Hoppa till innehåll
Sverige kan vara på väg mot ett regeringsskifte. Men för den som hoppats på en ny narkotikapolitik är valresultatet knappast någon revolution. Trots rekordhög narkotikadödlighet, växande svarta marknader och återkommande kritik mot kriminaliseringen tycks de stora partierna fortfarande vara överens om det viktigaste: den svenska förbudslinjen ska bestå.
Rösterna är ännu inte färdigräknade, men det preliminära valresultatet pekar mot ett mycket jämnt parlamentariskt läge.
Enligt den preliminära mandatfördelningen får Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet tillsammans 176 mandat. Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna får sammanlagt 173.
Om resultatet står sig kan Sverige få en ny regering. Men vilka partier som faktiskt ska ingå i den – och vilken politik de kan enas om – är långt ifrån avgjort.
När det gäller narkotikapolitiken är en annan fråga minst lika relevant:
Kommer ett regeringsskifte verkligen att innebära någon större förändring?
Svaret är i nuläget: förmodligen inte.
Olika partier – samma grundläggande linje
Svenska partier kan bråka om straff, vård, förebyggande insatser och polisens resurser. Men när diskussionen närmar sig legalisering eller en genomgripande förändring av narkotikapolitiken blir skillnaderna snabbt mindre.
Socialdemokraterna säger uttryckligen nej till både legalisering och avkriminalisering av samtliga förbjudna droger. Partiet vill att Sverige ska behålla en restriktiv narkotikapolitik och talar om en nollvision mot öppna drogscener.
Vänsterpartiet vill lägga större vikt vid vård, sociala insatser och de förhållanden som gör människor sårbara för beroende. Samtidigt avvisar partiet legalisering och anser att tillverkning, försäljning och innehav ska fortsätta vara olagligt.
Centerpartiet säger också nej till legalisering av cannabis. Däremot beslutade partiet på sin stämma 2025 att verka för att avkriminalisera förekomsten av narkotika i kroppen. Det betyder att själva bruket inte längre skulle vara straffbart, medan innehav, försäljning och tillverkning fortfarande kan förbli förbjudet.
Miljöpartiet har drivit på för en mer kunskapsbaserad politik, fler skadebegränsande insatser och en förutsättningslös utvärdering av narkotikastrafflagen. Men inte heller där finns något tydligt mandat för en reglerad cannabismarknad.
Ett nytt regeringsunderlag skulle alltså kunna öppna för en försiktig förflyttning från straff till vård. Det är däremot svårt att se stöd för en större cannabisreform.
Avkriminalisering är inte legalisering
Den svenska debatten lider fortfarande av att helt olika reformer blandas ihop.
Att avkriminalisera eget bruk innebär inte att narkotika blir lagligt att sälja i butiker. Det innebär inte heller att staten börjar marknadsföra cannabis eller att vem som helst får sälja vilka produkter som helst.
Avkriminalisering betyder i huvudsak att människor inte straffas enbart för att de har använt en förbjuden substans. Produktion, smuggling och försäljning kan samtidigt fortsätta vara kriminaliserade.
Legalisering eller reglering går längre. Då skapas lagliga regler för exempelvis produktion, åldersgränser, försäljning, innehåll och beskattning.
Trots denna tydliga skillnad framställs avkriminalisering fortfarande ofta som första steget mot fri narkotika. Det gör en seriös diskussion nästan omöjlig.
Den som föreslår att en beroendesjuk människa ska mötas av vård i stället för böter behöver inte vara för legalisering. Den som vill utvärdera kriminaliseringen påstår inte automatiskt att droger är ofarliga.
Ändå behandlas frågorna ofta som om de vore samma sak.
Sverige vill inte undersöka sin mest omstridda lag
Sedan 1988 är eget bruk av narkotika kriminaliserat i Sverige. Sedan 1993 finns fängelse i straffskalan, vilket bland annat har gjort det möjligt för polisen att använda urin- och blodprov för att bevisa bruk.
Lagen har haft en närmast symbolisk ställning i svensk narkotikapolitik. Förespråkarna menar att den markerar samhällets tydliga motstånd mot narkotika och kan avskräcka framför allt unga från att börja använda droger.
Kritiker menar att kriminaliseringen skapar rädsla, stigma och ett större avstånd till vården. De ifrågasätter också om polisens resurser ska användas till att jaga och provta människor för eget bruk i stället för att riktas mot den organiserade handeln.
Trots att lagen funnits i snart fyra decennier har svenska regeringar varit ovilliga att låta en statlig utredning förutsättningslöst granska om kriminaliseringen har uppnått sitt syfte – och vilka negativa konsekvenser den kan ha fått.
Det är märkligt.
Om lagen fungerar borde en oberoende utvärdering kunna visa det. Om den inte fungerar borde vi vilja veta det.
Att vägra undersöka en politisk åtgärd är inte ett tecken på övertygelse. Det är ett tecken på osäkerhet.
Patienterna är nästan osynliga
Medicinsk cannabis hamnade inte heller högt på dagordningen under valrörelsen.
Det är anmärkningsvärt eftersom svenska patienter fortfarande vittnar om höga kostnader, begränsad tillgång och stora regionala skillnader. Många upplever att möjligheten att få behandling beror mer på vilken läkare de träffar och var de bor än på deras medicinska behov.
Samtidigt förändras omvärlden snabbt. Allt fler länder har byggt ut sina program för medicinsk cannabis, och ny forskning publiceras löpande om cannabinoider vid bland annat smärta, epilepsi, illamående och palliativ vård.
Det betyder inte att cannabis är rätt behandling för alla. Det betyder inte heller att evidensen är lika stark för alla diagnoser och produkter.
Men det borde åtminstone innebära att svenska patienter får en saklig och medicinsk bedömning – inte ett system som fortfarande påverkas av samma stigma som omgärdar rekreationellt cannabisbruk.
I stället tycks frågan politiskt ha placerats i ett väntrum där nästan ingen vill ta ansvar.
Förbudet har inte tagit bort marknaden
De svenska partiernas hårda retorik måste också ställas mot ett uppenbart faktum: narkotikamarknaden är fortfarande omfattande.
Cannabis, kokain, amfetamin och andra substanser säljs varje dag över hela landet. Köpare kan beställa narkotika via krypterade appar och nätmarknader, medan kriminella nätverk kontrollerar produktion och distribution.
Den som säljer behöver inte följa någon åldersgräns. Produkterna behöver inte innehållsdeklareras eller kvalitetstestas. Styrkan är okänd och skatten går inte till vård, prevention eller behandling.
Hela marknaden har överlämnats till kriminella aktörer.
Ändå beskrivs ofta varje diskussion om reglering som ett hot mot folkhälsan, medan den oreglerade verklighet som redan existerar behandlas som om den vore ett acceptabelt normaltillstånd.
Att säga att något är förbjudet är inte samma sak som att ha kontroll över det.
Vad kan faktiskt förändras?
Om det preliminära valresultatet står sig finns en möjlighet till vissa förändringar.
Centerpartiets ställningstagande om narkotika i kroppen skulle tillsammans med mer reforminriktade delar av Miljöpartiet och Vänsterpartiet kunna skapa ett större tryck för att utvärdera kriminaliseringen av eget bruk.
En ny regering skulle också kunna prioritera naloxon, beroendevård, sprututbyten, lågtröskelmottagningar och andra skadebegränsande insatser högre.
Men Socialdemokraternas tydliga motstånd mot avkriminalisering blir ett stort hinder. Partiet är överlägset störst i det möjliga regeringsunderlaget och har gått till val på en fortsatt restriktiv linje.
Centerpartiet och Vänsterpartiet står dessutom långt ifrån varandra i flera andra centrala frågor. Det är därför inte ens säkert att narkotikapolitiken får någon större plats i kommande förhandlingar.
Den mest sannolika utvecklingen är enstaka satsningar på vård och prevention – medan själva grunden för politiken lämnas orörd.
Nya ministrar, samma rädsla?
Sverige kan alltså få en ny statsminister och nya ministrar utan att få en ny narkotikapolitik.
Det säger något om hur djupt den svenska modellen sitter. Nollvisionen och kriminaliseringen behandlas inte längre bara som politiska verktyg. De har blivit en del av den svenska självbilden.
Den som ifrågasätter om politiken fungerar anklagas lätt för att vilja normalisera droger. Den som vill utreda en lag misstänkliggörs som förespråkare för legalisering. Den som talar om medicinsk cannabis tvingas ofta först försäkra omvärlden om att cannabis minsann inte är ofarligt.
Men en politik blir inte framgångsrik bara för att dess avsikt är god.
Den måste också bedömas efter sina resultat.
Efter valet borde frågan därför inte bara vara vilket block som får bilda regering. Frågan borde vara om någon regering är beredd att granska den svenska narkotikapolitiken utan att på förhand bestämma vilket svar som får komma fram.
Annars får Sverige kanske ett maktskifte.
Men människor som använder droger, lever med beroende eller behöver medicinsk cannabis kommer sannolikt att möta samma system som tidigare.
Källor: Valmyndigheten, Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Alkohol & Narkotikas valspecial samt SVT Nyheter.
