Hoppa till innehåll
Cannabis är sedan länge en del av Sverige, men behandlas fortfarande som ett hypotetiskt hot. Samtidigt har omvärlden samlat erfarenheter som Sverige konsekvent väljer att bortse från. Författaren Johan Wicklén samtalade i Morgonpasset i P3 om varför tystnaden inte längre är ett hållbart alternativ.
Cannabis är den mest använda illegala drogen i Sverige idag. Det är också den drog som förändras snabbast politiskt, kulturellt och ekonomiskt i omvärlden. I sin nya bok Du gröna nya värld och i ett samtal i Morgonpasset i P3 beskriver SVT-journalisten Johan Wicklén varför Sverige inte längre kan undvika frågan. Även om en svensk legalisering antagligen ligger långt bort.
Johan Wicklén själv säger inte att Sverige borde legalisera cannabis. Han är en journalist som vill beskriva vad som händer. Inte en aktivist som vill driva en viss linje. Men han menar med eftertryck att vi måste bli bättre på att prata om frågan.
Cannabis är redan en del av det svenska samhället. Det är den mest använda illegala drogen, den finns i alla samhällsskikt och den utgör en stabil inkomstkälla för den organiserade brottsligheten. Trots det behandlas frågan om cannabis i Sverige fortfarande som om den vore hypotetisk, snarare än som ett existerande samhällsproblem.
”Vi ska inte släppa in en drog till i samhället” säger legaliseringsmotståndare ofta. Som om cannabis inte redan finns i Sverige, utan var något nyuppfunnet som gick att trolla bort med förbud.
Samtidigt har stora delar av västvärlden gått vidare och prövat olika former av legalisering och reglering. Enligt Johan Wicklén är det inte längre rimligt att Sverige fortsätter att undvika frågan. Nu finns det erfarenheter från andra länder som vi kan analysera. Då behöver vi inte gissa.
Sveriges strikta narkotikapolitik framställs ofta som ett medvetet och kunskapsbaserat undantag, där vi har valt en annan linje än länderna som legaliserar. Men i praktiken handlar det snarare om passivitet, menar Wicklén. Om Sverige verkligen besatt en unik insikt om cannabisens farlighet, då borde det ju bara vara att förklara det med välunderbyggda argument. Att det inte sker tyder på att förbudet idag upprätthålls mer av tradition än av evidens.
Wicklén beskriver hur politiken präglas av ”strategisk okunskap”. Politikerna är inte dåligt pålästa för att de är dumma eller lata, utan på grund av en aktiv ovilja att ta till sig kunskap som riskerar att utmana rådande linje.
De problem med legalisering som ofta lyfts fram i den svenska debatten kommer i hög grad från extremt kommersiella modeller, framför allt Kalifornien. Där har marknaden tillåtits expandera aggressivt med reklam och starka produkter, och så mycket byråkrati och skatter att mycket av den illegala marknaden finns kvar. De exemplen används ofta som argument, trots att de inte är representativa för alla legaliseringsmodeller.
Länder som Kanada och Tyskland visar att det är fullt möjligt att legalisera cannabis på ett nedtonat, reglerat och folkhälsoorienterat sätt utan att konsumtionen exploderar.
Oron för ökat bruk bland minderåriga är en av de viktigaste invändningarna mot legalisering. Men dessbättre visar statistiken att bruket bland unga inte ökar när lagarna blir mer tillåtande.
I länder och stater där cannabis legaliserats har användningen bland de yngsta stått stilla, eller till och med minskat. Wicklén pekar på att cannabis förlorat sin rebelliska laddning när det blivit lagligt, och att en del av lockelsen för unga därmed försvunnit. En reglerad marknad med åldersgränser och kontroll kan i praktiken vara ett starkare skydd än dagens illegala system, där langare aldrig frågar om legg.
Risken för ökade hälsoproblem på lång sikt är något annat som motståndare till legalisering ofta framhåller. Wicklén understryker att det är risker som måste tas på allvar, men också att de ännu är osäkra och svåra att isolera. Samtidigt accepteras betydande och välkända skador från alkohol, en substans som är laglig men hårt reglerad. Det framstår därför som inkonsekvent att avfärda cannabisreglering som omöjlig, när samhället redan hanterar mer skadliga substanser genom kontroll snarare än förbud.
Samtidigt är den organiserade brottslighetens koppling till cannabisförbudet svår att bortse ifrån. Cannabis fungerar i dag som en basinkomst för kriminella nätverk och bidrar till att finansiera det gängvåld som präglar Sverige. Att hävda att cannabisförsäljningen är ett marginellt problem är inte trovärdigt. Även om en legalisering inte skulle lösa alla problem med gängkriminaliteten, skulle den slå undan en av gängens mest stabila inkomstkällor, och minska kontaktytorna mellan unga brukare och kriminella miljöer.
Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi att hålla fast vid ett förbud som varken eliminerar användning eller skyddar unga. Eller så tar vi ansvar för den verklighet som redan existerar. Wickléns genomgång av internationella erfarenheter visar att legalisering inte är riskfri, men att riskerna går att hantera genom medveten politisk styrning.
Att vägra diskutera frågan är i sig ett politiskt beslut. Men det är ett beslut som lämnar marknaden i händerna på kriminella, och fråntar samhället möjligheten att sätta ramar, ta ansvar och minska skador.
Reglerad legalisering av cannabis är inte ett radikalt experiment, utan ett rationellt alternativ för att hantera problem som Sverige redan lever med.
– Så borde Sverige legalisera? Den frågan tycker inte Wicklén att det är hans jobb som journalist att svara på. Var och en får bilda sin egen uppfattning.
Men vi kan helhjärtat hålla med Johan Wicklén om att debatten om Sveriges narkotikapolitik skulle må bra av att föras på en högre kunskapsmässig nivå. Boken Du gröna nya värld är ett värdefullt och välkommet bidrag till det kunskapslyftet.
…
Länkar:
- Samtal med Johan Wicklén i Morgonpasset i P3 (audio 30 min)
- Boken Du gröna nya värld
- Cannabis i Fokus på releasepartyt för Du gröna nya värld (video 3 min)
