Medicinsk cannabis i stället för livsfarliga läkemedel

Säkrare vägar och konsekvenserna av minskad läkemedelssubvention i Sverige

I svensk primärvård förskrivs i dag läkemedel mot smärta i mycket stor omfattning – ibland på ett sätt som av kritiker beskrivs som slentrianmässigt och otillräckligt individanpassat. Samtidigt växer frågan om varför medicinsk cannabis inte tillåts som ett tidigare behandlingsalternativ, trots att patienter ofta först måste genomgå behandlingar med betydande risker. Särskilt gäller detta läkemedel som gabapentinoider, vilka trots dokumenterade risker fortsätter att vara en del av standardbehandling vid exempelvis nervsmärta.

Dessa läkemedel är inte ofarliga. Forskning visar att gabapentinoider kan öka risken för dödlig förgiftning, särskilt i kombination med opioider som morfin eller kodein – en kombination som förekommer i klinisk praxis. Trots detta är det inte alltid som förskrivningen i tillräcklig grad tar hänsyn till kontraindikationer, samsjuklighet eller patientens totala riskprofil.

Samtidigt finns ett systemfel: i Sverige krävs det ofta att patienter har genomgått – och i praktiken “misslyckats med” – behandling med dessa läkemedel innan de ens kan bli aktuella för alternativa behandlingar som medicinsk cannabis. Det innebär att patienter i vissa fall först måste exponeras för läkemedel med potentiellt livshotande biverkningar innan de får tillgång till andra alternativ.

Riskerna med etablerade smärtläkemedel

Gabapentinoider och opioider används ofta vid långvarig smärta, men deras biverkningsprofil är omfattande. Förutom den ökade risken för dödlig förgiftning kan patienter drabbas av:

• Yrsel och dåsighet
• Balansproblem och fallrisk
• Förvirring och hallucinationer
• Andningsdepression (livshotande)
• Vätskeansamling och smärtsamma svullnader
• Krampanfall

I många fall är biverkningarna så allvarliga att patienter tvingas sjukskriva sig – inte på grund av sin smärta, utan på grund av läkemedlen i sig. Det väcker frågor om huruvida nuvarande behandlingsstrategier alltid är försvarbara ur ett patientsäkerhetsperspektiv.

Cannabinoidbaserade läkemedel – ett alternativ som kommer sent

Mot denna bakgrund lyfts cannabinoidbaserade läkemedel allt oftare fram som ett alternativ. Dessa behandlingar har i vissa fall visat likvärdig smärtlindrande effekt, särskilt vid neuropatisk smärta, men med en annan riskprofil och betydligt lägre risk för dödlig överdos.

Trots detta används medicinsk cannabis restriktivt i Sverige. Regelverket innebär att läkare sällan kan förskriva behandlingen utan att patienten först har testat en rad andra läkemedel – inklusive just gabapentinoider.

Kritiker menar att detta är bakvänt: i stället för att prioritera säkrare alternativ först, tvingas patienter ta större risker innan de får tillgång till potentiellt mindre farliga behandlingar.

Klinisk verklighet och förändringsarbete

Vid Aurea Care arbetar man aktivt för att förändra denna ordning. Kliniken menar att patienter borde kunna få tillgång till medicinsk cannabis utan att först behöva genomgå behandlingar som kan innebära betydande risker.

Verksamhetschefen på Aurea Care uttrycker problematiken så här:

”Detta är läkemedel (gabapentinoider) som ingår under rekommenderade behandling för nervsmärta via primärvården, som behöver beprövas av patienter innan en cannabisbehandling kan erbjudas för smärtproblematiken”

Detta krav innebär i praktiken att patienter måste utsättas för läkemedel som kan öka risken för dödlig förgiftning, innan de får möjlighet att prova ett alternativ som i många fall kan vara säkrare.

Frågan som väcks är därför: varför inte tillåta medicinsk cannabis som ett tidigare behandlingsalternativ – i stället för en sista utväg?

Högkostnadsskyddet och Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV)

Samtidigt som denna medicinska diskussion pågår sker förändringar i det ekonomiska systemet. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) har beslutat eller överväger att ta bort subventionen för flera läkemedel inom högkostnadsskyddet.

Detta inkluderar bland annat hormonbehandlingar, laxerande läkemedel och i vissa fall behandlingar kopplade till medicinsk cannabis. När läkemedel tas bort från högkostnadsskyddet ökar patienternas kostnader kraftigt – vilket riskerar att göra behandlingar oåtkomliga.

En ojämnt fördelad börda – kvinnor drabbas hårdare

Konsekvenserna av dessa förändringar är inte jämnt fördelade. Kvinnor drabbas i större utsträckning, både ekonomiskt och medicinskt.

Hormonplåster och hormonsprayer används främst av kvinnor, exempelvis vid klimakteriebesvär. När dessa läkemedel förlorar sin subvention innebär det ökade kostnader och risk för försämrad hälsa och livskvalitet.

Även andra läkemedel, såsom laxerande behandlingar, påverkar grupper som redan har stora vårdbehov. Tillsammans med begränsad tillgång till alternativa behandlingar förstärks ojämlikheten i vården.

Brist på konsekvensanalyser

En central invändning i debatten är att förändringar i subventioner och behandlingsriktlinjer inte alltid föregås av tillräckligt djupgående konsekvensanalyser.

Att enbart bedöma kostnadseffektivitet räcker inte. Beslutsfattare måste också analysera:

• Risker med alternativa behandlingar
• Patienters verkliga behandlingsmöjligheter
• Socioekonomiska effekter
• Skillnader mellan olika patientgrupper, inklusive kön

Om ett läkemedel tas bort och ersätts av ett billigare men farligare alternativ kan resultatet bli högre kostnader på sikt – både i form av vårdbehov och mänskligt lidande.

Vägen framåt

Sverige står inför ett vägval i synen på smärtbehandling och läkemedelspolitik. Några centrala frågor behöver adresseras:

• Ska patienter behöva riskera allvarliga biverkningar för att kvalificera sig för alternativa behandlingar?
• Bör säkrare behandlingsalternativ, såsom cannabinoidbaserade läkemedel, kunna användas tidigare i vårdkedjan?
• Hur säkerställs att förändringar i högkostnadsskyddet inte ökar ojämlikheten i vården?

Det finns ett tydligt behov av att låta patientsäkerhet väga tyngre, att bredda behandlingsalternativen och att genomföra noggranna konsekvensanalyser innan beslut fattas.

I grunden handlar det om en enkel princip: vården ska inte utsätta patienter för onödiga risker – särskilt inte när det finns alternativ.

Relaterade artiklar: