För tio år sedan, idag, och tio år framåt.

– Den handlar om stora samhällsfrågor, om våra nära och kära, och djupa principiella moral- och rättsfilosofiska frågor, och existentiella frågor. Alla dessa frågor kommer vi att behöva ta på allvar de kommande tio åren.
Skriver Frans Sporsén i sin första krönika för cannabis i fokus.


Jag föredrar att inte skriva allt för mycket i jagform, men den här frågan är personlig för mig, och en kort introduktion kan vara i sin ordning. För tio år sedan var det en stor aktion i Majorna-Linné, där jag växte upp, mot cannabisrökande ungdomar. Målet var att stoppa ungdomar i ett tidigt skede från ett skenande missbruk. Metoden var att köra ut skräckslagna 16-åringar till arresten, tvinga oss nakna för att se om vi hade gömt droger i röven, sätta oss i förvaring ett tag, och sedan ge oss böter och prickar i registret, så att vi fick lära oss en läxa. Efter det följde möten som skulle rehabilitera oss, som för många bara skapade antipati. Detta väckte inte bara mitt engagemang i cannabisfrågan, utan även för politiken i stort. Jag har efter detta arbetat i flera olika politiska och samhällsinriktade organisationer, och i dessa frågor kommer säkert många av er att inte hålla med mig. Men låt oss i det här forumet fokusera på cannabis, och hur vi formar en politik som ger frihet till de som tar ansvar för den, medicin till de som hjälps av den, och stöd och omsorg till de som behöver det.

För tio år sedan såg synen på cannabis väldigt annorlunda ut. Bejerots paradigm stod stadigt. Scientologer bedrev på uppdrag av Sveriges kommuner okritiserat utbildningar om narkotika på våra skolor. Colorado hade inte legaliserat än, och även om Portugal började visa goda resultat så var den svenska debatten inte särskilt påverkad. Ifrågasatte du politiken blev du stämplad som en pundare, vilket höll seriösa opinionsbildare, politiker, och forskare på armlängds avstånd trots eventuella sympatier. Liberala Ungdomsförbundet hade precis gått i bräschen och röstat för att vara för en legalisering, och reaktionerna höll inte tillbaka.

Annons
Bang & Olufsen

Morgan Johanssons profetia om att Sverige skulle vara drogfritt inom tio år hade inte slagit in, Alliansen tog projektet vidare utan några framgångar. Medan normala och grova narkotikabrott låg relativt stadigt så ökade andelen ringa narkotikabrott enormt, alltså där polisen arresterade folk för eget bruk och innehav. Samtidigt ökade även den narkotikarelaterade dödligheten successivt till de högsta nivåerna i EU.

Folkrörelsen runt cannabis är gammal, men under den här perioden väcktes någonting mer formellt med de sociala mediernas nya infrastruktur. Medborgarrättsrörelse är ett starkt ord, men med tanke på narkotikapolitikens rasistiska grund och dess orättvisa och förtryckande uttryck är det kanske skäligt att använda. Att spåra vad som leder upp till något som detta är komplext, men strax därpå blev frågan så stor i USA att Colorado tog det första steget att legalisera. Johan Svensson, som ihärdigt och sakligt ifrågasatt narkotikapolitiken under en längre tid, skrev nyligen något väldigt träffande om detta på twitter. Jag tror att han har en poäng.

Idag är situationen väldigt förändrad. Påståenden i offentligheten bemöts med fakta, forskare är ute i debatten, och fler politiker har vågat gå ut med att det är dags att se över politiken. I de stora tidningarna skrivs artiklar på löpande band om allt från nya rön, till hur drogkulturen ser ut, och om repressionens offer. Samtalet är på många håll väldigt förändrat både inom intelligentian, i publika samtal, och vid köksborden. Efter att ha drivit den här frågan länge är detta något som gör en hoppfull och rörd.

Samtidigt försöker prohibitionister som socialminister Lena Hallengren stoppa en utredning om politiken verkligen fungerar, med ord som “Vi vill vara restriktiva […] Det är inte bara en fråga om att sitta på fakta och fråga experter”. Morgan Johansson fortsätter sin kamp som justitieminister, men möts nu av motstånd från journalister som sparkar in öppna dörrar med motfrågor som “Är det inte bättre att utreda än att tro saker”. Statsminister Stefan Löfven försöker desperat skylla problemen på ungdomar i Danderyd, och inrikesminister Mikael Damberg undviker debatten så gott som det går genom att bara medverka över video i början av inslaget när SVT:s Sverige Möts sänds.

Som vi har märkt räcker det dock inte med utredningar och evidensbaserad politik. I dagarna fällde även Arbeidarpartiet, Fremskrittspartiet, och Senterpartiet i Norge förslaget om avkriminalisering som hade lagts fram efter just en sådan utredning.

Inom vissa områden inom narkotikapolitiken har vi gjort framsteg för skademinimerande åtgärder, men i många andra fall har repressionen fortsatt öka. Insatserna mot brukare ökar. Utanför festivaler trålfiskar polisen efter blodprov med mobila provtagningsstationer. Grundskolor genomsöks rutinmässigt med hundar, och eleverna tvingas rutinmässigt till urinprov – trots att träffsäkerheten är låg. Den organiserade brottsligheten har vuxit, och våldet på gatorna har blivit mer brutalt. Sverige toppar listor på skjutningar och sprängningar i relation till jämförbara länder, och många av dessa beror på att det helt enkelt är sättet man konkurrerar på narkotikamarknaden. Nyligen kom siffrorna att vi underskattat mängden narkotika som årligen smugglas in i Sverige tiofaldigt, med total upp mot 150 ton. Cannabismarknaden är den största, med estimat i mångmiljardklassen. Avloppsprover och utvärderingarna i ANDTS-strategin visar samma trend; antingen växer bruket enormt eller så har självskattade enkäter varit en tveksam grund för att påstå att Sverige har lågt bruk.

ANDTS-strategin konstaterar att insatser och verksamheter för att begränsa narkotika inte har varit tillräckliga. Regeringen tolkar detta som att det bara behövs mer av samma, men med nyktra ögon kan det inte ses på något annat sätt än ett stort misslyckande. Begreppet folkhälsa reduceras till ett önskat scenario av ett drogfritt samhälle, och utvärderas utefter det, istället för vad politiken ger för resultat för folks hälsa.

Cannabisfrågan är inte endimensionell. Den handlar inte bara om att folk vill få bestämma över sin egen kropp. Att missbrukare skall få stöd. Om ny medicin. Att gängbrottslighetens intäkter ska bli skatteintäkter. Att oskyldiga inte skall behöva dö i blodiga konflikter. Om framtidsutsikten för de som leds in i ung ålder att sälja. Att poliser inte skall lägga sina resurser på att jaga medborgare som bara begår brott mot sig själva. Om socioekonomiska faktorer. Om psykisk ohälsa. Om alternativa medvetandetillstånd och forskningen som börjar träda fram i den psykedeliska renässansen. Om kultur. Om hur vi umgås.

Den handlar om stora samhällsfrågor, om våra nära och kära, och djupa principiella moral- och rättsfilosofiska frågor, och existentiella frågor. Alla dessa frågor kommer vi att behöva ta på allvar de kommande tio åren.

Frågan är så stor, och med så många olika spårade spår att det är svårt att slå an tonen i en inledande text som denna. Alla dessa områden förtjänar fler tecken. Mitt mål med det jag vill skriva här handlar inte om en förhärligande naivitet om påstådda mirakel, att bara skylla på en sida i politiken, eller ett demoniserande av poliskåren som i många fall gör väldigt gott och riskerar sina liv för det. Det är att försöka lyfta olika perspektiv i en fråga där det rör sig väldigt mycket just nu. Seriösa artiklar eller humoristiskt betraktande krönikor, täta av fakta eller utforskande av kulturella uttryck. Det här är inte början på slutet, det är slutet på början för ett omformulerat samhällskontrakt.

Författare