Hoppa till innehåll
– Du röker Marlboro Red. Det här klarar du också, flåsade min vän Justin medan han räckte över sin glaspipa.
Jag famlade i mörkret under läktaren tills jag hittade tändaren och tog ett djupt andetag. Jag var 17 år och hade till slut bestämt mig för att bli hög för första gången.
Mina vänner hade börjat experimentera med cannabis långt före mig, men jag var en sen nybörjare. Det var inte för att jag trodde på allt vi matades med under D.A.R.E.-lektionerna i skolan. Jag visste bara väldigt lite om cannabis.
Mina föräldrars enda drog var alkohol, och den hade jag fortfarande inte lärt mig att uppskatta. Däremot hade jag sett mina vänner ligga dubbelvikta av skratt under våra campingturer längs Montanas floder, utan att något farligt någonsin verkade hända. Till slut kände jag att det var dags att prova själv.
En plan under läktaren
Trots att jag rökte cigaretter var jag annars en ganska typisk hippie och miljövän under gymnasietiden. Jag återvann, åt ekologiskt, sparade på vatten och undvek stora företags skönhetsprodukter. Jag älskade naturen, jag älskade djur – och jag ville göra så lite skada som möjligt.
Tack vare en cool barnvakt som hette Jessica fick jag upp ögonen för djurrättsorganisationer och blev vegetarian redan i åttonde klass. När jag var 16 var jag betalande medlem i PETA, och på min Honda Accord från 1983 satt dekaler med budskap som ”Råttor har också rättigheter!” och ”Bojkotta Procter & Gamble!”.
Så vitt jag visste skulle ett enda tillfälle med cannabis inte skada Moder Jord. Därför bestämde jag mig för att göra en hel kväll av det tillsammans med mina två nära vänner Jamie och Justin, som redan hade betydligt mer erfarenhet.
Justin skulle hämta mig i sin beige Toyota 4Runner. Jag bad honom att, för en gångs skull, inte spela Snoop Dogg eller Nirvana, och vi enades i stället om Phish. Sedan skulle vi bara köra runt tills jag kände mig redo.
Kanske skulle vi gå på konserten i sporthallen. Kanske åka upp till Peet’s Hill och se solen gå ner. Eller kanske äta på Tom’s Green Grill. Kvällen fick helt enkelt visa vart den tog oss.
Eftersom jag i hemlighet var förälskad i Jamie tog jag på mig min finaste turkosblå T-shirt tillsammans med ett par avklippta Levi’s-shorts. Det var juni och, som vanligt, gick jag barfota. Kvällen var varm och fylld av den där pirriga känslan som fortfarande infinner sig varje vår – löftet om att något nytt kan hända.
Jag hade nästan alltid roligt med de här två. De fick mig att skratta med sina barnsliga men samtidigt smarta upptåg. Det var killarna som gömde en över en meter hög bong, spraymålad grön och döpt till ”Billy Ray Cyprus Hill”, i det höga gräset vid Cameron Bridge. Det var också de som introducerade mig för Grateful Shed, där vi köpte batikfärgade badkläder och smycken gjorda av hampafrön.
Framför allt litade jag på dem.
Jamie och Justin lovade att ta hand om mig. Jag fick dem att svära på att de inte skulle låta mig röka för mycket eller för lite – och framför allt att de inte skulle låta mig göra bort mig. De lovade högtidligt att de kände mina gränser och skulle se till att jag både hade roligt och kände mig trygg.
Det var så jag hamnade under läktaren på Montana State Universitys fotbollsstadion.
Jag satte pipan mot läpparna, tände tändaren, hörde det karakteristiska fräsandet när cannabisen tog fyr och drog in röken. Känslan av rök i halsen och lungorna var inte helt främmande, men smaken var något helt nytt.
Jag andades ut och började hosta medan jag kisade mot mina vänners ansikten i mörkret för att se deras reaktion.
De skrattade, och Jamie frågade om jag mådde bra.
Efter några bloss till mådde jag mer än bra.
Jag var lycklig.
Jag skrattade.
Och jag var vrålhungrig.
Munchiesen tar över
Jag sa till killarna att det var extremt viktigt att vi skaffade snabbmat direkt. Jag behövde pommes frites. Omedelbart.
Vi körde tvärs över stan till McDonald’s och Justin började svänga mot drive-through.
– Nej, nej! utbrast jag. Vi måste gå in!
– Men du är ju barfota, sa Justin och skrattade.
– Det kommer de inte ens att märka. Skynda dig!
Mina vänner tittade på varandra, ryckte på axlarna och började skratta. Justin skakade på huvudet, parkerade bilen och vi gick in.
Restaurangen var nästan tom. Endast en man satt vid ett bord i hörnet och åt Chicken McNuggets. Den välbekanta doften av frityrolja låg tung i luften.
– Herregud, jag är så hungrig, sa jag när vi slog oss ner i ett bås. Jag skulle kunna äta en häst.
– Det var inte särskilt snällt sagt av vår lilla djurrättsaktivist, svarade Jamie med ett leende som fick mitt hjärta att smälta.
Herregud, vad söt han var.
Och snäll.
Och rolig.
Kanske var jag kär i honom.
Eller så var jag bara väldigt hungrig.
– Det är bara ett uttryck, sa jag. Och varför är jag så torr i munnen?
Jag försökte hålla mig för skratt medan Justin satt mitt emot mig och gjorde fåniga miner. Han visste precis hur han skulle få mig att bryta ihop.
Det tog ungefär fem sekunder.
– Sluta! Jag måste flytta på mig, fick jag fram mellan skrattsalvorna och hoppade över till platsen bredvid Justin så att jag nu satt mitt emot Jamie. Det är mycket roligare härifrån.
– Va? sa Jamie innan även han började skratta så mycket att han började hosta.
När han torkat tårarna ur ögonen frågade han:
– Varför sitter vi bara här? Jag går och beställer. Vill du ha det vanliga, KT?
Mitt ”vanliga” på McDonald’s var två cheeseburgare utan kött och ett glas vatten.
Det hade blivit ett stående skämt bland mina vänner. De älskade att höra den förvirrade personen bakom kassan säga:
– Ursäkta… två cheeseburgare… utan kött?
Men just den här kvällen hände något oväntat.
Plötsligt fick jag ett enormt sug efter en cheeseburgare. Med köttet kvar.
Det var den starkaste matlust jag någonsin hade känt.
Jag ville ha en cheeseburgare.
Och jag tänkte äta en.
Det fanns bara ett problem.
Om Jamie och Justin såg mig skulle de reta mig i all evighet. Ingen skulle ta mitt val att vara vegetarian på allvar längre. Jag skulle bli den där fejkvegetarianen som gav djurrättsaktivister dåligt rykte.
Det fanns bara en lösning.
– Nej, sitt ni kvar, sa jag. Jag bjuder.
Jag gick fram till kassan och försökte se så avslappnad ut som möjligt medan jag distraherades av ljuden från drive-through-fönstret.
Jag hälsade på kvinnan bakom disken och beställde tre stora pommes frites, tre glas vatten…
…och en cheeseburgare.
Bara ordet fick det att vattnas i munnen, vilket var en lättnad eftersom jag vid det laget var torr i munnen som sandpapper.
Maten kom snabbt.
Jag stirrade ner på brickan.
Jag kunde nästan känna smaken av den smälta osten, det saftiga köttet och den syrliga ketchupen.
Jag stod där så länge att kvinnan bakom disken kom tillbaka och frågade om något var fel.
Det fick mig att vakna till.
Jag kastade en snabb blick mot Jamie och Justin.
De var djupt inne i ett samtal och tittade inte ens åt mitt håll.
Jag tog brickan, smög runt hörnet och slog mig ner vid ett bord bakom en stor plastväxt.
Bladen skymde mig från deras blickar.
Nu var jag säker.
Jag tryckte in cheeseburgaren i munnen och försökte njuta av varje tugga.
Herregud.
Det var det godaste jag någonsin hade ätit.
Den smakade precis som jag hade hoppats – och ännu bättre.
Jag slöt ögonen och tuggade lyckligt.
Jag kunde ju alltid börja vara vegetarian igen dagen efter.
Ingen behövde få veta.
Då hörde jag Justins röst.
– Ser du det där?
Jag tittade upp.
Justin stod på andra sidan restaurangen och pekade rakt mot mig samtidigt som han viftade åt Jamie att titta. Han skrattade så mycket att han knappt kunde stå upp.
– KT äter kött!
Historien som aldrig dog
Jag önskar att jag kunde berätta hur resten av kvällen blev.
Det enda jag minns är att Jamie och Justin retade mig oavbrutet – resten av kvällen och långt in på nästa vecka.
När skoldagen kom hade i princip hela skolan redan hört talas om mitt lilla snedsteg.
Det är tydligen vad som händer när man är känd som den hängivna vegetarianen och blir påkommen med att gömma sig bakom en plastväxt medan man äter en cheeseburgare från McDonald’s.
Men det gjorde egentligen ingenting.
Jag återgick både till att vara vegetarian och till att röka cannabis.
Och med tiden blev jag bättre på båda.
Lite senare tog Jamie och Justin med mig till Grateful Shed, där jag köpte min allra första pipa. Den var formad som en fisk, och jag använde den under hela universitetstiden – ända tills den beslagtogs av tullen på väg till Mexiko.
Det var länge sedan nu.
Men hemma i Montana finns det fortfarande människor som minns mig som den barfotagående vegetarianen som blev så hög att hon åt en cheeseburgare från McDonald’s.
Läs originalartikeln här!
