Hoppa till innehåll
Strömmer, Jomshof, Elofsson och Blom debatterade i veckan på DN. Christian Engström svarar och skriver: ”För vi vet alldeles säkert att fler domar för ringa narkotikabrott inte leder till att det klaras upp fler grova brott.”
Regeringen satsar på hårdare straff för att komma åt den skenande gängkriminaliteten, och det är rimligt i sig. Men att regeringen låter polisen prioritera att jaga vanliga narkotikaköpare istället för att fokusera på de grova gängbrottslingarna, det är ren idioti. Det riskerar att fylla upp det redan överbelastade rättsväsendet med bagatellmål, så att ännu mindre resurser blir kvar till att bekämpa den systemhotande organiserade brottsligheten.
I veckan publicerade Gunnar Strömmer (M), Richard Jomshof (SD), Torsten Elofsson (KD) och Juno Blom (L) en gemensam debattartikel där huvudbudskapet var hårdare straff:
Dagens påföljder möter inte den verklighet vi lever i. De ger inte samhället tillräckligt skydd mot farliga brottslingar och tillgodoser inte brottsoffers rätt till upprättelse.
Så långt kan man hålla med. Hårdare straff är antagligen helt nödvändigt när det gäller de grova våldsbrotten som har blivit vardagsmat i gängkrigens Sverige. Men ska det vara någon vits med hårdare straff måste polisen lyckas ta fast de skyldiga gärningsmännen. Då måste polisen prioritera de allvarliga och systemhotande brotten.
Men tyvärr tycks både polisens och regeringens plan vara att slösa ännu mer resurser på den meningslösa jakten på fredliga narkotikabrukare, som inte på något sätt är en fara för sin omgivning. Den 1 juli i år höjdes straffet för den som ger en joint till en kompis till sex månaders fängelse, och det blev straffbart att ens försöka få tag på narkotika även om man inte lyckas.
Den hårdare jakten på brukare kommer i slutändan bara gynna gängen. De kan fortsätta sin systemhotande brottslighet medan polisen och resten av rättsväsendet ägnar sig åt vanliga svenssons som tagit en joint i hemmet eller en lina på krogen.
En artikel i Sundsvalls Tidning visar vad som är på väg att hända. Själva artikeln är låst, men det räcker med rubrik och inledning:
Polisen rasar mot festknarkarna – hotar med hårdare tag
Gängen riskerar att bita sig fast i Sundsvall. Nu är polisen beredd att sätta hårt mot hårt för att stoppa vardagsknarkandet bland vanligt folk.
– Vi vill ertappa så många som möjligt, säger Hans Björner som är tillförordnad chef för länets polis.
Det är en tydlig varning från polisen. Från den första juli har det skett en rad lagskärpningar i syfte att klämma åt gängbrottsligheten och polisen tvekar inte att använda dem på festknarkarna i Sundsvall.
Den sista meningen säger allt. Regeringen har gjort ett antal lagskärpningar med syfte att klämma åt gängbrottsligheten. Fine, jättebra så långt. Men chefen för polisen i Sundsvall verkar tycka att det är lite jobbigt att försöka lagföra grovt gängkriminella. Så han tvekar inte att använda sina nya befogenheter på ”festknarkare” istället.
Sundsvallspolisens strategi kommer säkert se bra ut i statistiken. Om polisen fokuserar på att ertappa så många ”vardagsknarkande” människor som möjligt, kommer de säkert kunna rapportera in fler ”uppklarade” ringa narkotikabrott. Men vare sig polisen eller domstolarna har obegränsat med resurser. All tid som läggs på att jaga brukare är tid som inte läggs på att bekämpa gängbrottsligheten, eller lösa andra brott med offer.
Hur kan polischefen i Sundsvall tycka att ”vardagsknarkare” är en rimlig prioritering, när det sker dödsskjutningar över hela Sverige som sägs ha kopplingar till den organiserade brottsligheten i Sundsvall?
För vi vet alldeles säkert att fler domar för ringa narkotikabrott inte leder till att det klaras upp fler grova brott. Jag har visat det här diagrammet många gånger tidigare, men här är det igen:
Polisen sätter fast och straffar tio gånger så många människor för ringa narkotikabrott idag jämfört med för 30 år sedan. Men det har inte skett någon ökning alls av hur många som fälls för grova narkotikabrott. Och det har definitivt inte blivit bättre uppklarning på mord, utpressning eller bedrägerier. Tvärtom, det vet vi alla.
Sverige är landet där mördare går fria, men där det alltid finns polisresurser om det doftar lite cannabis någonstans. Och varken regeringen eller Sverigedemokraterna verkar ha något att invända mot att polisen väljer att samla kissprover från ungdomar istället för att försöka klara upp brott med offer.
Den 1 juli gjorde regeringen det till ett brott att bara fråga en kompis om hen vet var man kan köpa lite cannabis (försök till ringa narkotikabrott). Och sex månaders fängelse om kompisen svarar (medhjälp till narkotikaförsäljning).
Hur alla dessa nya ”brottslingar” ska få plats i våra redan överfulla fängelser har varken regeringspartierna eller Sverigedemokraterna givit något svar på. Eller hur de redan överbelastade domstolarna ska hinna med alla de nya bagatellmålen. Eller vad det är för bra med att vanliga skötsamma ungdomar som delat med sig av en joint får dela fängelsecell med yrkeskriminella i ett halvår.
Så tyvärr verkar det osannolikt att polisen i Sundsvall får den tillrättavisning av regeringen som den förtjänar. Tycker de att det är bekvämare att jaga narkotikabrukare än tungt kriminella lär de få fortsätta med det. Och skjutningarna och sprängningarna lär fortsätta även de.
De gängkriminella i Sundsvall har ingenting att frukta från vare sig polis eller regering.
