Hoppa till innehåll
Anteckningar från vägarna – och vart pre-rolls är på väg
Innan du tänder nästa joint kan det vara värt att fundera på vad du faktiskt väljer när du vill röka.
En tjock cone. En smal “dog walker”. En infuserad raket. En blunt med glasfilter. En spliff blandad med tobak. Eller en handrullad joint i tunt papper som brinner långsamt som ett sidenband.
Inget av dessa val är slumpmässigt.
De speglar kultur, ekonomi, lagstiftning, vanor och personlig smak – sammanpressat till något du håller mellan två fingrar.
Under de senaste åtta åren har jag arbetat genom stora delar av den globala cannabiskedjan, varav de senaste sex åren med fokus på produktion av pre-rolls. Med tiden började jag lägga märke till något:
Jointen är inte längre bara en personlig preferens. Den har blivit en signal om vart marknaden är på väg.
Det här är berättelsen om den förändringen – om hur jointen håller på att gå från ritual till industriprodukt, och vad det säger om framtidens cannabisindustri.
Del ett: När jointen var en ritual
För inte särskilt länge sedan var en joint hantverk.
Det var något man gjorde själv – inte något man köpte färdigpackat. Värdet låg inte bara i cannabisen, utan i stunden runt omkring den. Någon hade alltid papper. Någon hade alltid en grinder. Och någon påstod alltid att de rullade bäst.
Man kunde säga mycket om en person utifrån hur den rullade sina joints – och lika mycket om ett sällskap utifrån hur jointen skickades runt i cirkeln.
I min kultur finns till exempel en oskriven regel: om du rullar jointen så tänder du den inte själv, men du får alltid ta andra blosset. En liten gest som faktiskt betyder mycket socialt i gruppen.
Det finns också en anledning till att rökning lever kvar trots att det finns hälsosammare konsumtionsformer.
Det är taktilt. Socialt. Nästan koreograferat.
Det finns en rytm i det hela: gnistan, första inhaleringen, blicken innan man skickar vidare jointen. Även människor som älskar vapes och edibles förstår ofta detta och längtar tillbaka till det ibland – eftersom en joint aldrig bara handlar om konsumtion.
Det är ett kulturellt språk som delas mellan människor.
Jag har alltid älskat att röka, nästan vad som helst. Sedan jag var 13 år har jag rökt fabrikscigaretter, och när Israel höjde tobaksskatterna i början av 2000-talet gick jag, precis som många andra runt mig, över till rulltobak.
Många kommer säga att de faktiskt föredrar det – och det gör de kanske också – men från början handlade det om ekonomi.
Ritualen anpassade sig efter priset.
Vad marknaden fick oss att röka
Under 90-talet och början av 2000-talet var det framför allt så kallad ”Hamsa-hasch” som cirkulerade i Israel – lågkvalitativ traditionell hasch som smugglades in från grannländerna.
För att kunna rulla den behövde man först värma upp haschet och blanda det med tobak för att få en fungerande joint. Cannabisblommor, när man väl lyckades få tag på dem, kostade mellan 30 och 40 dollar per gram och var svåra att hitta.
De två verkligheterna formade en hel generation rökare – och effekterna märks fortfarande idag. De flesta i Israel är fortfarande vana vid att röka spliffs, alltså cannabis blandat med tobak.
När jag arbetade med den här artikeln frågade jag rökare varför de fortfarande föredrar spliffs. Det vanligaste svaret var att rena joints ”inte brinner ordentligt”.
Det är en sådan där lokal missuppfattning som lever kvar långt efter att förutsättningarna som skapade den egentligen har försvunnit.
Det är också därför jag tycker att jointen som format är så intressant.
En joint är platsen där det praktiska möter det kulturella. Där marknadens begränsningar blir synliga i realtid.
När cannabis är billigt blir jointarna större och mer experimentella. När cannabis är stigmatiserat rullas de snabbt och röks ännu snabbare. När tobak är socialt normaliserat smälter cannabis ihop med det.
Och när bekvämlighet blir viktigast börjar den handrullade jointen sakta försvinna.
När pre-rolls betydde rester
För inte särskilt länge sedan hade pre-rolls ett ganska dåligt rykte.
På de flesta marknader var det där man stoppade shake och trim – alltså resterna som blev över från cannabisblommor som inte höll tillräckligt hög kvalitet för att säljas separat. Erfarna konsumenter visste detta, och många undvek därför pre-rolls helt och hållet.
Om en langare slängde med en färdigrullad joint gratis i påsen förstod man direkt logiken bakom det. Det var visserligen en trevlig gest, men också ett smidigt sätt att bli av med resterna.
I många delar av världen behandlas formatet fortfarande exakt så.
Pre-rolls ses som en biprodukt – inte huvudattraktionen.
Ett ögonblick som fastnade hos mig inträffade 2019 under mitt första MJBizCon i Las Vegas. Sent på natten, under den stora kopian av Eiffeltornet, stod jag tillsammans med en liten grupp internationella cannabisprofiler och utbytte historier.
En av dem var en blommäklare från Kalifornien som, på toppen av sin karriär, stoppade handen i fickan och tog fram en pre-roll som såg ut som något jag aldrig tidigare sett.
Det var en diamantinfuserad, kief-täckt pre-roll som glittrade under lamporna som en märklig blandning mellan en cigarr och ett vetenskapligt experiment.
På den tiden var en sådan joint ren hantverkskultur.
Någon hade tagit det traditionella jointformatet och drivit det till sin absoluta spets. Den var unik, sällsynt och uppenbart dyr. Den typen av joint som skickas runt långsamt i cirkeln eftersom ingen vill slösa bort den.
Idag rullar joints som den där ut från automatiserade produktionslinjer i tusental.
Och just den förändringen – från kuriositet till industriell infrastruktur – är en stor del av den här berättelsen.
Del två: När bekvämlighet och konsekvent kvalitet blev det viktigaste
Fem år senare, i december 2024, var jag tillbaka på samma plats: Las Vegas.
Staden kändes som centrum för hela cannabisindustrin. Jag var där för att presentera en automatiserad maskin för pre-rollproduktion på MJBizCon, och efter tillräckligt många branschmässor lär man sig känna igen när marknaden håller på att skifta riktning.
Den veckan var mitt schema fullpackat och samtalen förvandlades snabbt till affärer.
Men det som fastnade mest hos mig var hur tydligt en kategori nu dominerade diskussionerna.
Pre-rolls var inte längre en sidoprodukt eller något man bara slängde ihop av rester. De hade blivit en symbol för marknadens mognad – och för vad kunderna nu förväntar sig.
Den nordamerikanska pre-rollmarknaden hade utvecklats snabbt.
Bättre cannabis används i cones. Bättre filter. Bättre förpackningar. Bättre maskiner. Bättre processer.
Samtalen handlade inte längre om huruvida pre-rolls skulle bli viktiga, utan om hur man får dem att brinna jämnt, smaka rent och hålla konsekvent kvalitet i stor skala.
När en marknad väl vant sig vid riktigt bra pre-rolls förändras också standarden.
Människor slutar acceptera torra joints som brinner ojämnt och känns harska i halsen. Istället börjar konsumenterna lita på att vissa varumärken levererar samma kvalitet varje gång.
Under 2025 flyttade jag mitt fokus mot Europa och andra internationella marknader.
Jag tillbringade året med att resa mellan coffeeshops, cannabisklubbar, produktionsanläggningar, växtförädlare och människorna som bygger systemen bakom kulisserna.
Jag letade inte efter sensationer.
Jag letade efter mönster.
Och jointen blev den röda tråden.
Vad är tillåtet? Vem har tillgång? Vad tolereras? Vad värderas? Vad hålls dolt? Och vad har redan industrialiserats?
Spanien: Där jointen fortfarande är social
Spanien blev snabbt min bas, och landet lärde mig ganska fort att tydlighet egentligen inte är poängen här.
Det finns ett medicinskt cannabissystem, men det är begränsat och hårt reglerat. Samtidigt finns en laglig odlingsindustri kopplad till export och läkemedelsproduktion.
Och sedan finns den del som alla pratar tyst om: de privata cannabisklubbarna.
Klubbarna finns överallt och ingenstans samtidigt. Du ser inga reklamskyltar. Inga neonljus. Du hör talas om dem genom människor.
De fungerar som privata medlemsföreningar och befinner sig i en juridisk gråzon som kan förändras beroende på stadsdel, lokala myndigheter och tidsanda.
Väl inne handlar atmosfären inte om detaljhandel.
Min första riktiga förståelse för Spanien kom inte genom att läsa lagtexter. Den kom genom att sitta i de här miljöerna och observera rytmen.
Folk kom in som om de steg in i någons vardagsrum. Någon började rulla. Någon kokade te. Någon slog upp en laptop.
Det kändes som ett community med medlemsavgift och ett antal oskrivna regler.
På produktionssidan känns Spanien ofta som motsatsen till en standardiserad marknad. Odlingsvärlden lever i små mikroscener där kvalitet sprids genom förtroende snarare än genom varumärken.
Traditionell kvalitets-hasch är djupt förankrad i kulturen, och den bästa haschen behandlas som hantverk – förfinad av människor som bryr sig om detaljerna.
Pre-rolls finns absolut, men de är sällan fabriksmässigt perfekta. Oftast rullas de fortfarande för hand inne i klubbarna, ofta blandade med någon form av hasch.
Jag hamnade gång på gång på N7A – klubben som till slut blev min fasta punkt i Madrid. Utbudet förändras hela tiden: litet, men levande.
Varje söndag hålls en ritual där som säger mer om Spanien än någon officiell förklaring någonsin skulle kunna göra: “Teacher Sunday’s Joint”.
En tung joint på mellan 1,1 och 1,4 gram, byggd kring det wax eller crumble som cirkulerar just den veckan.
Den rullas av “Teacher” – Carroll Bellari, som arbetade som lågstadielärare i Caracas i Venezuela under 17 år och nu bott i Madrid i 16 år. De senaste fem åren har hon arbetat på klubben, eller “House” som hon själv kallar den.
– Jointarna är bara till för fantastiska människor, säger hon med ett leende.
– När jag rullar joints sitter jag någonstans i huset som om jag gjorde arepas. Weed och wax är som en deg – vatten och majsmjöl – och samtidigt pratar jag alltid med folk medan jag gör det. Och av resterna blir den sista jointen alltid en present.
Det här är inte marknadsföring.
Det är ett socialt ögonblick.
Nederländerna: Där spliffen formar hela leveranskedjan
Jag besökte Nederländerna två gånger under 2025, och det kändes som att gå mellan två verkligheter som tvingats dela samma gata.
På ena sidan finns coffeeshopsen som hjälpte till att forma modern cannabiskultur redan för flera decennier sedan. På den andra finns ett statligt experiment som försöker omvandla ett tolererat system till en fullt reglerad leveranskedja.
Den nederländska paradoxen är berömd av en anledning.
Coffeeshops får sälja cannabis under strikta toleransregler, samtidigt som odling och grossistförsäljning fortfarande är olagligt. Försäljningen sker genom ytterdörren. Leveranserna kommer genom en bakdörr som juridiskt sett egentligen inte existerar.
Alla vet det. Alla lever med det.
Och under lång tid överlevde systemet just därför att ingen pressade för hårt på motsägelsen.
Det är precis det som det nederländska experimentet med en kontrollerad cannabiskedja försöker förändra.
Sedan projektet startade har det redan stött på de problem som nästan alltid uppstår när man försöker byta ut en hel leveranskedja i realtid: produktbrist, begränsat sortiment, klagomål från grannar till produktionsanläggningar och andra utmaningar som jag själv inte bevittnat direkt.
Inget av detta är egentligen förvånande.
Att bygga en ny laglig struktur för att ersätta ett system som fungerat informellt i årtionden skulle aldrig bli smidigt.
Om experimentet lyckas kommer det inte bara normalisera laglig odling. Det kommer också skapa verklig transparens kring produktion och tydligare genetiskt ursprung bakom produkterna människor köper – i en skala som Nederländerna egentligen aldrig tidigare haft.
Men om det faktiskt lyckas handlar mindre om politiska formuleringar och mer om huruvida det lagliga systemet kan möta konsumenterna där de redan befinner sig.
Under mitt första besök fick jag en rundtur hos CanAdelaar, en av de licensierade producenterna som deltar i experimentet.
Det som slog mig var inte varumärket eller marknadsföringen, utan själva infrastrukturen.
Stora nederländska växthus i glas. Automation överallt. Och ett tydligt fokus på att kunna producera stora volymer med jämn kvalitet – eftersom pilotprojektet är tänkt att möta verklig efterfrågan.
Och efterfrågan ser annorlunda ut här.
I Nederländerna är spliffs fortfarande det som säljer mest.
Rena och konsekventa joints på mellan ett och ett och ett halvt gram, byggda kring en kultur där cannabis nästan alltid blandas med tobak.
Tobakens torrare struktur jämfört med cannabisblommor gör dessutom blandningen extra lämpad för automatiserad produktion – en liten kulturell detalj som i praktiken påverkar hur industriell cannabis tillverkas.
Till och med inom professionella kretsar blev jag förvånad över hur många som fortfarande föredrog spliffs framför rena joints.
Senare besökte vi coffeeshops som förberedde sig för att delta i experimentet innan den fulla lanseringen dragit igång.
Vissa hade redan börjat placera framtida lagliga varumärken direkt på menyerna. I flera fall var produkterna tydligt märkta som odlade inom experimentet och låg sida vid sida med traditionellt inköpta cannabisblommor.
Kunderna kunde bokstavligen se skillnaden i realtid.
Ett levande experiment som utspelade sig meny för meny.
När jag gick ut från de där coffeeshopsen blev en sak väldigt tydlig – något cannabisindustrin ofta glömmer.
Konsumtionsvanor är inte en detalj.
De formar hela systemet uppströms.
I Nederländerna försöker producenterna inte skapa nya beteenden.
De försöker anpassa sig till beteenden som redan existerar.
Del tre: När jointen blir infrastruktur
Om man zoomar ut är riktningen svår att missa. Jointen håller på att gå från ritual till detaljhandel – och vidare från detaljhandel till infrastruktur. På allt fler marknader kommer människor köpa cannabis på samma sätt som de köper de flesta andra konsumentprodukter: färdigrullat, konsekvent, förseglat, varumärkt och enkelt att använda.
Det betyder dock inte nödvändigtvis att jointen förlorar sin själ. Snarare innebär det att marknaden allt mer kommer börja definiera och kontrollera vad en joint faktiskt ska vara.
I framtiden kommer konkurrensen inte främst handla om THC-procent eller strain-namn, utan om sådant som brännkvalitet, färskhet och förtroende. Förpackningar kommer bli viktigare än många vill erkänna, eftersom pre-rolls är känsliga produkter. De torkar ut, krossas lätt och förlorar terpener om förseglingen är dålig. När cannabis mals ökar dessutom materialets yta kraftigt, vilket gör att både terpener och cannabinoider bryts ned snabbare genom kontakt med syre.
Livsmedelsindustrin löste för länge sedan problemet med produkter som blir torra genom lufttäta barriärer och syrekontroll. Cannabisindustrin kommer sannolikt låna samma lösningar – inte för att det är trendigt, utan för att jointen allt mer håller på att bli en produkt som måste överleva en fullskalig leveranskedja.
Den andra stora frågan handlar om autenticitet. Pre-rolls kan utvecklas till ett premiumformat byggt på hantverk och kvalitet, men de kan också fortsätta vara platsen där marknaden gömmer sina rester. Vilken väg en marknad väljer säger mycket om vad den faktiskt värdesätter. Det avslöjar om industrin bygger för konsumenterna eller främst för marginalerna.
Samtidigt finns det en mer kulturell fråga som är svårare att ignorera: förlorar vi något när jointen industrialiseras? Kanske. Att rulla joints är en färdighet, och som många andra färdigheter riskerar den att försvinna när bekvämlighet tar över. Rökringen kan förvandlas till ett ensamt köp, och ritualen riskerar att bli ännu en transaktion.
Men utvecklingen kan också tolkas på ett annat sätt. Jointen har alltid varit det mest sociala sättet att konsumera cannabis på, och pre-rolls gör det ofta enklare för fler människor att delta. De minskar trösklarna, eliminerar behovet av grinders, papper och tillbehör och gör produkten mer tillgänglig. Samtidigt höjer de också standarden, eftersom människor som vant sig vid en joint som brinner perfekt sällan accepterar sämre kvalitet igen.
Det jag sett under mina resor mellan olika marknader är därför inte en enda framtid, utan flera parallella framtider som tävlar samtidigt. Spanien försöker skydda det sociala rummet kring cannabis. Nederländerna försöker stänga den juridiska loopen utan att förstöra kulturen som byggde marknaden från början. Nordamerika har redan gjort kvalitet och konsekvens till grundkrav och driver nu formatet mot fullskalig massmarknad.
Olika system och olika historier – men samma utveckling.
Jointens industriella revolution är redan här.
Läs originalartikeln här!
