörande för att en mamma eller pappa ska fungera i vardagen. Ingen av dessa lösningar passar alla, och ingen är riskfri. Ändå är de en del av en accepterad verklighet.

Men om en ensamstående mamma, utmattad efter ännu en dag med arbete, hämtningar, tvätt, matlagning och sömnlösa nätter skulle säga att några bloss cannabis hjälper henne att släppa den malande stressen och faktiskt vara närvarande med sina barn – då förändras samtalet omedelbart. Inte därför att vi vet hur det påverkar just henne, utan därför att många redan har bestämt sig för vad svaret måste vara.

Det är den reflexen jag vill ifrågasätta.

Vad är egentligen en bra förälder?

Vi talar ofta om vad föräldrar stoppar i sig. Betydligt mer sällan talar vi om hur de faktiskt är mot sina barn.

En bra förälder mäts knappast i promille, recept eller drogtester. Barn minns inte om mamma drack ett glas vin på fredagskvällen eller om pappa tog en sömntablett efter jobbet. De minns om någon hade tid att lyssna. Om någon orkade leka. Om någon kunde sitta kvar en stund extra vid sängkanten när mardrömmen kom. Om det fanns tålamod när mjölken välte över frukostbordet eller när läxorna slutade i tårar.

Samtidigt lever vi i ett samhälle där allt fler föräldrar beskriver en vardag präglad av stress, utmattning och en ständig känsla av otillräcklighet. Många försöker jonglera heltidsarbete, hämtningar, lämningar, matlagning, tvätt, ekonomisk oro och ett socialt liv som knappt längre existerar. När dagen äntligen är slut är det inte ovanligt att den mentala att-göra-listan fortsätter långt efter att barnen somnat.

Det får mig att ställa en fråga som jag sällan hör någon diskutera. Vad är egentligen viktigast för ett barn? Att en förälder följer samhällets normer kring vilka substanser som är accepterade, eller att föräldern har förmågan att vara trygg, närvarande och emotionellt tillgänglig i vardagen?

Det är inte en enkel fråga. Tvärtom. Självklart finns det människor som fungerar sämre av cannabis, precis som det finns människor som fungerar sämre av alkohol eller vissa läkemedel. Men det intressanta är att vi sällan verkar vara intresserade av utfallet. Vi dömer ofta substansen först och människan sedan.

Kanske borde ordningen vara den motsatta.

Min mamma fick mig att tänka annorlunda

Den här frågan växte inte fram ur en politisk övertygelse. Den växte fram långt innan jag började läsa forskning, följa narkotikapolitik eller skriva om cannabis. Den växte fram när jag såg en människa som gjorde allt hon kunde, men som ändå aldrig verkade få andas.

Min mamma var ensamstående med tre barn under stora delar av min uppväxt. Hon bar ett ansvar som många nog känner igen. Jobb, ekonomi, tvätt, matlagning, lämningar, hämtningar och ett hem som aldrig riktigt hann ikapp vardagen. I efterhand är det lätt att se att hon levde med en ständig stress, en stress som till slut övergick i utmattning.

Jag minns inte en mamma som saknade kärlek till sina barn. Tvärtom. Jag minns en mamma som ville räcka till överallt samtidigt, men som till slut inte hade någonting kvar att ge sig själv.

Det är därför jag ibland ställer mig en tanke som många kanske tycker är provocerande.

Tänk om hon någon kväll hade kunnat sätta sig på balkongen, ta några bloss, känna hur axlarna sjönk och för första gången på länge släppa taget om allt som väntade dagen därpå. Tänk om den där överfulla tvättkorgen, disken i köket och morgondagens måsten för en stund hade slutat skrika efter hennes uppmärksamhet.

Kanske hade hon då orkat lägga sig bredvid oss i soffan och se klart filmen i stället för att halvvägs resa sig för att börja plocka undan. Kanske hade hon skrattat lite mer. Kanske hade hon varit lite mer närvarande. Eller kanske inte.

Det vet jag inte.

Och det är just det som är min poäng.

Ingen kan veta hur min mamma hade påverkats av cannabis. Precis som ingen kan veta hur någon annan människa hade påverkats. Men ändå verkar många vara helt säkra på att svaret måste vara nej. Att tanken i sig är oansvarig. Jag tycker att det är märkligt att vi så tvärsäkert avfärdar en fråga som vi egentligen aldrig har velat diskutera på allvar.

Den accepterade drogen och den förbjudna tanken

Min pappa valde alkoholen.

Jag skriver inte det för att skuldbelägga honom. Alkoholberoende är en sjukdom, inte ett karaktärsdrag. Men jag skriver det därför att hans historia fick mig att fundera över något som fortfarande känns svårt att prata om.

Vad hade egentligen varit bäst för mig som barn?

En pappa som tillbringade kvällarna på krogen och kom hem berusad. Eller en pappa som stannade hemma.

Jag vet att många redan nu vill invända: ”Men cannabis är också en drog.”

Ja, det är den.

Men det är också här jag tycker att diskussionen alltför ofta tar slut innan den ens har börjat. För i stället för att fråga hur olika substanser faktiskt påverkar olika människor, nöjer vi oss med att konstatera att den ena är laglig och den andra inte. Som om lagstiftningen i sig vore ett facit över vad som alltid är bäst för varje individ och varje familj.

Jag önskar inte att min pappa hade blivit beroende av cannabis. Jag önskar att han inte hade behövt fly från verkligheten över huvud taget.

Men jag kan ändå inte låta bli att tänka den förbjudna tanken.

Om valet, i just vår familj, hade stått mellan att pappa gick ut och drack sig berusad flera kvällar i veckan eller att han stannade hemma, lugn och närvarande, hade svaret verkligen varit så självklart som många vill få det att låta?

Jag vet inte.

Och kanske är det just orden ”jag vet inte” som saknas i narkotikadebatten.

Vi är ofta väldigt snabba med att tala om hur människor borde leva. Betydligt mer sällan frågar vi hur de faktiskt lever. Vi fördömer ibland en hypotetisk förälder som kanske skulle använda cannabis för att hantera stress, samtidigt som tusentals barn varje år växer upp i hem där alkohol, psykisk ohälsa, utmattning eller frånvarande föräldrar är en del av vardagen.

Det betyder inte att cannabis är svaret.

Men det borde få oss att ställa en obekväm fråga:

Har vi ibland varit så upptagna av att diskutera vilken drog en människa använder, att vi glömt att diskutera hur barnen faktiskt har det?

När moralen blir viktigare än människan

Jag tror att en del av problemet är att vi alltför ofta blandar ihop moral med vetenskap.

Så fort cannabis nämns hamnar vi snabbt i två läger. Antingen framställs det som en mirakelväxt som kan lösa nästan allt, eller som en samhällsfara som aldrig under några omständigheter kan ha en positiv roll. Båda ytterligheterna gör debatten en otjänst.

Verkligheten är nästan alltid mer komplicerad än så.

Människor reagerar olika på läkemedel. Olika på alkohol. Olika på sömnbrist. Olika på stress. Varför skulle cannabis vara det enda ämnet där vi utgår från att exakt alla påverkas på samma sätt?

Det betyder inte att cannabis är ofarligt. Det är det inte. För vissa människor kan det leda till försämrad koncentration, ökad ångest eller andra problem. För andra kan det innebära att de inte fungerar särskilt bra som föräldrar. Det vore oärligt att påstå något annat.

Men det omvända borde också få sägas högt.

Det finns människor som själva beskriver att de blir lugnare, mindre impulsiva eller mindre stressade av cannabis. Oavsett vad man anser om det borde deras erfarenheter åtminstone få diskuteras. Att lyssna på människors berättelser är inte samma sak som att okritiskt acceptera deras slutsatser. Men att vägra lyssna alls leder sällan till bättre förståelse.

Kanske är det därför debatten så ofta kör fast. Vi är rädda för att en nyanserad diskussion ska uppfattas som ett ställningstagande. Som om varje erkännande av komplexitet automatiskt vore ett försvar av cannabis.

Jag ser det tvärtom.

Ett moget samhälle borde kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att cannabis kan innebära risker. Och att det samtidigt kan finnas människor vars egna upplevelser inte passar in i den svartvita berättelse vi så länge har vant oss vid.

För mig handlar den här krönikan därför inte om att uppmana någon att använda cannabis.

Den handlar om att ifrågasätta varför vissa frågor verkar förbjudna redan innan de har hunnit ställas.

Frågan jag hoppas att vi vågar ställa

Jag har inga enkla svar.

Jag vet inte om cannabis hade gjort min mamma till en lugnare och mer närvarande mamma. Jag vet inte om min pappa hade valt att stanna hemma om alkohol inte hade varit hans sätt att fly från verkligheten. Ingen kan skriva om historien.

Men jag vet hur det kändes att växa upp i ett hem där stress och alkohol tog mer plats än de borde ha gjort.

Och jag vet att den erfarenheten har fått mig att ställa en fråga som jag önskar att fler vågade diskutera utan att reflexmässigt välja sida.

Vad är det egentligen vi vill uppnå?

Om målet är att barn ska växa upp med trygga, kärleksfulla och närvarande föräldrar, borde inte samtalet handla mer om just det än om våra egna moraliska föreställningar om olika substanser? Är det verkligen själva substansen som är det viktigaste, eller är det hur en människa fungerar tillsammans med sina barn?

Det betyder inte att cannabis är rätt väg. För många är det sannolikt inte det. För vissa kan det till och med vara direkt olämpligt. Föräldraskap kräver omdöme, ansvar och förmågan att sätta barnets behov först – oavsett om det handlar om alkohol, cannabis, läkemedel eller något annat som påverkar ens förmåga att vara närvarande.

Men det betyder heller inte att varje människa, varje familj och varje livssituation ser likadan ut.

Kanske är det dags att vi slutar låtsas att alla människor fungerar på exakt samma sätt. Kanske är det dags att vi vågar föra samtal där nyfikenhet väger tyngre än ryggmärgsreflexer, där vi kan hålla flera tankar i huvudet samtidigt och där vi vågar erkänna att verkligheten sällan är svart eller vit.

För den verkligt obekväma frågan är kanske inte om cannabis kan göra vissa människor till bättre föräldrar.

Den verkligt obekväma frågan är varför vi är så rädda för att ens diskutera möjligheten.

För om vi inte vågar ställa frågan kommer vi heller aldrig att kunna besvara den.