Hoppa till innehåll
Det är Björn Johnsons text hos SvD som är ämnet för denna veckas krönika av Christian Engström, han skriver: ”Men om det inte går att få bort efterfrågan, fungerar det bättre att försöka slå mot utbudet? Det korta svaret är nej.”
– Paradoxalt nog har det visat sig att polisinsatser mot narkotikamarknader ofta leder till ökat våld, skriver narkotikaforskaren Björn Johnson i en debattartikel hos SvD. Metodiskt går han igenom de tre strategier som Sverige har försökt de senaste 50 åren: att slå mot ”partyknarkarna”, att slå mot storkonsumenterna och att slå mot langarna. Och konstaterar att ingen av strategierna har fungerat alls.
Att det finns en stark koppling mellan narkotikamarknaden och de kriminella gängen är alla överens om. Den organiserade brottsligheten drar in miljarder varje år på narkotikaförsäljning. Så mycket pengar kommer alltid att utgöra en stark lockelse, och gör det lätt för gängen att rekrytera nya unga killar i den omfattning som behövs.
– Människor söker sig inte till de illegala våldsamma narkotikamarknaderna för att de vill dö, utan för att de vill tjäna pengar, konstaterar Johnson.
Våldet uppstår som en oundviklig följd. Eftersom det inte finns någon laglig väg för gängen att lösa konflikter och tvister tar de till hot, våld och mord för att upprätthålla kontroll över sina territorier och för hålla konkurrenter borta. Johnson jämför med förbudstiden i USA:
För ungefär hundra år sedan infördes alkoholförbud i flera länder med stark berusningskultur. I USA, det mest kända exemplet, innebar förbudstiden mellan 1920 och 1933 att den organiserade brottsligheten fick ett stort uppsving. Konkurrensen om den illegala alkoholmarknaden ledde till gängkrig och en kraftig ökning av mord och andra våldsbrott. Korruptionen steg när politiker och företrädare för rättsväsendet tog mutor för att se mellan fingrarna med spritsmuggling och lönnkrogar. Alkoholens starka ställning som rusmedel innebar också att förbudet hade låg legitimitet bland medborgarna. Alla de länder som införde alkoholförbud vid denna tid tvingades förr eller senare avskaffa dem.
Men dagens politiker har glömt bort hur försöken med att förbjuda alkohol misslyckades fullständigt. De tror fortfarande att de kan uppnå det narkotikafria samhället genom förbud och straff. Speciellt har många politiker valt att rikta in sig på ”partyknarkare”, alltså personer som lever vanliga ordnade liv, men som använder någon form av narkotika då och då. Men det är en meningslös strategi, skriver Johnson:
Att gå till aktion mot partyknarkandet kan vara politiskt attraktivt, men de som använder narkotika sporadiskt är ganska jämnt spridda i främst den yngre delen av befolkningen. Det handlar om vanliga ungdomar och unga vuxna, där de allra flesta inte får några problem av sin användning. Att spåra upp och lagföra sådana personer är svårt, och risken för den enskilde att åka fast ytterst liten.
Till saken hör också att trots att de sporadiska användarna är många, använder de en liten andel av den totala mängd narkotika som konsumeras i samhället. Forskning om cannabismarknader i Australien och USA har visat att dagligrökare står för uppemot 85 procent av den totala efterfrågan på cannabis, medan personer som använder mer sällan än varje vecka bara står för några enstaka procent.
Vill man komma åt narkotikamarknaden genom att försöka minska efterfrågan, då är det högkonsumenter man måste fokusera på. Det är enklare, skriver Johnson, åtminstone om det handlar om personer med allvarliga narkotikaproblem som ofta redan är kända av polisen. Men det fungerar inte heller:
Problemet här är istället att lagföringar är verkningslösa – personer med beroendeproblem slutar inte använda narkotika bara för att de döms till dagsböter. Detta vet erfarna narkotikapoliser, och därför anser de ofta att sådana personer framför allt bör vara en angelägenhet för sjukvård och socialtjänst, inte för polisen.
Polisinsatser mot personer som använder narkotika har sammanfattningsvis en mycket begränsad potential när det gäller att minska efterfrågan på narkotika. Detta var också den slutsats som drogs i den utvärdering av kriminaliseringen av eget bruk som nyligen presenterades, och som gjorts på uppdrag av ESO, Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi.
Så att försöka få bort efterfrågan på narkotika fungerar inte. Det borde vara uppenbart för alla, även för våra politiker, efter att Sverige har försökt i ett halvsekel och misslyckats. Det säljs betydligt mer cannabis, kokain och andra droger i Sverige idag än när kriget mot narkotikan inleddes för 50 år sedan.
Men om det inte går att få bort efterfrågan, fungerar det bättre att försöka slå mot utbudet? Det korta svaret är nej. Det vet vi också efter att ha försökt i 50 år. Johnson skriver:
Rättsväsendets insatser fokuserar ofta på att försöka minska utbudet av narkotika, alltså tillverkning, smuggling och försäljning på olika nivåer. Dessa insatser kan vara kortsiktigt effektiva, när stora narkotikapartier beslagtas och centrala aktörer slås ut. Problemet är att sådana framgångar driver upp priserna och gör narkotikamarknaden ännu mer attraktiv för kriminella grupperingar.
…
Paradoxalt nog har det visat sig att polisinsatser mot narkotikamarknader ofta leder till ökat våld. När etablerade grupperingar störs eller slås ut stimulerar detta konkurrensen mellan rivaliserande gäng, vilket kan leda till blodiga revirstrider.
…
I Sverige har antalet lagföringar för grova narkotikabrott ökat mycket kraftigt de senaste åren, från 200–350 lagföringar per år under 2010-talet till över 600 lagföringar per år 2021 och 2022. Framgångarna berodde på underrättelseuppgifter som polisen fått tillgång till genom att europeisk polis infiltrerat två krypterade meddelandetjänster, EncroChat och Sky ECC, som var populära bland kriminella. Lagföringarna har lett till ökad konkurrens om narkotikamarknaderna och det är därför knappast någon slump att 2022 och 2023 blivit de hittills mest blodiga åren i de svenska gängkrigen.
Så för att sammanfatta:
- Att slå mot ”partyknarkarna” fungerar inte, för de står ändå bara för en liten del av pengarna.
- Att slå mot högkonsumenter fungerar inte, för de fortsätter efterfråga narkotika även om de blir straffade.
- Att slå mot langarna fungerar inte, för så länge pengarna finns kvar kommer det alltid nya aktörer om de gamla tas av banan. Dessutom leder lyckade polisinsatser till att det blir ännu mer våld mellan olika gäng, inte mindre.
Allt det här vet vi egentligen redan eftersom Sverige (och de flesta andra länder) har försökt med de här tre strategierna under ett par generationers tid, och misslyckats. Men som Johnson påpekar finns det dessutom gott om forskning, både i Sverige och utomlands, som säger precis samma sak.
Det enda vi saknar är politiker som kan ta till sig forskning och erfarenheter och utforma en ny och verklighetsbaserad politik. Tills det händer får vi räkna med att gängvåldet fortsätter på samma sätt som hittills, eller ännu värre.
God fortsättning 2024, eller vad man ska säga.
…Läs Björn Johnsons debattartikel I våldets spår: dags för en ny syn på droger?
